- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 17, årgång 1878 /
62

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ungherrarna och Gamleherrn. Novell af Emilie Flygare-Carlén. (Forts.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

"Hvem bryr sig om Antons förlåtelse! Det är mormors
förlåtelse jag tänker på. Jag hade alldeles glömt
hvad jag lofvat henne. Nu blir jag aldrig tröstad!"

"Nå, hvad hade du då lofvat mormor?"

"Att alltid, när jag kände det vilda, istadiga lynnet
komma öfver mig, rycka mig i en hårlock på venstra
sidan, såsom mormor gjorde med mig, för då skulle jag
alltid minnas, att hon hos Gud bad att jag skulle bli
en riktigt god, liten flicka. Men nu kom alltsammans
så hastigt på, att jag inte hann minnas hårlocken,
innan det var för sent."

Med hvilka vänliga och deltagande blickar betraktade
ej alla nu det stackars förkrossade barnet! Den
upprörde fadern slöt henne i sin famn och försäkrade,
att hennes uppriktiga ånger gjorde mormor den största
glädje.

"Dessutom", inföll Anton, som, varm och känslig,
också var färdig att gråta, "dessutom, stackars Lilly,
var skulden egentligen min. Men bara vi bättre lära
känna hvarandra, skall du nog förstå, att lite’
skämt bland vänner och kusiner icke är afsedt att
förolämpa. Yill du nu förlåta mig?"

"Åh, snälle, snälle Anton, du är mycket bättre än
jag trodde. Och bed tant, att jag en liten stund
får bära lilla Laurence, så blir jag riktigt bra -
för små barn äro alldeles som nedsläppta englar, och
lilla Laurence har liksom en engel i hvardera ögat."

Lilly blef genast ombetrodd att taga hand om den
lilla, hvarvid Victorine hviskade åt henne: "Du
skall bli Laurences äldre syster, och som sådan vill
du nog aldrig ge henne annat än goda exempel. Jag
litar på dig, och jag ser på min mans ögon, att han
gör detsamma."

"Ack, gör han det!" Lilly vågade en blick på sin
farbror och blef fullkomligt tillfredsställd af det
vackra och milda småleendet på hans läppar.

"Tusen tack, min goda svägerska", sade den hemkomne
främlingen, "för all vänlighet mot mitt moderlösa
barn! Hon är en vildblomma, men en öm vård skall nog
visa, att hon kan förädlas."

"Jag", inföll Lorenz, "tycker mycket om din dotter,
käre Aron. Hon synes mig verkligen ha mera likhet med
mig, än med dig. Och under min Victorines förståndiga
och kärleksrika behandling blir guldet i hennes
karakter fullt framdraget."

"Och det finnes gediget guld i Lillys karakter. Yar
derför lugn, min bäste svåger. Hon torde väl ofta få
draga i någon hårlock", menade Yictoriiie leende; "men
mormors böner segra... Se huru stilla hon nu spatserar
bredvid Anton, och huru väl barnet trifs hos henne..."

DL

En vaolcer brödratvist. jneclielne

"Underrättelser frän

Man var nu i medlet af juli, och hela familjen,
på Anton när (som ernade sig på en bjudning i
grannskapet), var församlad i det älsklingsrum, der
Yictorine uppslagit sina husgudar. Herrarna sutto vid
brädspelet, Yictorine höll på att Undervisa Lilly i
den för henne främmande och hemlighetsfulla konsten
att strö ut blommor på stramalj, i stället för att
samla sådana från gräsvallen.

"Nej, Aron, det här, blir ej annat än misstag å min
sida, om du så fortfar att uppröra mitt blod, som
aldrig utmärkt sig för synnerligt lugn. Fråga min
hustru, om det ej är sannt, att hon knappt tordes ge
mig ja på mitt frieri, så rädd var hon för det der
stygga blodet - icke sannt, älskade?"

"Jo visst, lika sannt, som att min försigtighet var
nära att låta mig förlora den vackra erfarenhet,
jag sedan vann, ätt ditt heta blod blott behöfver
den ringaste beröring med din känsla, för att bilda
en helt majestätiskt lugn flod." ^ "O, hvilken
smickrerska!" Eyttmästaren blef strålande, och
så mycket mer strålande, som han märkte broderns
beundrande blick fästad vid hans afgud, hans hustru.

"Jag; begriper icke hvad farbror menar", hviskade
Lilly. "Har jag också sådan der het blod?... Månn’
tro Anton är rädd för mig? Han vill ju ständigt
resa bort."

"Det kan du fråga honom vid tiliiMle. Hör nu på,
hvad din far säger?

"Min bäste Lorenz, vi få ändå komma till det resultat
jag talar om. Yi ha nu tillbragt mera än två månader
i ditt gästfria hem, och då jag hemfört, om ej en
förmögenhet, så i alla fall nog till att skaffa mig
ett eget bo, bör jag det ock. "Pappa, jag vill icke
alls härifrån!" ropade Lilly och, släppande både
stramalj, mönster och garn, skyndade hon fram till
spelbordet.

"Bra, min flicka!" förklarade ryttmästaren. "Du är
en vigtig bundsförvandt, ty icke vill du väl, Aron,
släppa barnet ifrån dig? Hvad skulle du taga dig till
i ensamheten? Och du är nu för utarbetad och sjuklig,
att kasta dig in i bestyren med ett landtbruk."

"Jag tänkte flytta till närmaste stad, der Lilly
kunde gå-i skola."

"Som min man ser på mig med en af de blickar, han
brukar sända mig, då han åstundar min mellankomst",
inföll Yictorine, tagande plats på andra sidan om
bordet, "så anser jag mig nu berättigad att lägga
mitt ord i frågan. Jag tror bestämdt icke, att en
småstadsskola, hur god den ock kan vara, lämpar
sig för Lillys sjelfrådiga sinne, som fordrar på en
gång allvarsam disciplin, men långsamt fortgående
vid inhämtandet af kunskaper, henne hittills
främmande. Hon behöfver lära genom samtal och
föredrag. Och då jag är fullt och fast öfvertygad,
att hennes väl ligger hennes far närmast om hjertat,
tvekar jag ej att framställa ett annat förslag,
hvaruti sjelfviskheten for min mans och mina egna
önskningar äfven ingår. Svåger Aron inackorderar sig
och sin dotter här hos oss på ett år att börja med."

"Inackard&rar" ? afbröt ryttmästaren. "Min dyre
Lorenz, besinna att din bror behöfver känslan af
fullt oberoende. Derpå antager och lönar han en
guvernant, som jag utväljer, och under hennes ledning
och min öfverupp-sigt skötes Lillys uppfostran på
bästa sätt. Behöfver min herr svåger sedan, då han
ledsnar vid sina böcker och allas vårt sällskap,
någon sysselsättning, så inbjuder jag på delaktighet
i trädgårdsskötseln, och Lorenz har alltid händerna
fulla för sin ekonomi. Hvad säger ni nu?"

"Jag är öfVervunnen", svarade herr Aron och såg med en
halft öppen, halft nedslagen blick på sin svägerska,
som han med det samma räckte båda sina händer. "Hvad
som förut höll mig tillbaka, var just fruktan att ej
få betala för mig och barnet, och sedan fruktan att,
om jag insjuknar, vara till för stort besvär. Men nu
är jag lugn." Han såg på sin bror. "Din hustru är ej
den qvinna, som med retlighet tänker på en stackars
anförvandts lidande. Gud välsigne eder båda! Det är
så herrligt att tänka, det vi två, Lorenz, lefva som
kärleksrika bröder i det gamla hemmet."

"Ja, broder, mitt hjerta omfattar dig nu med sådana
känslor, att om du öfvergifVit oss, skulle knappt
Yictorine kunnat trösta mig."

"Alltsammans är då riktigt bra", ropade Lilly och
sprang på dörren för att uppsöka Anton, som genast
borde bli delaktig af de stora nyheterna. Hon
träffade honom i förstugan, då han i magnifikaste
toilett kom ner för att taga afsked. Lilly skakade
på hufvudet.

"Anton", sade hon, något distraherad från sitt
egentliga ärende, "är du rädd för att jag har för
hett blod, och är det derför du aldrig vill vara
hemma? Tycker du inte längre om mig?"

"År flickungen tokig?" Anton svängde henne
rundtomkring. "Har du varit nödd och tvungen att dra’
i lockarna, efter du talar om ditt heta blod?... Se
så, du behöfver icke blifva stött, jag tycker mycket
om dig - då jag har tid."

Men tyvärr var detta icke förhållandet just nu,
och medan Anton skyndade in, kom Lilly, med rodnande
kinder och en mycket förbittrad rörelse i sitt lilla
hjerta, långsamt efter.

"Således förlora vi dig i dag också", sade Yictorine,
då hennes herr styfson hjertligt kysste hennes hand
och bad om sin helsning till lilla Laurence, som han
velat uppvakta i barnkammaren, men funnit sofvande.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon May 19 17:04:31 2014 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1878/0066.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free