Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ungherrarna och Gamleherrn. Novell af Emilie Flygare-Carlén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
29
eller tant. I någon af dessa egenskaper, hvilken ni
behagar välja, säger jag er, att hela denna episod i
edra känslor endast får och bör betraktas som en stor
barnslighet, ovärdig ert Mara förstånd . . . Men låt
mig nu veta, om ni är försonad med er farbror.»
»Vi komma icke fort med våra förklaringar»», mumlade
kandidaten, som med någon svårighet nedsväljde
alla de friheter, Yictorine så öppenhjertigt
uttalade. »Emellertid kan jag säga, att sedan den
afton, han sist var hos er, han visat ett sannskyldigt
bulldoggslynne.»
»Det der var ett ganska opoleradt yttryck, min bäste
kandidat.»
»Medgifves, men sannt är det. Jag undviker honom helt
och hållet.»
»Är det rätt, då ni så snart skola skiljas?»
»Yi hafva ingen lämplig föreningspunkt nu mera.»
»Icke ens i affärsväg?»
»Icke ens der. Jag skall förr icke äta middag
mer än hvar annan dag och helt och hållet utesluta
aftonmåltiden (hur behöflig den ock är för en person,
som behöfver natten till studier), än jag, efter denna
tidpunkt, mottager så mycket som ett öre af honom.»
»Mycket illa! Nå, jag har ju redan visat, att jag vill
betraktas af er som en gammal, kär slägting . . . Yar
god och skratta inte så der förargligt! . . Jag
häntyder ej på något kommande, som är osäkert, utan
på det närvarande, som är säkert. Jag säger således,
att er trotsighet mot er farbror är på orätt plats, ty
han är en man af sträng och redlig hederskänsla, men
att jag vet ett sätt, att försona denna trotsighet.»
»Naturligtvis genom att lägga min egen hederskänsla
vid hans fötter - aldrig!»
»ih, det visste jag ej var att räkna på ... Men
ni skall mottaga, icke direkt af mig, utan af min
affärsman, ett stående lån på femtusen kronor,
att efter hand uttaga. Och tro mig, då jag bedyrar,
att jag är moraliskt öfvertygad, liksom om Gud sjelf
gått i borgen derför, att ni en dag betalar mig igen
både kapital och ränta. Jag tror på er kallelse till
en läkares högre mission, och den, som vill komma
till ett så värdigt mål, bör icke barnsligt skjuta
ifrån sig det medel, som en fullkomligt oberoende
vän erbjuder.»
»Nej, vid den Gud, som ni med en renhjertad qvinnas
ädla instinkt tror blir min borgen, jag skall ej
bortskjuta den hand, som på så sätt räckes mig, och
jag svär, att bli värdig den vän, som jag från i dag
betraktar icke som en kär slägting - ty om hon det
blir eller ej, skall icke hafva något inflytande på
mig - utan som en god genius, hvilken vill lära mig
att kufva allt inom mig, som behöfs kufvas eller
uppryckas, och som skall uppmuntra mig under de
oundgängliga motgångar, hvilka måste möta hvarje ny
kraft, som skall fram.»
»Tack för dessa ord, de hafva rikt belönat mig för
min goda vilja! ... Men så lagom vår sammankomst
slutade. Min affärsman, häradshöfding D., skall låta
höra af sig. Här kommer någon främmande.»
^ San! ...»
Kandidaten reste sig från stolen, liksom sattes han
i rörelse af en hemlig fjeder.
»Nej, lians steg känner jag.»
Kandidaten smålog hvasst, men förklarande att han ej
var i lynne att träffa någon, tog han ett hastigt
afsked och mötte i sjelfva dörren sin kusin, som
ville draga honom tillbaka, för att, som han sade,
få bevittna syndabekännelsen.
»Nej, släpp för all del ut honom!» sade Yictorine,
»han lärer icke vilja göra den för andra gången och
den första är redan undangjord.»
»Och jag som trodde mig få vara med vid
uppgörelsen! Farväl då, broder, du ser minsann icke
ledsen ut!» Härmed slöt studenten till dörren och kom
som ett uppfriskande element, efter det högtidliga
som varit, att slå sig ner hos den vana enkan, som
bjöd honom ett hjertligt välkommen.
»Han har således, lycklige Herman, sluppit ur
skärselden och fått full tillgift. Hvilken god qvinna
ni är! Jag känner
mig verkligen kallad, att i djupaste sonliga
ödmjukhet kyssa handen på min tillkommande -
lelle-mere,»
»Hvilken påflugen och sjelfsvåldig yngling unga herr
Anton är ... .» Yictorine såg mycket stött ut.
»Är jag verkligen påflugen och sjelfsvåldig?»
Studenten tycktes mycket betänklig. »Det gör mig
ondt, men saken är den, att jag är född bortskämd
(stackars gosse!) och hvad värre är, jag är född att
fortfarande blifva bortskämd! Döm sjelf! Hvarenda
kamrat i Upsala som lånar mina pengar till sexan,
mitt namn för en liten skrifven pappersbit, duglig
bröder emellan, fast jag ännu icke på’långt när är
myndig, och min rost för serenaden eller morgonkören
hos någon student, som råkat ha sin födelse-eller
namnsdag lämplig tillreds - alla dessa skämma bort
mig af hjertans grund. Mina morföräldrar vill jag
icke ens tala om, de ordentligt dyrka sin guldgosse
. . . Stackars själar, om jag en dag skulle spela
va la lanque, vore de i stånd att, om så behöfdes,
inskränka sig sjelfva, på det att jag ändå skulle få
lefva som grand seigneur . . . Till och med min far,
en man i sin bästa ålder, ernår icke träda i nytt
äktenskap blott för att hans lille Anton icke skall
bli illa handterad af en sträng styfmoder.»
»Men det vore just behöfligt för en så okynnig gosse!»
»Hur kan jag vara annat än okynnig, då lifvet leker
för mig, som för en fisk i vattnet eller en fågel i
luften? . .»
»Låt vara slut nu med bevisen, de trötta alldeles ut
mig. - Nå var det något ärende?»
»Kors i all verlden så försumlig jag är! Yisst hade
jag ett ärende!» Han började söka i alla fickor och
uppdrog och nedstack alla möjliga papper tills han
lyckades få purpurn på Yictorines kinder att stiga
ända till hårfästet. Då drog han slutligen upp ett
konvolut, men sade mycket blygsamt: »Jag har fått så
många tillrättavisningar, att jag nu icke vet om jag
vågar visa hvad jag har här.»
»Kanske herr Anton vill uppvakta mig med några
verser?»
»Jag? Nej, gubevars! Jag har visst många talanger,
något som alltid ofta (utan förskyllan) faller på så
kallade rika pojkars del, men då jag samvetsgrannt
bedömmer mig, tror jag icke att jag kan anse mig
som poet.»
»Hvad innehåller då det der papperet?»
»En sak som jag nästan tror, att någon skulle vilja
nedlägga vid edra fötter. Men nej, nej ... ni ser så
onådig ut, att jag aldrig får mod att...»
»Nu blir herr Anton ordentligt näsvis.» Yictorine
syntes allt onådigare.
»Nå, kan jag vara annat, när ...»
»Förskona mig för fortsättningen och gif mig genast
papperet.»
»Jo, se sådant språk begriper jag! Det är just det
jag alltid tänkt mig hos min blifvande bette-mere
. . . Men rif då icke för häftigt innehållet ur
omslaget, det är bara från mig.»
»Hvad ser jag! En så välgjord teckning öfver en så
präktig manbyggnad och så sköna omgifningar.»
»Ja, jag skulle tro, att Stora Hallaryd har corps de
logis som duger.»
»Ack, det är förtjusande, jag har ej sett stället
på många år och kunde aldrig tro att det var så
vackert... se så: tag nu teckningen tillbaka ... tag
den, jag ber!»
»Befaller ni det på fullt allvar? Jag har haft nöje
af att utföra det lilla arbetet för er!»
Hon syntes tvekande. Slutligen emotstod hon icke
frestelsen utan behöll teckningen i handen. -I samma
ögonblick hördes nya steg i förstugan.
»Yid alla erkeenglar», utbrast Anton och reste sig
hastigt upp, »nu packar jag mig ur vägen - det är
gamleherr’n sjelf.»
»Fy, att herr Anton kan få det ordet öfver läpparna!»
»Jag, jag fick det aldrig öfver läpparna, jag sväljde
det helt, och ni gissade blott, att kandidatens
impertinenta stilprof var på väg att smitta mig,
oskyldiga barn.»
»Gå icke härifrån, det är icke nödvändigt», stammade
Yictorine.
»Jo, bevars, det är fullkomligt nödvändigt.» Och han
dröjde endast så länge, att han hann försäkra sin
herr fader,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
