Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elgskytten. Skiss af Gubben Noach. (Forts. fr. sid. 35.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
43
topp i närmaste fur. En och annan »svartpelle» -
gammal tjäder - hördes äfven med dånande vingslag
lyfta sig, der hundarna ströko fram vid myrkanten,
obehagligt och oför-modadt öfverraskande enstöringen,
der han i god ro och utan aning om fara intog sin
frukostmiddag af frusna tranhär och en och annan
qvarlefva af de under sommaren så rika och praktfulla
hjortronstånden. Ekorren korsade som vanligt
gångstigen, spående derigenom olycka, möjligen i brist
på annan och bättre sysselsättning. Kungsfågeln –
den minsta af alla våra stannfåglar - hade slagit
sig i slänger med mesar och trädkrypare och förde
med dessa sina tillfälliga kamrater ett muntert
vagabondlif i finnskogens stora fågelbur. Under
roten af en kullblåst fura hade en beskedlig hare
tagit skydd, men slank nu in bland ungskogen, utan
aning om, att han der hvar stund som helst kunde
råka i oangenämt möte med de skoningslösa stöfvare,
som utgjorde vårt följe, Högst upp i toppen på en
väldig, torr fura satt en örn, spanande efter en
stärkande och läcker middag, under det att hjerpen,
som tydligen sett honom, skyndade att gömma sig i
snåret, föredragande att få behålla lifvet, framför
att i sin fiendes närhet söka skaffa sig sjelf något
till lifs.
En sådan höstdag i skogen är full af njutning och
behag för hvar och en, som har det minsta sinne
för naturens skönheter, men der vi nu ströko fram
mellan berg och vindfällen, egnade vi blott föga
uppmärksamhet åt den majestätiska och på samma gång
lifliga höstlighet, som på alla sidor omgaf oss och
som under andra omständigheter skulle väckt och vunnit
vår varmaste sympati. Men nu voro vi alla, åtminstone
länsmannen och jag, så upptagna af konflikten mellan
Hans och Gulo, att vi ej en enda gång lade bössan åt
ögat, äfven då lockande tillfällen dertill erbjödo
sig.
Det var redan mörka qvällningen, då vi anlände
till den gamle finnens stuga. Jag hade aldrig förut
varit der, utan hade sammanträffat med Matts i ett
annat finntorp. Det var derför med en blandning af
nyfikenhet och oro jag jemte sällskapet trädde in
i den torftiga stugan, hvars dörr stod på glänt och
gaf anledning till det antagande, att Matts skulle
vara hemma.
Men stugan var tom, och ingenting derinne vittnade
om, att gubben varit hemma på hela dagen. I spiseln
glimmade ingen glöd och askhögen var fullkomligt
kall. Bössan, som hvarje finne har hängande öfver
stolpsängen, var borta, hvadan det ej var att antaga,
det gubben gått bort på blott ett ryck. Allt manade
tvärtom till den öfvertygelse, att Matts ej varit
hemma sedan han skildes från mig i Svärdsjö.
Hvar elgskytten nu uppehöll sig, det vill säga,
hade sitt kolkojhem, visste ingen af oss. Han kunde
bo långt bort, men också helt nära. Vi beslöto
derför, att öfver natten stanna qvar i gubbens
stuga, för att i första dagningen fortsätta våra
spaningar. Skogvaktaren upplyste oss om, att bortåt en
mil från den plats, der vi nu befunno oss, fanns ett
annat finntorp - hvars krångliga namn jag nu förglömt
- och vi öfverenskommo derför, att först styra kosan
dit, för att om möjligt vinna några upplysningar.
Det fanns godt om torr ved i stugan, och
snart flammade en värmande brasa på den bastanta
gråstensspiseln. Vi hade god matsäck och god matlust,
och ingen behöfde frukta att gå kamratens rätt för
nära - en välsignad sak under en skogsvandring, der
provianten ofta nog blir så knapp, att man, liksom
på somliga kalas, måste »krusa» för hvarandra, innan
någon vågar börja anfallet på det lilla som finnes.
Vi gingo derefter till »»sängs», men fastän den
matta spiselelden med sina fantastiska kolbildningar
manade till ömsesidigt utbyte af mystiska historier
från både skog och kyrkogård, var det ingen af
oss, som denna afton kände sig hågad att meddela,
hvad han i detta afseende hade sett eller trott
sig se. Vi andra hade försigtigtvis lagt oss på
golfvet, men den med finntorpens många hemligheter
obekante fjerdings-mannen hade trott sig utvälja den
bästa delen, när han framför det ohyflade golfvets
kantigheter hade föredragit den mjuka björnmossan i
gubben Gulos. säng. Det dröjde dock ej lång stund,
förr än denna rättvisans handtlangare med ett vildt
språng och med en icke mindre vild ed på läpparna
hoppade ner på golfvet, alldeles som om han trott
sig stungen af en huggorm. Samtidigt hördes ett
märkvärdigt knäppande mot sängväggen, alldeles som
då regnet piskar rutan, hvilket föranledde både mig
och skogvaktaren att, trots den halfslummer, hvari
vi redan kommit, utbrista i ett hjertligt skratt.
«Jag tror, att den onde med allt sitt anhang
har sitt hem och sin härd i den sängen», utbrast
fjerdingsmannen, på samma gång förargad och generad.
v Dräp dem då, alldeles som man gör med loppor»,
tillrådde skogvaktaren.
Den manhaftige rättstjenaren svarade ingenting på
denna spefulla upplysning, utan lade sig makligt
framfor spiseln, hvarifrån jag en god stund hörde
honom våndas och vända sig på alla sidor. Slutligen
hade de sista kolen på stenhällen falnat ner, och
allt blef tyst i den torftiga finnstugan.
Det kunde vara så der midnattstid, då vi plötsligt
väcktes af hundarnas skarpa morrande. Vi lyssnade
alla och tyckte oss snart förnimma ett klagande
stönande utanför stugdörren, den vi stängt medelst
tillskjutande af trärigeln. Skogvaktaren var den
förste, som kom på benen och rusade ut, med bössan
i handen. Vi följde honom efterhand.
Derute var det beckande mörkt, men den omgifvande
skogen var, sällsynt för att vara i November, så
stilla och lugn, att icke en susning smög sig fram
genom trädens kronor. Vi kunde således lätt leta oss
dit, hvarifrån stönet kom, och snart funno vi der en
man, som låg utsträckt på marken, krampaktigt hållande
en lång lodbössa i handen. Han framrosslade då och
då orediga ord, men rösten kunde vi icke igenkänna.
Han inbars skyndsamt i stugan, der vi genast uppgjorde
eld.
Det var en hemsk syn, som nu tedde sig för våra
ögon. Framför oss på golfvet låg utsträckt och till
utseendet liflös gubben Gulo!
Hans venstra axel var krossad af en kula, tydligen
från ett lod, men för öfrigt var han icke skadad. Att
emellertid såret icke kunnat tillkomma genom vådaskott
från hans egen bössa, derom öfvertygade vi oss
lätt. Här förelåg sålunda ett brott. Att brottslingen
icke var någon annan än Hans, elgskytten, det togo
vi alla för alldeles afgjordt.
Vår första omsorg blef nu att bereda gubben en
någorlunda mjuk bädd. Af våra egna rockar och annat
lämpligt, som i hast kunde öfverkommas, fingo vi
också snart en sådan i ordning. Hundarna kommo fram
och slickade varsamt bort blodet från den gamles
krossade axel - de tycktes lika så väl som vi förstå,
att snar hjelp här var dubbel hjelp.
Gubben hade nu munnen hårdt sluten, och vi måste med
våld öppna den för att kunna ihälla honom en god dosis
af de starkvaror vi medfört. Han tycktes derefter
falla i lugn slummer, men plötsligen gjorde han ett
försök att resa sig. Han skar tänderna i häftig vrede
och famlade med högra handen efter lodbössan.
»Pang, ja, och så låg han der, den hedningen, den
förföraren», mumlade gubben i feberyrsel, »»men så
steg han upp igen, den djefvulen, och sköt bakskott
på gubben I Men vänta du, din afgrundsorm, tills jag
hinner ladda en gång till...»
»»Han damp i mark som en slaghök, den bofven,
det var rätt åt honom, ingenting annat än rätt»
- fortfor gubben om en stund - »»men så steg han
upp på knä och hann skjuta mig förderfvad. Ha, ha,
ligg på knä du och tigg om nåd, din usling, tills
jag kommer och ger dig den sista kulan...»
Det dröjde till fram på dagen, innan han fick sans.
»Jag ville dö hemma», sade han då med matt röst,
»och derför släpade jag mig i blod och elände fram
till min sköflade härd - ja väl, jag känner igen
er allesammans.»
»Tror du, att Hans är död?» frågade länsmannen,
rörd han, så väl som vi andra. »Hvar var det, som du
träffade honom?»
»»Han satt utanför kolkojan vid Mörtsjövattnet, när
jag återvände från lotsningen af herrn der» - gubben
vände sina half brustna ögon mot mig - »och så gick
jag fram till honom och frågade, om han ville ställa
sig till svars för min dotter. Då skrattade han,
alldeles som ufven skrattar i höstnatten ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
