Print (PDF) - On this page / på denna sida - Ungherrarna och Gamleherrn. Novell af Emilie Flygare-Carlén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28
hand till fot och skulle gerna, om hon endast
haft makt öfver rösten, ropat tillbaka tant Elsa,
hvilken nyss blifvit utkallad .till någon person,
som sökte henne.
Under tiden blef dörren öppnad, och öfver mattan kom
med raska steg den vackre, hurtige mannen, som på en
gång varit så blygt väntad och så starkt fruktad.
«Får jag icke den äran, att trycka er hand?» sade han.
"Jo, naturligtvis! Yar så god och tag plats och
förlåt min distraktion! . . Det var mina garnnystan,
som trasslat sig."
"Om blott ingenting annat än garnnystanen trassla
sig, så är jag mycket benägen till öfverseende." Han
kysste hennes hand utan galanteri, till och med utan
större värma, hvarefter han satte sig på andra sidan
om bordet.
Denna, säkert beräknade, grannlagenhet föreföll
Victorine mycket lugnande. Men hon tyckte icke om
ordet öfverseende.
»»Jag tror icke», svarade hon och upplyftade en
temligen frimodig blick, »att herr ryttmästaren i
allmänhet är fallen för öfverseende; har jag rätt
deruti?"
Yid dessa ord blossade en stark rodnad upp på herr
Lorenz Blumenhaals manliga ansigte.
»»Jag hoppas», sade han och en alldeles obeskrifligt
djup och sorgsen klang vibrerade i rösten, "att jag
under hela sex år bevisat, att jag förmådde tillämpa
det ordet."
De starka slagen i Victormes hjerta lärde henne
begripa meningen. Helt förvirrad frammumlade hon
den unge kandidatens namn, liksom ordet blott gällt
honom...
»Jag har föreställt mig, att han måtte blifvit starkt
retad, innan han visade sig på balen."
»Hvad hör jag!» Eyttmästaren reste sig hastigt,
men satte sig igen. »Det var verkligen oväntadt,
att få höra honom försvaras från ett håll, der man
minst kunde räkna derpå. Herman är en oblyg pojke,
högmodig och retlig med all sin stillsamhet. Han
reser om några dagar; kanhända skall ni dessförinnan
tillåta honom göra sin afskedsuppvaktning?"
»Ja, det skulle i sanning förundra mig, om han reste,
utan att gifva mig tillfälle att se honom.»
»Och hvartill skulle detta tjena?»
»Att mildra det bittra intryck, han nu har; han ångrar
sig säkert.»
»Och det vet ni, min fru?»
»Det vet jag. Jag har ju kännt honom från långt
tillbaka, ända från gymnasiitiden . . . Under sin
sträfva yta döljer han en djupt känslig själ. En
dag skall han upphöra att vara sträf och retlig, det
sker, då den tid kommer, att han blifvit en berömd
och eftersökt läkare. Vänta bara!»
»Och det anser ni att han blir?» frågade ryttmästaren
misstroget.
»Ja, efter mitt sätt att dömma? Han får detta lugna,
behagliga väsende, som utgör en förträfflig motsats
till så många läkares, hvilka komma inrusande och,
utan att ens ge patienten tid att svara, försäkra,
att tillståndet nu är bättre och att det, för att
blifva riktigt bra, endast behöfs att hålla på med
de-kokten . . . .Och så ut som ett yrväder.»
Eyttmästaren log ännu mera tvunget.
»Dessutom, hvad kandidaten beträffar, så har han
i sin blick en hemlighetsfull makt, som kommer att
verka på patienterna.»
»Fruntimmerspatienterna då?»
»Ja, det är möjligt, att mesta praktiken blir på den
sidan. Men, för att nu hålla oss vid det närvarande,
om lian är stolt och herr ryttmästaren både stolt
och sträng, hur går det då med den stackars unge
mannens penningeangelägenheter? Han äger ju sjelf
alls ingen förmögenhet och behöfver troligen hjelp
för att afsluta sin kurs ...» Hon gjorde ett uppehåll.
»Minst fyra å fem tusen kronor, skulle jag förmoda!»
»Skall hans farbror fortfara att försträcka honom
medel?»
»Säkerligen skulle jag det hädanefter, som hitintills,
om icke ...»
"Jag anade just att han ej vidare ville mottaga
bjelp. Det der låter fatta sig, ifall anbudet skett
på ett visst sätt.»
Ryttmästaren hade, intill att dessa ord lemnade
Victorines läppar, visat så hög .grad af
utomordentligt tålamod, hvaraf
en man med hans lynne kunde vara mäktig endast inför
den qvinna, hvilkens ja han ännu icke erhållit ... Men
allting har en gräns, och nu hade han hunnit den,
hvilket hördes af svaret, som uttalades med verklig
bitterhet:
"Om vi ännu hade astrologer att rådfråga, skulle
jag på förhand kunnat få veta, att denna afton icke
var gynnsam för mitt besök . . . Jag gör derför
klokast att afbryta det. Men tillåt, min fru, att jag
dessförinnan försäkrar er, att då jag erbjuder min
aflidne broders son en handräckning af detta slag,
jag gör det som affärsman, det vill säga, utan alla
påpekanden om förbindelser, men jag gör det icke som
den romantiske komedi-onkeln, hvilken anser nödigt,
att i språk och röst löpa hela skalan igenom, för att
få rätt på den mjuka och dusa ton, som är lämplig
att beveka en egenmäktig och istadig naturs nycker
. . . Och nu är jag naturligtvis så fallen i onåd,
att det torde vara bäst att icke allt för hastigt
äfventyra ett nytt besök ...»
Victorine satt med nedfällda ögonlock, stum,
lätt darrande och innerligt ledsen. Hon hade
visserligen under sin föregående öfverläggning och
beredelse beslutat, att ingenting i dag skulle blifva
afgjordt . . . Men aldrig hade hon föreställt sig,
att han i vredesmod skulle skiljas ifrån henne. Hon
hoppades likväl, att hennes tystnad möjligen torde
beveka honom att dröja och uttala ett par försonliga
ord. Men sedan han under ett par ögonblick väntat på,
att hennes läppar eller åtminstone hennes ögon skulle
öppna sig, fattade han sin hatt och lemnade med en
stum bugning rummet.
Victorine erfor en stark frestelse att kalla honom
tillbaka, men som hon på samma gång erfor en känsla
af trygghet vid att ännu vara fri, så rörde hon sig
ej ur stället.
IV. Unglierrarna på
Två dagar hade förflutit, utan att Victorine mottagit
andra än likgiltigare visiter.
Då hände sig en förmiddag, att kammarpigan kom
in med ett kort i handen, under det att hon, helt
frisk i rösten, berättade, att hon sagt åt herrn,
att hennes nåd var hemma, men att han ändå envisats,
att hon skulle bära in kortet.
Med en säker aning tog Victorine emot det och
efter blott en half blick derpå sade hon: »Bed herr
kandidaten vara god och stiga in.»
Det blef snart en ganska vacker scen, som tilldrog sig
i den vackra enkans förmak . . . Men om ryttmästaren
sett den, hade han ej gjort den rättvisa.
Victorine satt i en gungstol, som fått den afundsvärda
platsen i kakelugnsvrån, hvilken bildade ett särskildt
litet hem i hemmet, och den unga qvinnans tankfulla
ställning och an-sigtsuttryck visade, att hon varit
stadd på ett af sina täta besök i drömverlden ... Då
Herman inträdde, räckte hon honom med en helt älsklig
min handen, hvarvid hon såg ut precis som den unga
modern, då hon bereder sig på att behörigt, fast
mycket mildt, uppläxa en oartig son.
Vid första blick, i hvilken de fyra ögonen möttes,
föll den unge mannen på sina knän. Fattande hennes
händer, sade han sakta med en röst, full af innerlig
ånger:
»Huru, är det möjligt för en qvinna, att förlåta en
förolämpning af just detta lumpna slag? Det var en
dumdristig och förryckt handling . . . Ändå förlåter
ni . . .»
»Ja, helt och hållet. Men sedan ni nu fått er
förlåtelse, så stig genast upp . . . och nu skall
jag förklara, att jag från början varit öfvertygad
om att, ehuru förolämpningen riktades mot mig, den
kanske ändå var ernad att såra någon annan.»
»M är lika skarpsinnig som barmhertig; handlingen
var usel, hvem den än skulle träffa. Men tro mig,
hans vådliga öfvermod timman förut hade drifvit
allt förnuft, all sjelfbeherrsk-ning hos mig på
flykten. Jag lydde min onda instinkt.»
»Detta allt förklaradt», återtog Victorine, »låtsa
vi nu som om ingenting passerat. Då en gift qvinna
är två år äldre än en ung man, kan han betrakta henne
som en gammal syster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
