Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Duell på pistoler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
21
Sjelfva parisarna skulle blifva hyggligt folk, om
deras stad låge på landet.
Tidigt nästa morgon väcktes jag af klingors
rassel. Två herrar stodo med dragna värjor midt
emot hvarandra; men när de tröttnat att byta hugg,
gingo de fredligt sin väg arm i arm. De efterträddes
af andra slagskämpar; men ingen af dem stupade;
intet blod utgöts i dessa klammerier, som för ärans
skull uppstått under nätter, tillbragta med spel
o. h ut-sväfningar.
Eftersom jag icke tyckte om dylikt sällskap,
sade jag Boulogne-skogen farväl och fortsatte min
vandring. I närheten af en by, som heter Puteaux,
fick jag sigte på en tupp. För mig, som på länge
icke sett annat än herrar och damer, var detta en
högst intressant syn. Det var en ståtlig, långbent
gynnare, som sträckte på sig, för att låta se sin
präktiga hållning, hvilken lifligt erinrade om de
franska soldaternas.
»Vid min tuppkam!»» skrek han; »»hvarför glor du på
mig så der, din oförskämda har-palt?»
»»Ursäkta!» svarade jag. »»Jag visste icke, att det
var förbjudet att beundra en så be-undransvärdt skön
fågel. Jag kommer just ifrån Paris och känner mig
lycklig, att ändtligen träffa på ett djur.»»
Jag tyckte att mitt svar var mycket oförargligt;
men lika väl tog han det ifrån den anstötliga sidan.
»»Jag är högsta hönset i byn»», sade han, »»och
ingen harslyngel skall ostraffad förolämpa mig,
det svär jag!»
»»M gör mig alldeles förlägen»», fortfor jag. »»Jag
är en fredlig varelse, som icke förolämpar någon;
men i alla fall ber jag om ursäkt. »>
»»Jag gör en konst i dina ursäkter!» invände
han. »Hvarje skymf skall aftvås i blod. Det är länge
sedan jag haft det nöjet att få slåss och det skall
just bli trefligt att få gifva dig en lexa i lefnads
vett. Yälj sjelf vapen!»»
»»Hellre vill jag dö än slåss», genmälte jag. »Släpp
mig fram! Jag ämnar mig till Kambouillet, der jag
hoppas träffa några gamla bekanta.»»
»Pass, min herre», svarade han; »det går inte till
på det sättet. Nekar du att slåss, så skall jag lära
dig annat! Se här ha vi en oxe och en hund; de duga
till sekundanter. Följ mig och försök icke att smita
dig undan!»
Hvad var att göra? Jag kunde icke fly och fogade
mig derför i mitt öde. Emellertid vände jag mig till
sekundanterna och sade: »»Mina herrar! Tuppen här är
en of vad slagskämpe, och jag hoppas att herrarna icke
tillåta, att han mördar mig. Jag har aldrig dueUerat,
och mitt blod skall komma öfver herrarnas hufvuden.»
»Bä!»» sade hunden; »det är ju en bagatell. Allting
måste ha en början. Jag tycker om er uppriktighet
och jag vill bli
Duell på pistoler.
(Teckning af «/. J. Cfrandvitte.)
er sekundant. Och när jag nu antagit mig er sak,
gäller det också mm heder. Derför måste ni slåss.»»
»Jag känner mig rörd af så mycken godhet och artighet;
men jag skulle helst se, om jag vore utan sekundant
och sluppe duellera.»
»»Hör på den der, min bäste oxe», skrek min
motståndare. »Det är sköna tider vi lefva i! Har
det verkligen kommit derhän, att krukaktigheten och
lumpenheten skola fräckt triumfera öfver allt, som
är hjeltemodigt och högsinnadt i verlden?»»
Den obarmhertige oxen bölade fram sitt bifall. Jag
blef alldeles förbryllad och tänkte för mig sjelf,
att det just ingen skillnad är på folk och humant fä.
Hunden förde mig afsides och sade: »När man i alla
fall skall dö, kan man ju lika gerna göra det med
vapen i hand. Oss emellan sagdt, tycker jag icke om
tuppen och önskar hjertligt, att ni måtte behålla
öfverhanden. Jag är ingen jagt-
hund och derför kan ni tro mig på mitt ord. Tag derför
mod till er, kära hare. I sjelfva verket fordras
det icke ens mod för att duellera; det är alldeles
tillräckligt att man visar sig modig. Tänk på något
annat, när ni går emot er motståndare.» »»Ja, men det
går aldrig», svarade jag, half-död af förskräckelse.
»Det har ingen fara. Ni får ju välja vapen? Tag
pistoler; jag skall ladda dem.»
»»Himmelska makter, skall det skjutas med skarpladdade
pistoler?»» utbrast jag tillintetgjord. »Hvilket
elände jag råkat ut för!» »Laga att det blir slut
på dröjsmålet och kom genast med in i den här
skogsdungen!» skrek tuppen och tillade patetiskt:
»En af oss kommer icke lefvande ut derifrån!»
Det gick en kall rysning öfver ryggen på mig. Jag
försökte det sista medlet och erinrade oxen och hunden
om förbudet emot dueller.
»»Hvem frågar efter dessa lagar för pultro-Har man
skäl att
ner!» invände de föraktligt.
man också och bryr sig fan om lag och förordning.»»
»»Men besinna er, herr tupp»», fortfor jag. »»Jag är
alldeles ohjelpligt okunnig i skjutkonsten och det
kunde derför hända, att jag knäpper er. Tänk på edra
stackars hönor och låt oss uppgöra saken i godo.»
Men ingenting hjelpte. Tjugo stegs afstånd uppmättes,
pistolerna laddades och vi intogo våra platser.
»Har ni handterat pistol förr?» sade hunden.
»»Ja, gunås så visst, men jag har aldrig sigtat på
eller sårat någon lefvande varelse.»
Lyckligtvis blef det min tur att skjuta först.
»»Bara lugn, lugn!»» yttrade min sekundant. »Tag
ordentligt korn på kanaljen!»
Min motståndare intog helt gravitetiskt sin
plats midt
emot mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
