Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ungherrarna och Gamleherrn. Novell af Emilie Flygare-Carlén. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
63
"Ja, är det ej sannt, tant", utbrast Lilly, "att
det är illa af Anton, att jemt rida och åka bort,
då det är så roligt hemma."
"Deri", inföll ryttmästaren, "har din lilla kusin
fullkomligt rätt. Du vänjer dig vid att så helt och
hållet lefva för andra, att du aldrig får tid att
lefva för dig sjelf. Hvad blir behållningen deraf,
min son?’*
"Glada minnen, pappa. Alla menniskor vilja ju se mig,
och då jag finner mig så afhållen, så är det roligt
att vara sällskaplig."
"Men icke just nyttigt, Anton. För konsten att.roa,
glömmes lätt pligten att gagna sin själ med stadigare
föda än den säll-skapsbehofvet alstrar. Jag gör sällan
anmärkningar, min gosse, men jag ogillar dig i detta."
"Käraste pappa, detta var en grundlig lexa", svarade
Anton vördnaåsfullt. "Och jag skall under hela vägen
också grundligt fundera derpå. Men pappa bör icke tro,
att om jag förekommer fjärilslätt, jag derför icke
har något inombords. Jag skall bli en så praktisk man,
som någon vill önska, och när jag nu i dagarna lemnar
hemmet för morföräldrarnas hem, skall jag der, som det
emellanåt är ensligt nog, taga pappas ord till tema
för allvarsamma variationer. Dessutom håller morfar
minsann nog efter mig för praktiska öfningar i yrket."
"Nå, det var rätt, Jag tror dig och är nöjd."
"Tack, pappa! - Se här ett bref från Herman,
som kanske blir en angenäm lektyr på supén. Det är
åtminstone en ungherre, som icke låter sin själ sofva
bort tiden i sällskap."
Och efter ett flygtigt allmänt afsked var Anton borta.
Sent på aftonen, då Victorine öfvervakat alla
sina pligter, sutto de båda makarna tillsammans i
sängkammarsoffan, i förtroligt samspråk, och sedan
Lorenz varmt tackat sin hustru för det kloka sätt,
hvarpå hon förmått Aron att stanna, stack han i
hennes hand det bref, Anton lemnat, och bad henne
läsa det högt.
"Gerna! Hermans karakter intresserade mig alltid,
och i det här brefvet framstår han väl något
öppenhjertigare än för oss."
Hon läste följande:
"Min redlige, unge broder!
"Se här får du nu en gång ett ordentligt bref, som
innehåller något annat än tal om arbete, ehuru det
är för mig både det första och det sista.
"Ser du, saken är i korthet följande: Jag hade redan
tidigt på våren hyrt mig rum vid, som det heter, en
af utkanterna, och i denna rätt behagliga tillflykt,
som jag ännu innehar, hade jag knappt hunnit orientera
mig, då en morgon, just som jag skulle gå ut, en
skenande häst för en droska gör mig den äran, att nära
nog köra mig tillbaka in i förstugan, då den behagade
välta åkdonet emot husväggen. Nu inbillar du dig väl,
att en ung dam, afsvimmad, kastades mig i famnen. Nej,
fångsten blef endast en helt ung man, som från sin fru
mors egendom rest in till Stockholm^ för att rådfråga
någon läkare i afseende på en tilltagande betänklig
sjuklighet, som tvingat honom att tillsvidare lemna
sina studier.
"Naturligtvis fann denne, sin rika moders enda son,
en, såsom jag då trodde, provisionel tillflykt hos
mig. Men då jag fått honom till sans och i öfrigt
gjort mitt bästa att ställa det beqvämt åt honom och,
förstås, presenterat mig sjelf i egenskap af blifvande
läkare, giorde han mig genast förtrolig med sina
förhållanden och bönföll, att han måtte få stanna qvar
i egenskap af min första patient. Hans mor visste,
att han ernade uppehålla sig åtminstone ett par tre
veckor i Stockholm, och några rader till henne, att
han välbehåtten kommit fram och redan skaffat sig
en passande inackordering, der han kunde påräkna god
vård, var allt som behöfdes. Drängen skulle för några
kronor tiga till döddagar, något som desto lättare
lät sig göra, som droskan snart nog var lagad och
hästen ingen skada tagit.
"Kan du nu gissa hvad som bevekte mig att medgifva
detta intrång i mina vanor? Icke den omständigheten,
att jag hade två rum, som lätt kunna skiljas, utan
helt enkelt den, att
ynglingen i sitt hela sätt hade en förvillande likhet
med dig. Glad, lätt att taga intryck och att ingifva
intresse, som han genast föreföll, var jag ej i stånd
att göra många invändningar, och de jag lyckades få
uttala, öfverändakastade han strax. Han skulle sjelf
tala med värdinnan om en blygsam inackordering på en
eller två månader och han skulle tillåta mig att kalla
hvilka läkare jag behagade, att bedömma hans onda;
kort sagdt, han fattade ett så envist tycke för sin
hjelpare, att jag ej ägde mod att säga nej.
"Nå, hvad följde vidare? Efter två månaders slut
befann sig patienten under min behandling (som en
medicinsk storcelebritet ingenting funnit att anmärka
vid) så betydligt bättre, att han kunde resa och
glädja modern med sin återkomst, men han kunde icke,
hederlige gosse, resa utan att få presentera den vän,
han förvärfvat. Som midsommar var i annalkande, och
Gud vet att jag behöfde förströelse, lät jag hans
plan väl behaga mig. Och just vid denna utflygt kom
mig ett temligen pikant, men icke välkommet äfventyr
till mötes.
"Innan jag omnämner detta, vill jag först berätta
dig något vigtigt. Min vän, Arved B-stjerna, hade
efter hand lockat af mig mina fattiga hemligheter
och redan nära nog aftrugat mig det löftet, att låta
hela den summa, som min återstående kurs skulle komma
att kosta, få upplånas hos hans mor, som skulle anse
sig lycklig att få göra mig denna återtjenst. Jag
hade förbjudit detta ämne, men när vi väl voro
ute på den vackra egendomen och den älskliga och
behagliga gamla modern upptog samma förslag, blef det
fullt aftaladt. Och hvarför neka,, att jag kände mig
nöjd? Du kan tro mig, Anton, att detta icke kom deraf,
att jag ej ville stå i förbindelse hos din fars ädla
hustru, till hvilken jag redan skrifvit om saken, utan
helt enkelt deraf, att jag i mina tankar och känslor
besväras af minnet från en viss period, då jag ej,
med bästa aktning för mig sjelf, kan fritaga mig från
att hafva spelat en rent ut sagdt löjlig roll.
"Jag kunde fylla flera sidor med beskrifningen om
hvilken vänskap man här visade mig. Jag måste lofva,
att alltid, när jag kunde disponera någon tid för
att utbyta staden mot landet, komma till detta hem.
"Men jag finner att brefvets längd redan för mycket
inkräktat på min tid. Jag måste då tvärt berätta
mitt äfventyr, om det icke skall råka att blifva
dig obekant. Jag stannade hos familjen ett par
veckor och under denna tid kom på besök en ung dam,
omkring tjugo år. Hon är ingen skönhet enligt regel,
men temligen räcker, godhjertad, litet excentrisk och,
framför allt, något obetänksam, hvilket hon troligen
anser stå i öfverensstämmelse med sin fria ställning
som rik flicka, nästan utan slägt och blott beroende
af en efterlåten förmyndare, som dock mera tyckes
bero af henne, än hon af honom.
"Detta lilla program förutskickas såsom
förklaringsgrund tiU det följande. Jag hade förut
i Stockholm träffat henne några gånger, utan att
någonsin det allra ringaste utmärka henne. Men
dessa ständiga sällskapningar på landet, med alla
slags partier, från kräftmetningen till åkningen
i löfklädda hövagnar och med lekar i gröngräset,
äro alldeles vådliga. En ung man vågar knappt visa
den vanligaste höflighet, utan att råka ut för det
missödet, att blifva uppförd som kandidat på en viss
lista. Utan tvifvel fann fröken någon dotö anledning
att insticka mig på sin, ty en vacker morgon, då
jag, på samvete, icke begriper huru hon manövrerat
mig från frukostbordet ner i trädgården, helst jag
brukade undanstjäla mina morgnar för mig sjelf, så
är dock hufvudsumman, att jag befann mig der, icke
blott mellan rosor och liljor, utan uppenbarligen
i närheten af en mystifikation, som blygsamt plägar
vara höljd i myrten.
"Det råkade just vara frökens excentriska dag. Och
hennes språk blef till slut så genomskinligt,, att
jag nödgades anlita en radikalkur, om jag ville rädda
både henne och mig sjelf.
"Du, min hederlige Anton, hade vid ett sådant
förhållande bestämdt, af pur tacksamhet och ädelmod,-
kastat dig i famnen på ödet. Men jag, läkaren,
får icke vara rädd för att beröra svårigheterna,
i hvilken form de möta.
"’Då vi så här’, sade jag, ’förtroligt samspråka
om ett af de djupsinnigaste ämnen för den menskliga
forskningen, nämligen kärleken, så kan jag ej afhålla
mig, att från det all-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
