Print (PDF) - On this page / på denna sida - Elgskytten. Skiss af Gubben Noach
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skiss af
hade gått vilse i skogen, kamraten och jag, och
vi hade ej längre reda på väderstrecken. Det var
på senhösten, mörkret föll på, och regnet flöt i
strömmar. Att under sådana omständigheter tillbringa
en natt i skogen, utan tak öfver hufvudet, utan
ringaste möjlighet att uppgöra en eld och utan en
matbit i jagtväskan, hör väl ej till det angenämaste,
men jägaren är van vid dylika små missöden, och
de förarga honom derför föga. Det är blott första
gången man blir utsatt för ett sådant äfventyr,
som man börjar med att modigt knorra - och slutar
med att känna sig ytterst beklämd till sinnes.
Detta sitt första äfventyr i skogen glömmer emellertid
jägaren aldrig. Tusen andra och vida märkligare
följa sedan, men alla dessa har han vida lättare
att förgäta.
Att gå vilse i en djup skog är visserligen en, snart
sagdt, alldaglig företeelse, men den är dock ganska
sällsam till sina yttringar. Den vilsekomne söker att
med ledning af trädens qvistar och grenar, som äro
rikare mot söder, finna den rätta kosan till hemmet
eller närmaste säter, men hur han än går - som han
tycker, rätt fram -- så kommer han ändå tillbaka till
denna samma plats, der hans lokalsinne började svika.
Skämtsamma jägare - och det äro de nästan alla -
påstå, att detta utgör bästa beviset på, att jorden
är rund. Andra och vidskepligare vända ut och in på
kläderna, för att dymedelst göra skogsfruns listiga
anläggningar om intet, men ännu aldrig har jag funnit
någon jägare, som vågat gifva sitt hedersord på,
att denna metod är den bästa/ Deremot är det alldeles
säkert, att ingenting lättare hafver förtrollningen,
än ett par timmars sömn, hvarunder det tröttade
lokalsinnet bäst återvinner sin spänstighet.
Det händer dock ofta nog, att jägaren kan komma vilse
äfven i en skog, som han eljest känner, så att säga,
på sina fem fingrar, och detta till och med under
gynnsam väderlek och vid full dager. Författaren
känner en gammal bepröfvad och fördomsfri jägare, som
just under sådana omständigheter nödgades tillbringa
icke mindre än tre dygn under bar himmel, innan
han ändtligen kunde reda lokalen. Det befanns då,
att han alla dagarna varit helt nära en öfvergifven
fäbodvall, hvarifrån gångväg ledde till hemmet,
men att han genom en oförklarlig tillskyndelse
vändt just der och åter börjat sin rundvandring i
skogen, hvilken för hvar dag föreföll honom allt
mera obekant. -
Samma äfventyr, att fara vilse, händer äfven
insjöfiskaren, när höstdimman faller öfver
vattnet. Isynnerhet är detta ofta fallet i skogssjöar,
med myrmarker omkring. Fiskaren har i
GrTib"ben Noach.
(Eftertryck förbjudas.)
qvällningen lagt ut sin långref eller för länge
fördröjt sig vid metet. I båda fallen beherrskas
han af samma ifver, som i det längsta håller
jägaren qvar i skogen - och han märker icke den
förrädiska dimslöja, som så småningom sveper sig
omkring honom och hans lilla farkost. Ändtligen är
den sista kroken utlagd eller den sista laxöringen
uppdragen - men när så fiskaren vill söka den gamla,
väl kända landningsplatsen, så finner han den icke,
han finner icke land alls! Han ror och ror, »rättfram»
förstås, men fastän det icke är mer än tio minuters
rodd från strand till strand, så finner han ändå
icke landfäste. Det förefaller honom slutligen, som
om han befann sig på villande haf, och ändå svär hans
förstånd och lokalsinne högt till skyarna mot en sådan
förutsättning. Han ror således fortfarande - men han
ror »nm^», alldeles som jägaren går rundt i skogen,
när han är på villospår, och han kommer vanligen
icke i land förr, än antingen dimman skingrats eller
slumpen är honom gynnsam. I sednare fallet plägar dock
farkosten - så påstår åtminstone hvarje insjöfiskare
- taga strand så långt bort från fiskarens hem som
möjligt.
Man har påstått, att djurens instinkt är ofelbar,
och man har i detta hänseende skyndat att åberopa sig
på flyttfåglarna, hvilka enligt förmenande aldrig
skulle kunna villas. Hvarje uppmärksam iakttagare
skall dock kunna på heder och tro försäkra, att äfven
flyttfåglarna kunna komma på villostråt, lika så
väl som jägaren och fiskaren. Samma sällsamma lag,
den »runda», lyda under dylika omständigheter äfven
flyttfåglarna, och man får derför, åtminstone i de
norra bygderna, under höstetid ej sällan se flockar
af vildgäss och tranor, som under höga skri segla
»»rundt, rundt", äfven då väder och vind synas vara
de gynnsammaste. Sådana flockar kunna ofta flera
dagar å rad vara synliga, med hvarje dag visande
ökad oro. Hvarför, om instinkten vore ofelbar? De
segla ej så i luften, då de speja efter föda; de slå
då till mark eller sänka sig i sjö - de uppehålla
sig icke dagar och nätter på samma plats i rymden,
beskrifvande allt större och större cirklar.
Huru med grunden till dessa företeelser än må
vara, visst är, att när man går vilse i vildt
främmande skog eller till och med en skog, som man
tillitsfullt betraktar som en gammal bekant, så går
man »rundt». Fråga jägaren, fråga kolargubben, fråga
valljäntan - alla skola intyga, att så är.
Men förklaringen öfver detta, vi må väl så säga,
fenomen, detta sällsamma »rundt, rundt»? Ja, den
skall vetenskapen lemna.
Min följeslagare var en gammal finngubbe vid namn
Matts Gulo, vanligen Finn-Mattis kallad. Gubben hade
i yngre dagar
Sv. Familj-Jonrn. 1878.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
