Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En "liber studiosus". Folmer - Ungherrarna och Gamleherrn. Novell af Emilie Flygare-Carlén. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EJn
(Tillhör illustrationen å föregående sida.)
/äg kunde just tänka mig detta! Du sitter och läser
som vanligt igen! Men, vet do, jag skall dig berätta,
Att sådant ej duger i längden, min Sven! I tid’är du
tvungen dig vana Vid nytta på åker och äng, Ty du,
liksom far din, får tjena Och kan blott helt enkelt
bli dräng.
»Vid boken ej mer får du bida,
Ty dessa tre hästar nu skola på bet’,
Och genast med dem skall du rida
Till hagen der långt bortom gärdet, du vet!»
- Så herregårdsstalldrängen sade,
Och pysen på hästryggen opp
Just nätt och jemt lyftat han hade,
Förrän det bar af i galopp.
Kring ryttaren uppyrde sanden,
Då kamparna hof värn a rörde med hast.
I manen han insnodde handen
Och höll sig för resten i grimskaftet fast
Men vindsvalka kändes ej blåsa,
Och högsommarsolen sken klart,
Så springarna började flåsa
Och loppet de saktade snart.
De vandra allt mer och mer tröga Den välkända vägen
i gärdet framåt, Men Sven, han har alls inte öga För
dem och ej heller uppå deras stråt, Ty lystet den
solbrända Hafven Nu framtar den bok, som så ömt Helt
nyss under bolstervarsväfven Yid klappande hjertat
han gömt.
Han stöder sig, lutad mot manken, Och blickarna
glimma på medfarna blad, Och, modig och rask, han i
tanken Med sagornas hjeltar drar hugfullt åstad. Om
bragdrika duster han drömmer, Och stor han sig tycker
och stark, Men hungriga öken han glömmer Och betet
på fjerrlägen mark.
Och hästarna gå der så sakta
Och nafsa från gräs vuxen dikeskant smått,
Men mest dock ett fält de betrakta,
Som lockande lyser och doftar så godt :
De veta nog väl, att de böra
Den uppnötta vägen gå rakt-, -
Men snedsprång så lätt gå att göra,
Ty köttet hos dem ock är svagt,
I växande gröda de vada;
Der mumsar en hvar och går på som en - häst
Och tänker: »Det vore allt skada,
Om gossen föll af, då han läser som bäst.
Ja, han är fundersam i sinnet,
Sin läsning han sluta ej vill -
Håll, Palle, dig derför i skinnet
Och skumpa ej lättsinnigt till!»
Men gosse och ok snart dock skrämma Från frukter
förbjudna och paradisverld En snärt och en svärjande
stämma, Och icke en engel med huggande svärd. Och
rösten mot bytingen fräsa Hörs sist, så profetisk och
sträng: »»Då ständigt du bara vill läsa, Så duger du
aldrig till dräng!»
I^olmer.
ooli
Novell af .Emilie Flygare-Carlén.
YL
">JA xXlK^ ’ Efter år ocli clag.
^ör sju tusan, karl, det är omöjligt! Men sätt på
hatten, jag tycker ej om några slaf viska fasoner. Det
är omöjligt, upprepar jag, att da skulle vågat hugga
ner trädet, utan att fråga dig för, stocle det än en
hel aln i vägen för planket."
Det var herr Lorenz Blumenhaal, som med den manliga
färgtonen på sitt ansigte, uppdrifven till rödaste
skarlakan, stod på trappans vackra halfcirkel och
hög och myndig uttalade de stränga orden i så väldiga
tonfall, att de allarmerande återljödo genom förstugan
ända till de inre rummen.
"Om jag bara fick förklara mig", svarade den
tilltalade arbetaren/som befann sig på planen nedanför
trappan, »så gick det väl an, men . . v"
"Nå, hvem nekar dig att förklara förhållandet? . . ,
Kort bara! Jag spår i alla fall, att den här
förseelsen slutar med förlusten af torpet . . . Just
det trädet, det trädet!"
"Ja, är det herr ryttmästarens mening, att jag
för det här krånglet skall mista torpet, så är det
väl inte lönt att försvara sig. Annars var det så,
att i höstas, och ändtligen på vintern med för den
skull ..."
"Dumheter, bara eländiga förevändningar. SkaJl en
händelse i dag börja förliden höst? ... Gå ..."
I detta ögonblick syntes den fina gestalten af en
qvinna, väl insvept i en pelsfodrad kappa, smyga
ner för trappan, sakta lägga handen på den uppretade
mannens arm och i trots
(Eftertryck förbjndes.)
af vreden, som ännu gnistrade från hans ögon, med
den kärleksfullaste blick se upp till honom.
"Yictorine, min älskade, hvad i Guds namn tänker du
på, som i den kalla vårluften vågar dig ut, så svag
som du ännu är!"
"Jag blef uppskrämd af din röst, min vän, medan jag
satt inne hos den lilla . . . Nej, nej, Lorenz! Du
får icke bära mig tillbaka. Jag vill vara med om
det här; låt mig tala vid mannen ... Se så, du vet
hvilken envis hustru du fått!" Hon smålog ljuft. Han
var besegrad.
För hvar och en, som under denna lilla scen gifvit akt
på den anklagade, hade det varit fullkomligt tydligt,
att han sade till sig sjelf: "Nu ska’ en få höra,
att det blir annat ljud i bjellran. Det var då för
väl, att han skrek så pass högt, att hon hörde’t,"
Och nog hade han rätt.
Yictorine visste fullkomligt huru hon borde upptaga
ämnet och hvilka känslor som borde uppkallas och
verka på hennes man. Och så hette det, sedan hon
vänligt besvarat torparens ödmjuka helsning och med
sin milda blick ingifvit honom mod:
"God afton, min käre Nils, hur står det till med
hustru och barn?"
"Gud hjelpe oss, hennes nåd, min stackars qvinna
är ännu så klen, att jag hvar eviga qväll, som jag,
trött och nedslagen, kommer ifrån arbetet, fruktar
att hon kanske inte alls kunnat gå från sängen. Om
Borta faller ifrån, blir det rent slut för bååe mig
och bägge småtultingarna."
SY. Familj-Joura. 187$.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
