Print (PDF) - On this page / på denna sida - Duell på pistoler - Hvad kometerna hafva att berätta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22
Jag tvekade ännu att lyfta mitt vapen och föreslog
ännu en gång frid och försoning.
»Prata inga dumheter», skrek tuppen, »och skjut dä
lör lan i våld! Bommar ni, så lofvar jag min själ
att icke göra det.»
Hans råhet retade mig. Jag kände på mig, att jag
var i min goda rätt, och i detta trygga medvetande
klämde jag till. Skottet small och vi ramlade båda,
jag af förskräckelse, han med genomborradt hjerta
och stendöd.
»BravoN utropade hunden och reste upp mig, »Ni har
gjort mig en stor tjenst. Den fördömde tappen väckte
mig alltid i ottan med sitt skrålande och galande. Nu
kan man ändtligen få sofva i fred och ro."
»BravoN sade oxen. »Ni har gjort det allmänna en
ovärderlig tjenst. Tuppen var starkt misstänkt
för maskopi med engelsmännen. Ni har gjort er högt
förtjent af fäderneslandet. Jag tackar er på dess
vägnar.»
kometerna hafva att toerätta.
r 611,189 fore den kristna tidräkningen varseblef den
l stora’ komet, hvilken invånarna på Jupiter redan
i 140,000 år iakttagit, för första gången i solens
närhet en liten planet - ett oansenligt klot, som i
^ett hölje af tjocka ångor vred sig långsamt kring
sin axel. Så litet detta klot än var, företedde det
dock stora geologiska och atmosfe-riska omstörtningar
och var obeboeligt för menskliga väsen.
Kometen, hvilkens svans var ända till fyrtio millioner
mil lång, hvilkens icke ännu fasta kärna hade en
omkrets af fem tusen mil och hvilkens vackra hår
kringfladdrade honom till en längd af fyra hundra
femtio tusen mil i rymden - nu är hans storlek ej mer
än hälften mot då - denna komet, som dittills blott
kände till verldärna Jupiter, Saturnus, Uranus,
Neptunus m. fl. och blott haft sitt umgänge med
matadorerna i vårt solsystem och de finaste himmelska
sällskaper, kände sig oangenämt ofverraskad vid åsynen
af det lilla, tarfliga -jord-Hotet.
Ehuru han till fullo förstod att uppskatta
naturkrafternas utveckling och fullkomningen af det
verldssystem, han sjelf tillhörde och bland hvars
lysande härolder han var den främsta och mest beresta,
hade han ändå aldrig kunnat drömma om en sådan pygme
till kamrat som Jorden. Han inhöljde sig i hela sitt
kometmajestät och for föraktligt och med bortvändt
.ansigte förbi den lilla, eländiga.uppkomlingen,
rätade stolt på .sin hårtofs, gjorde i en ganska
tvär vändning helt om, återvände i samma riktning,
som han kommit, och fullföljde sin glänsande bana
bort i de*n okända,’ öde och oändliga . rymden.
Yi, godt folk, om vi å vår sida också känna oss en
smula stötta öfver den högmodiga kometens ringaktning,
måste dock tillstå, sanningen till ära, att vår verld
är bra liten. I vår patriotism, som visserligen är
både naturlig och berättigad, öfverdrifva vi vigten
och värdet hos vår planet, och den oändliga rymdens
befarare - verldärna, hvilka kretsa omkring samma sol
som Jorden - kunna svårligen, när de se vår planets
ringhet, föreställa sig, huru mycket väsen vi göra
af den.
Den antydda kometen, en af de skönaste, om icke öfver
hufvud den praktfullaste, i vårt solsystem, kommer
aldrig närmare solen än vår jord, d. v. s. på bortåt
fjorton och en half millioner mil. I rymden befar
han en elliptisk bana, men så snart han kommer i den
region, hvari vi befinna oss, svänger han plötsligt
i en halfcirkel och vänder om. Med en hastighet af
fem hundra mil i minuten ilar han tillbaka till
gränsen af vårt solsystem och skär alla verldars
banor deri. Ju .T längre han härunder aflägsnar sig,
desto långsammare blir .hans lopp, liksom om han
ogerna skildes från solen, af hvilken han lånar
sitt ljus. Så anländer han till en region, belägen
!från’ solen på ett afstånd af 15,387,800,400 mil:
man kallar detta för kometens aphelie eller längsta
afstånd från solen. Då han uppnått denna mörka rymd,
har han ännu vindens hastighet. Solen synes på detta
afstånd blott som en liten stjerna, men hennes makt
sträcker sig ändå dit bort och kometen lyder hennes
bud. På nytt vänder han sig mot solen, sorgfälligt
undvikande de snaror, som Jupiter och Saturnus lägga i
hans väg. Hans hastighet växer märkbart efterhand -och
blir oerhörd; och liksom brännande af åtrå störtar
han fram emot solen. Efter omkring 1,500 års resa
från sin aflägsnaste punkt är han åter i glansen af
sitt perihelmm eller
närmaste afstånd från solen. Hans gestalt bar återfått
den gamla omkretsen, anletet strålar och gnistrar,
han utvecklar för det häpnande ögat all sin prakt
och all sin glans, liksom hofmaunen anlägger sin
galadrägt, då han träder inför sin drottning.
Vi öfverhoppa hundraden af årtusenden. Vi förbigå
de olika besök, som vår komet aflagt inom jordens
region, huru han varit vittne till de mångfaldigaste
revolutioner, hvilka vår lilla planet genomgått från
sin musselperiod till dess menniskan framträdde. Vi
anmärka blott, att kometen år 1254 före vår tidräkning
kom för näst senaste gången i jordens grannskap, för
att här sysselsätta oss med hans senaste uppträdande,
sådant Flammarion så snillrikt skildrar det.
»Hvilken förvandling sedan förra året!» utropade
väsendet med eldhåret, då det vid sitt senaste
historiska uppträdande åter kom jorden nära, »Är
detta samma verld, detta svaga barn, som jag nyss
kunnat binda vid min strålkrona? Samma menniskor,
som jag sett så eländiga och så små, så rädda och
svaga? Menniskor och nationer, städer och länder -
allt har förändrats. Hvilka revolutioner sedan vi sist
skildes! Jag ser icke hvarken kelter eller kimbrer,
hvarken meder eller greker. Hvad är detta för en
stad? Nej, det kan icke vara Jorden!» Kometen visste
icke hvad han skulle tro.
I sanning! Förändringen var också stor, ty man skref
nu år 1811 efter Kristi födelse, och. kometen stod
midt öfver Paris. För stjernor i allmänhet, och för
de stora kometerna isynnerhet, betyda 3,000 år icke
mycket: - i evighetens kalender är det. mindre än en
sekund. Men för menniskorna, det vet du,’ matematiske
läsare, så väl som jag, äro 3,000 år mycket, ganska
mycket!
Hvilka generationer hafva ej gått öfver
verldsskådebanan sedan år 1254 före Kristus! Grekland;
Latium och dess konungar; romerska republiken;
Karthago; romerska kejsardömmet; Kolossens fall;
barbarerna; östromerska riket; bildandet af
frankernas, germanernas, anglosaxernas riken;
hedendomnien, kristendommen, islam; feodalismens
blomstring och förfall; monarki, republik, kejsardömme
- hela denna rad hade kommit och gått, utan att
kometen visste ett ord derom. Hur mycket ändå större
var förvandlingen, om vi icke inskränka oss till
en del af jorden, utan till hela vår planet! Och
dock utgjorde den oerhörda tidrymden från 1254 före
till 1811 efter Kristi födelse för kometen blott ett
enda år!
Hans förundran var derför välgrundad och lätt
begriplig. Från i går till i dag såg sig kometen,
utan att hafva blifvit det varse, försatt ur
Trojanska staten till första franska kejsardömmet,
från Agamemnon till Napoleon I. Ett väldigare språng
låter sig näppeligen göra.
Städer och folk hade blifvit andra; några hade
försvunnit, andra uppstått. Han kunde tydligen se,
att menskligheten icke stått stilla under mellantiden;
han kunde icke förneka, att hon gifvit lifstecken
ifrån sig.
Men - hvar finnes icke ett men? - alltjemt hörde
kometen dånet af vapen.
»Ännu alltjemt!» suckade han; »jag tror nästan, att
det blifvit för dem en vana. Stackars menniskor! Och
dock är landet der nere icke så illa. Hvarför utgjuta
de då sitt blod i ursinniga strider? Vore det icke
skönare, om de arbetade i frid under den klara
solen? Men, veta de väl hvad de göra?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
