Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bilder från Lule Lappmark. Tecknade af Fredr. Svenonius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74
Inom denna vidsträckta ram, som skulle kunna omsluta
flera af våra sydliga landskap, utbreder sig en tafla,
som i afseende på storartad och egendomlig effekt
torde söka sin like i hela Skandinavien. Den är ej
utmärkt genom rikedom på färger och raskt vexlande
partier. Tvärtom skulle den, fästad på duken, helt
säkert anses för enformig. Men här, ute i naturen, gör
hon genom sin storhet ett så oblandadt majestätiskt
intryck, att man i timtal står i hänryckt åskådande
deraf och knappt kan vända ögat derifrån, fastän den
sjunkande solen och fjällvindens bitande köld kraftigt
mana att påskynda nedstigandet. Så långt ögat når
åt alla håll utbreder sig den nordiska barrskogens
allvarsamma grönska, här och der genomskuren af
ett sirligt slingrande silfverband, som ögat kan
följa miltals innan det försvinner i fjerran. Som
tusende speglar framblixtra ur skogens djupa dunkel
solbelysta större och mindre sjöar. Ingenstädes
upptäckes en stuga eller annat tecken till mensklig
odling, som kunde minska intrycket af urskogens vilda
storhet. Yid foten af berget utkämpa vattenmassorna
sin jättestrid uti den djupa fåra, som Njaumelsaska
urhålkat, utan att man här uppe märker andra tecken
deraf, än möjligen ett oredigt buller från djupet
och en dunstsky öfver det ställe, der största fallet
börjar. Allra minst är man böjd att tro, att det
just är fjället, som besegras i denna strid. Men
så är det dock! Liksom Magara småningom rycker
allt mer tillbaka mot Erie-sjön, så utvisa ock,
för geologen märkbara, tecken att JSTjaumel-saskas
vattenmassor en gång strömmat i en jemförelsevis
grund, men bred fåra, tills de med ett jättesprång
af omkring 250 fot störtade i spakvattnet ("selet"),
som nu vidtager under nedersta fallet. Denna fåra
har på bergets bekostnad allt mer fördjupats, så att
hon nu ställvis äger 100 fot höga, lodräta stränder,
och det ursprungliga, enda fallet är förvandladt i
en vild fors med fall på fall. Dä var Njaumelsaska
100 fot högre än verldens nu ryktbaraste vattenfall! -
Medan jag gungade fram i båten och i tankarna
genomgick allt detta och ännu hade qvar i norr
utsigten mot "Norrfjällen", som lik en här af
himlastormande giganter växte ju närmare jag kom,
märkte jag, att den gamle lappgubben i fören höll
på att för sina yngre följeslagare berätta en sägen,
som de med ovanlig uppmärksamhet åhörde. Snart hörde
jag, att den gällde en "stalo" (jätte), och bad
honom berätta från början. Min trogne följeslagare
under hela sommarens resa, den i svenskan fullt
hemmastadde Nila Ribbja, en ovanligt intelligent
fjäll-lapp, tolkade för mig de ställen, jag sjelf
ej riktigt förstod. Sagan förfull-ständigade på ett
välkommet sätt mina egna betraktelser öfver hvad
jag nyligen skådat eller ännu såg. Hvad kunde väl
vara naturligare, än att sådana omgifningar skulle
hos ett naturfolk, och dertill ett så poetiskt folk
som lapparna, alstra sägner om "stalo"! I denna
natur förstår man, hvarifrån våra förfäder först
fått tron på jättarna och deras strider mot höga
Åsar. Lappgubben omtalade nu följande sägen, som mig
veterligen ej förr varit offentliggjord:
Holmen några hundra fot vesterut från båten heter
Stalo-suolo; udden, som utskjuter midt emot från
östra stranden, Stalo-njarka. De äro uppkallade efter
en stalo, som för lång, lång tid sedan hade sitt
viste på denna holme. En gång uppslog en lapp under
flyttningen till fjällen sitt läger på udden. Han
hade utom renhjorden äfven en ung dotter, som turade
om med fadern att vakta renarna. Stalo’n plägade
dagligen öfvervada det djupa sundet, stödd på sin
vanliga vandringsstaf, en väldig fura. Sedan han
vid en af sina vandringar på fastlandet fatt sigte
på den vackra lappflickan, ställde han allt oftare
sina steg åt de håll, der bästa renbetet finnes,
i början af nyfikenhet att se flickan, men snart af
en hos honom vaknad häftig kärlek till henne. Han
plägade bära henne på sin kraftiga arm, hålla renarna
tillsammans åt henne och sökte på allt
sätt vinna hennes gunst. Hon tycktes också blifva
honom allt mer bevågen, åtminstone sedan han förmått
henne att äta af hans läckerheter - grodor, ödlor och
dylikt. (Det är troligt, att flickans "syn förvändes",
då dessa saker serverades, ehuru min sagesman ej
bestämdt nämnde det.) Emellertid får fadern nys
om det började giljandet, och, högeligen missnöjd
dermed, beslutar han att på ett eller annat sätt
bringa den befarade magen om lifvet. Yäl vet han,
att stalo’n, liksom alla andra stalo’ar, är väl
förfaren i trolldom, men lappgubben är ej heller
"född i går" och bland andra lappar vida känd för
sitt stora "jordiska vetande". (Alla öfvernaturliga
väsenden, som ej äro gudomligheter, kalla lapparna
"jordiskar", som således motsvara andra orters tomte,
bergkäring, neck, huldra m. fl. "Jordiskt vetande"
blir således lika med trolldomsförmåga, som man får
genom dylika "jordiskar"). Dessutom är han mäkta
stark och vig. För att utföra sitt beslut, gör lappen
sig en pil af ett visst hårdt träslag, förser den
med spets af ett lomnabl och skjuter på stalo’n, då
han en gång Öfvervadar sundet. Denne skadas dock ej
deraf, men angriper nu lappen för att tukta honom. En
svår kamp uppstår, hvarvid dock lappen blir allt mer
underlägsen, och slutligen börjar stalo’n söndergnaga
hans axlar och armsenor. Lappflickan åskådar striden,
och lappen ropar till henne att hjelpa sig och dräpa
stalo’n. Hon är villrådig, säger sig älska båda,
vet för resten ej hur detta skulle tillgå. Gubben
ber henne då taga sin sax, som hon såsom andra
lappqvinnor naturligtvis ständigt bar vid bältet,
och dermed sticka stalo’n i låret*. Hon grufvar
sig mycket och vet ej, hur hon oförmärkt skall
komma åt att göra detta, men fadern råder henne
att bakifrån smyga mellan stalo’ns ben. Kärleken
till fadern segrar, hon följer hans uppmaning och
stalo’n tumlar död öfver ända. Nu tyckes hon dock
intagas af förtviflan öfver sin gerning samt klagar
och jemrar sig svårligen. Stalo’n hade ju varit
så god mot henne, och hon har med döden lönat all
fians godhet! Förgäfves söker fadern att trösta
henne med förståndiga ord. Om hon ej gjort detta,
skulle ju han, hennes egen far, nu hafva legat död
på Lule-bottnen! Då flickan förblir otröstlig, går
gubben till skogs, skär sig tre ris af tre olika slags
buskar och slår dottern dermed tre slag och - så är
flickan åter fullkomligt lugn! - Stalo’n begrafdes
invid stranden, och lappgubben, som nu berättade
sagan, om hvilkens sanning han sjelf var fullkomligt
öfvertygad, föreslog mig, att vi skulle lägga i land
och bese stenröset, som uppkastats öfver hans lik
och numera är nästan öfverväxt af småskog. Han hade
sjelf sett det, och hans far hade till och med mätt
stenhopens längd, för. att få begrepp om stalö’ns
storlek! Jag måste tillstå, det jag sedermera ångrat,
att jag ej antog gubbens förslag, då det ju ej är
omöjligt, att der ändå finnes något fornmärke. Min
förr omtalade tolk, Mia Ribbja, tillade, att "stalo"
också användes för att beteckna dels en person, som
är begåfvad med ovanlig styrka, dels en .som bär
sig dumt, klumpigt eller dåraktigt åt (jemf. vårt
"stolle"!) samt slutligen - ehuru tydligen med mycken
tvekan och först då han af mitt intresse kunde med
säkerhet tro, det jag ej skulle taga saken illa upp -
som ett öknamn på svenskarna, d. v. s. "nybyggarna"!
En stund sedan den gamle lappen slutat sin berättelse
svängde båten in i en vacker, djup vik, Kaltis-luokte,
der två fattiga fiskarlappar slagit ner sina
bopålar. Mina bägge svenska reskamrater hade med sin
båt redan anländt, och snart voro tälten uppslagna och
väldiga eldar, till skydd möt myggen, flammade muntert
i den herrliga juli-aftonen. Skyddad för hvarje
vindfläkt låg vikens yta blank som en silfverspegel,
och några mil mot norr syntes de snöhöljda, väldiga
fjäll, vid hvilkas fot vi visste, att vi redan
följande afton skulle få skåda ett naturunder, som
i storartad prakt täflar med sjelfva Njaumelsaska,
nämligen Ädmrmu&rki-lcortje eller Stora Sjöfallet!
. * Verba, quibus auctor usus est quse tamen
referre’forsitan mimis decorum esset, heec
fuerunt:-vetus a filia petiit, ut forfice scrotum
gigantis amputaret!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
