Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Etnografiska bilder från National-Museum. Herm. H-g. - Absinten och dess verkningar. Ett varningsord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54
Kuantö, med hufvudstaden Yedo samt städerna Osaka,
Nagasaki, Niigata och Hakodaté. Alla dessa provinser
och städer stodo under Shoguns omedelbara myndighet,
Han var inom dem nästan allrådande samt ägde ensam
rättighet att drifva handel, uppbära tullinkomsterna
m. m. Men i andra städer och orter, som innehades af
"daimios" (adelsmännen), hvilka blifvit hans vasaller,
måste han dela inkomsterna med dessa. Dessutom voro
stora länderier anslagna åt de under Shogun stående
krigarna, hvilkas antal under somliga tider lärer
uppgått till 80,000 man.
Genom en följd af för oss ännu obekanta strider och
sammansvärjningar genomfördes af fyra mäktiga furstar
år 1868 en statskupp, hvarigenom Shogun störtades och
Mikadon återtog hela den makt, hvaraf hans mäktige
undersåte förut innehaft en del. I Shoguns ställe
blefvo de revolterande furstarna Mikadons högsta
rådgifvare och ministrar och sedan dess har Japan
inslagit på reformernas bana med en fart, som kan
sägas vara nästan för hastig, för att frukterna skola
blifva i allo lyckobringande.
Det torde för våra flesta läsare vara obekant, att
den, som ledde 1868 års revolution, japanesen Iwakwra,
var en af dem, som i spetsen för den Japanesiska
beskickningen besökte Europa 1872 och då äfven gästade
Sveriges hufvudstad.
Utom "daimios", som voro Shoguns vasaller och
utom de nu mera från sin makt afsätta furstarna
och länsgrefvarna under hans välde, åmnos jemväl
"daimios", hvilka stodo omedelbart under Mikadons
länsherrskap och voro mer eller mindre värdiga namnet
"konung"-, som de gamla missionärerna gåfvo åt ej
mindre än aderton länsherrar af första rangen.
Så länge Shogun ännu befann sig i full besittning
af sin makt, visade sig Mikadon ytterst sällan för
folket, enligt regel blott en gång om året. Han
uppträdde vid dylika tillfällen med en asiatisk
herrskares prunkande ståt, omgifven af sina "hugés",
ädlingar af hög och gammal ätt, och beledsagad af
sin stora lifvakt.
Det är af den senares mer kostbara och egendomliga,
än vackra drägt, vi här meddela cii afteckmiig7 tagen
efter den,
som förvaras i kungl. lifrustkammaren. Uniformen,
om vi få begagna detta namn om den besynnerliga
klädbonaden,’utgöres af ett harnesk af svart lackeradt
papier-maché, hvars lösa delar äro förenade med en
mängd hvita och röda flätade sidenband. Harnesket
består af bröst- och ryggstycke samt lår-och
armskenor, alla lika och sammanfogade på samma
sätt-, hufvudbetäckningen, som utgöres af ett slags
hjelmhufva af koppar, är baktill och på sidorna
försedd med vida brätten och prydes framtill af den
kejserliga drakbilden i strålande förgyllning. I
stället för visir har figuren för nedra delen af
ansigtet en halfmask af koppar, hvars utomordentligt
fina arbete med rätta väcker beundran. Yid sidan bäres
en lång, nästan rak sabel, hvilkens ebenholtzfäste
är lindadt med hvita, flätade silkesband, samt en
kortare klinga med liknande fäste och slida.
Hvarenda del af drägten, från harneskskenorna,
hvilka likna polerad ebenholtz, till sidenflätorna
och de gyllne beslagen, röjer den yttersta omsorg
och noggrannhet i utförandet.
Ehuru konster och yrken i Japan aldrig stått högt, har
vapensmedens derifrån alltid gjort ett undantag. Hans
konst aktas derför alltid högt och sjelf anses han på
grund af sitt yrke för ädling. När han kommer till
den vigtigaste delen af sitt arbete, när det gäller
att välla tillsammans jernet och stålet i klingan,
innesluter han sig i sin verkstad och utför detta
maktpåliggande göromål, iklädd sin hofmannadrägt.
En japansk sabel eller dolk betraktas också såsom en
stor dyrbarhet, som ett fideikommiss, som går i arf
från far till son, från slägte till slägte. Namnen på
de stora vapensmederna i Kiytö, Yedo och Osaka äro
derför väl kända af hvar och en, som- är berättigad
att bära vapen, och vapen-fabrikanternas skicklighet
utgör som oftast samtalsämnet i krigarnas krets.
Till och med hos fruntimren är denna förkärlek för
vapen och vapenlek mycket allmän. Det hörde fordom
till de japanska damernas uppfostran att lära sig
handtera hillebarden, och den berömda japanologen
mr Mitford berättar, att detta bruk bibehåller sig
i några förnäma slägter än i dag.
.
Herrn, ti-g.
ooli
Ett Varningsord.
vidsträckta, vildt sköna Travers-dalen i Schweiz
är "bekant för sina asfaltgrufvor och sin *-
absint-tillverk-nmg Sistnämnda industri uppkom på
1790-talet.
En fransk politisk flykting, den på sin tid
jemförelsevis skicklige läkareii Ordinaire, valde
Couvet i "Val de Travers till sin boningsort under
landsflykten, der han ock fortsatte sin medicinska
verksamhet, som nu blef både läkarens och apotekarens.
Främst på listan af hans läkemedel stod ett, hvilket
sedermera fått namnet Malörts-extrakt, och många
förklarade sig. häraf hafva blifvit fullkomligt
botade. Följden blef naturligtvis, att dr Ordinaire
föreskref de flesta af sina patienter att använda
extraktet, hvilket sedan blifvit verldsbekant under
namnet absint.
Straxt före sin död lemnade Ordinaire sitt
hemlighållna recept till sin trotjenarinna,
Grandpierre. Denna sålde detsamma till löjtnant
Henriods döttrar, och så vandrade det vidare. För
närvarande uppskattar man qvantiteten af den absint,
som beredes vid de olika fabrikerna i Travers-dalen,
till 370,000 liter (en liter något mer än en
tredjedels kanna). Tillverkningen af absint har
sedermera spridt sig, som man vet, till flera länder,
och den årliga förbrukningen har länge uppgått till
mångdubbelt detta qvantum. Den ört, .hvaraf absint
egentligen beredes, är Artemisia alsinthmm, hvilken
växer vild i södra Europa, och i det norra odlas i
trädgårdar. Man samlar blommorna, torkar dem, tillagar
sedan deraf tinkturer och extrakter, hvilka säljas
på apoteken och användas mot mag-krämpor. Detta
är det ena användningssättet. Det andra är att
deraf med aromatiska tillsatser bereda den bekanta
absint-likören. De länder, der absint företrädesvis
förbrukas, äro
Frankrike, England, Nordamerika, Schweiz och
Tyskland. Äfven i Sverige drickes betydligt med
absint, oaktadt erfarenheten länge visat denna drycks
skadliga inverkan på nervsystemet.
Förgäfves har man anställt otaliga vetenskapliga
undersökningar, för att kunna förklara
den oemotståndliga tjuskraft, som .fängslar
absintdrickaren vid den farliga drycken. Deremot
vet man, att absintgiftet har, specielt på
hjernan, äfvensom på nervsystemet i allmänhet,
samma verkan som giftet i tobak och opium. Det
ömtåliga hjernnätets utsättande lör detta giftiga
ämnes fortsatta inflytande leder slutligen derhän,
att detta organs struktur förändras, och en naturlig
följd häraf blir, att hjernans verksamhet stores samt
att alla de intellektuela förmögenhe-terna undergå
en sorglig förändring.
. Djurisk’ råhet, slöhet, vansinne och delvis
fullständig förlamning i kroppens organer är hvad den,
som i större mängd förtär detta gift, ovilkorligen
till sist har att vänta sig, såvida icke en deraf
framkallad lefver- eller magsjukdom hastigt af-klipper
lifstråden. Absinten är derigenom förförisk och
derför äfven så mycket skadligare, som den tyckes för
tillfället upp-lifva och stärka matsmältningsorganen,
då den likväl i sjelfva verket förstör dem.
Doktor Dehaut yttrar sig om absinten på följande
sätt: »En annan olägenhet, som medföljer det
omåttliga förtärandet af denna dryck, är, att offret
för densamma ända till den dag, då några tydliga
sjukdomssymptom er visa sig, skenbart har att glädja
sig åt den allra bästa helsa; men läkaren finner vid
första undersökning, att hela organismen är angripen.»
Med oro finner man, att absintdrickandet, liksom
omåttligt njutande af spritdrycker i allmänhet,
årligen tilltager. I Frank-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
