Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rhizopoderna och lysdjuren. O. - Från "fåfängans marknad". Skiss af Jo. Jo. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70
vårt bryderi blifver ännu större, då vi erinra
oss, att hvarje organisk cell väsentligen består
af en sådan slemmassa samt att alla organismer,
sammansatta eller enkla, äro en samling af celler. Ett
organs lif är resultatet af alla dess cellers
lifs-rörelser. Växternas frö och djurens ägg äro
ingenting annat än en cell, som omgifvit sig med
en hinna och bildat en kärna i sitt inre. Båda äro
hvarandra i början fullkomligt lika, och ehuru den
senare näringen icke tillförer dem något formbildande
ämne, uppkommer dock en växt af det ena och ett djur
af det andra.
Det måste hos cellen finnas något, som leder
utvecklingen i en särskild riktning, men hvad
detta »något» är, derom hafva vi icke en aning; det
trotsar helt. och hållet vår iakttagelseförmåga. Då
hela det individuella lifvet sålunda är baseradt
på små slemmassor, skulle en närmare kännedom
om rhizopo-derna, dessa lefvande slemkulor, utan
tvifvel kunna gifva vetenskapen många nya uppslag
tiU en större kunskap om den organiska verldens
lifsverksamhet.
I protozoernas eller urdjurens stora grupp, till
hvilken rhizopoderna höra, finna vi ett underbart
djur, lysd/juret, Noc-tiluca, miliaris, hvilket
intager en egen klass, som anses stå i mycket nära
samband med rhizopodernas.
Emellertid är lysdjuret högre organiseradt än
de egentliga rhizopoderna. Visserligen består
äfven dess kropp af en gelé-artad genomskinlig
massa, men den är omgifven af en fast, strukturlös
hinna. Formen påminner om en persika och storleken
är från Y»4 tm Vs decimallinie i genomskärning. Från
ena sidan af kroppen till den andra sträcker sig en
ränn-artad fördjupning. Der denna börjar, finnes ett
trådliknande bihang och vid dess rot sitter munnen
med en tandartad fortsättning och en fin tråd, som
hastigt kan framskjutas. De förbrukade födoämnena
uttömmas sannolikt genom munöppningen.
Den geleartade massan omsluter en starkt ljusbrytande
kärna. Dessutom upptäcker man hos dem en mängd
trådlika organer - utom de redan nämnda -, hvilka på
många ställen förgrena sig och bilda ett fint nät
under hinnan. Djuren fortplanta sig genom delning,
synnerligast på våren och sommaren.
De hafva fått sitt namn deraf, att de kunna
fosforescera. Utan tvifvel lefva de vanligen på
hafsbottnen, men vid vissa tider komma de i stora
massor upp till ytan, som då på vida sträckor tyckes
vara öfverdragen med ett tumstjockt, rödaktigt
skimrande slemlager. Dettas glans framträder
ännu tydligare i mörkret och frambringar då det
öfverraskande fenomen, som kallas hafvets lysande. En
enda vattendroppe kan rymma ett stort antal lysdjur,
ehuru större ock finnas, och man har beräknat, att
ett slemlager af två femtedels qvadratmils omfång och
två tums tjocklek innehåller öfver 6,000 millioner
af dessa smådjur.
Yid lugnt och varmt väder får, man ofta efter
solnedgången se hafvet fosforescera. Bränningens
skum lyser med ett blåhvitt ljus. Ett dylikt skimmer
är spridt öfver hela vattenmassan. Vid tången hänga
talrika diamanter; hvarje droppe, som åran uppkastar,
är en strålande gnista.
Oceanens lysande uppväcker beundran, om man också
under långliga tider skådat det hvarje natt. Hafvet
fosfore-
scerar under alla zoner; men den, som icke skådat
fenomenet mellan vändkretsarna, har blott en
ofullständig föreställning om det storartade hos
detta majestätiska skådespel. Då ett krigsskepp
för frisk vind genomskär de skummande vågorna, kan
man icke mätta sig med den anblick det närmaste
vågsvallet företer. Så ofta fartyget kränger,
tyckas blåa eller röda lågor blixtlikt skjuta
upp från kölen. Obeskrifligt praktfullt är äfven
skådespelet af en skara delfiner, tumlande om i
det tropiska hafvet en mörk natt. Öfverallt, der de
väldiga stimmen genomskära de fradgande böljorna,
ser man nämligen der&g slingrande väg betecknas af
gnistor och ett starkt ljus, I Cariacos vik mellan
Cumana och halfön Maniquäres är man ofta i tillfälle
att njuta af denna egendomliga anblick.
En sjökapten gifver följande intressanta och Brorika
skildring af ett sådant helt nyligen iakttaget
ljusfenomen: »Klockan sju och femtiofyra minuter på
aftonen märkte jag, till min förundran, att hafvet
blef allt hvitare. Vi befunno oss i ofta besökta
farvatten och då jag icke kunde göra mig reda för
hvad jag såg, lade jag fartyget mot vinden och
utkastade sänklodet, men kunde icke finna botten
på 330 fots djup. Klockan 8 föregående morgon var
vattnets temperatur 25 grader. Vi fyllde ett ämbar
med hafsvatten och funno att det var fullt med små,
lysande kroppar, hvilka företedde anblicken af i
rörelse varande djur, då vattnet skakades; några af
dem tycktes vara fem decimallinier långa. Vi kunde
fatta dem med handen och de bibehöllo sitt sken tills
på några stegs afstånd från en lampa; men då vi förde
dem närmare intill ljuset, blefvo de osynliga; under
förstoringsglaset hade de utseendet af ett geleartadt,
färglöst ämne. Den rymd, som betäcktes af dessa
djur, hade en utsträckning af omkring fyra svenska
mil från norr till söder; dess vidd från öster till
vester känner jag deremot icke. I midten befann sig
en oregelbunden strimma af mörkare färg och omkring
en half mils bredd.
»Detta hvita skimmer hade jag förut iakttagit i
många haf; men jag hade aldrig förr sett det så
praktfullt. Fastän fartyget sköt stark fart, gick det
dock ljudlöst i vattnet. Oceanen var liksom betäckt
med snö och dess fosforskimmer var så starkt, att man,
oaktadt himlens klarhet, knappast kunde urskilja
någon stjerna af första storleken. Horisonten var
kolsvart ända till tio graders höjd, alldeles som
om ett oväder varit i annalkande, och vintergatans
skimmer fördunklades af hafvets. Det var ett lika
storartadt som skräckinjagande skådespel.
»Sedan vi lemnat den fosforescerande trakten märkte
vi, att himlen till fyra a &m grader öfver horisonten
blifvit betydligt ljusare. Derefter blef allt åter
såsom vanligt, och den återstående delen af natten
var mycket vacker.»
Sålunda ådraga sig äfven de minsta djur vår
uppmärksamhet, ja, de uppväcka till och med
vår häpnad och beundran genom sina storartade
verkningar i naturen. Ehizopoderna äro egnade
att frammana dessa känslor genom de betydande
förändringar och det egendomliga skimmer,
de i nattens mörker framkalla å hafvets yta.
o
Skiss af Jo, Jo,
n.
[et var årsdagen efter den lilla salongsscen, vi
nyss beskrifvit.
Nordanvinden spelade eolsharpa på de frusna
tågen och linorna å de snöhöljda vedskutorna vid
Blasieholmshamnen; fotvandrarna kröpo djupare ner i
sina amier och rockkragar; sjelfva de pelsbeklädda
skyndade fram i qvällen med denna struttande,
krokbenta gång, som häntyder på sträng kyla och
behofvet att samla kroppens skilda ledamöter ihop
till ett helt så mycket som möjligt. Det var just
vid spektakeltimmans slut, och folkströmmarna från
J£ongl, Operan
och Mindre Teatern korsade hvarandra nedanför Carl
den XILs torg.
"Ak hem förut med barnen, söta Laura! Jag kommer
efter till fots. Jag behöfver röra på mig litet."
Den unge köpmannen lutade sig in i den eleganta kupén
och kysste moder och barn med en glöd, som om det
gällt en längre utländsk resa.
"Kors, hvad du kysses häftigt och underligt, snälle
Eberhard! Har du feber?"
"Nej, Laura, jag fryser och derför ville jag värma
mig vid kärlekens eld. - Bergman! Kör försigtigt i
svängen vid Fredsgatan!’’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
