Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dvergar. Berthil Stjerne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
81
De äro ett halfvildt slägte, lefvande om sommaren på
tillfällig arbetsförtjenst och om vintern af tiggeri,
drifvet såsom yrke. Till lynnet äro de ofta fromma
och enfaldiga, men stundom äfven ondskefulla och
misstänksamma. Deras jordkulor äro af allra enklaste
anordning.. Sedd utifrån, visar sig jordkulan blott
som en grön hög eller kulle, och när dess inbyggare
träder der in, är det nästan som om han försvunne i
jorden, alldeles som sagans dvergar.
En annan ort i vårt land, der man ännu spårar
dverga-folket, är den utanför Sotenäs härad i Bohuslän
liggande Malmön. Här har sedan urminnes tider bott ett
egendomligt slägte, hvilket genom sin dverglika växt,
sin hufvudskålsbildning, sin med en viss illparighet
blandade enfald samt sitt gnällande uttal bjert
afsticker mot den öfriga skärgårdsbefolkningen. Af
grannarna nämndes de malmöbarnen eller malmöpytterna
och voro föremål för allt slags gyckel. De sjelfva
vidgå ock otvunget sin skiljaktiga härkomst
från Bohusläns öfriga inbyggare. En hos dem ännu
fortlefvande sägen berättar, att deras stamfäder,
f or drifna af jättarna från sin hembygd, på ett
is-stycke kommit flytande till Malmön. – Ända till
för en tre till fyra tiotal af år sedan hyste de den
största motvilja mot hvarje familjförbindelse med
någon person, som ej hörde till deras ö-slägt. Som
de i allmänhet voro ganska förmögna, fattades från
kringliggande ö-ar och fastlandet aldrig friare,
hvilka, oaktadt den rådande ringaktningen mot
malmöpytterna, anmälde sig hos de unga flickorna,
men deras anbud af-slogos alltid af målsmännen med
den förklaringen, egna ben". Om må här anföras:
En gång kom hela Malmön i liflig rörelse: en varg
hade, på samma sätt som ättefadren, kommit till
ön, sades ,det, och alla "pytterna" voro utom sig
af skräck. Yargen gick om nätterna in i deras
på förfädrens sätt, det vill säga med blott en
trästicka, tillslutna vistbodar och åt upp all maten
för dem. Till sist fattade de så pass mod, att de,
man ur huse, med qvinnor och barn, alla väpnade med
påkar, anordnade en skallgång mot odjuret. Men ingen
vågade gå i spetsen, utan avantgardet utgjordes af
en - gumse, vida berömd bland malmöbarnen
att "deras egna hundar borde gnaga deras deras enfald
gå många historier; en af dem
för sin breda panna och sina väldiga krumhorn. Den
glupske och fruktade våldgästaren upptäcktes också
och vardt vederbörligen ihjelpuffad af baggen och
sönderpåkad af "barnen"; men "vargen" befanns sedan
vara en - hund. Största beviset på sin enfald gåfvo
dock malmöbarnen 1830 eller 1831, då deras ö skulle
skatteköpas från kronan och de, i stället att sjelfva
göra det, lånade pengar åt en annan, som med dessa
pengar gjorde dem, genom köp å sin sida, till sina
undérhafvande. . Motviljan att ingå äktenskaplig
förbindelse utom sin egen ätt kunde malmöbarnen i
tidernas längd ej vidhålla, och sedan för omkring 40
år sedan ett större antal af öns månliga befolkning
under en fisketur på en gång omkom, har rasblandningen
blifvit mera obehindrad. Nu är på Malmön ett
granithuggéri i större skal% och för de nya,
folkelement och sedvanor, som der riii fått fast fot,
skall efter en lag, som tyckes vara en naturlag,
det gamla elementet vika, och kanske är den stund
snart inne, då den ytterste af dvergfolket på Malmön
lägger sina ben till hvila och sista tonen förklingar
af Yolöspas sång: "dvergarna klaga vid stendörren".
Men förutom dessa dvergar, hvilkas växt varit eller
är ett gemensamt slägt-dräg, hafva funnits inom den
historiska tiden och finnas ännu personer, hvilka,
födda af föräldrar, som ej varit dvergfolk, ändock
genom en naturens nyck till sitt yttre blifvit
menniskor i så att säga "fickformat".
Som vi ofvan berättat, tillägga de gamla sagorna
dvergarna vissa ej synnerligen, åtminstone för
andra personer, behagliga egenskaper. Framstående
förståndsgåfvor förnekas dem dock ej, ej heller
konstfärdighet. Om ock historien ej, i likhet med
sagan, vet att tälja bland nyare tiders dvergar
några mästare i det ädla smedsyrket, vet man dock,
särskildt i Sverige, att nämna örn två män, hvilka
båda voro dvergar till sin kroppsbyggnad, men resår
inom könstens verld, nämligen miniatyr- och hofmålaren
hos Carl XI Adam Behn, 35 tum lång, hvilkens arbeten,
mästerstycken i finess, blott voro egnade att infattas
i ringar och dosor, och hvilken af lille prins Carl
- sedermera "jernhufvudet" Carl XII - betraktades,
enligt. Jacob Ekelunds ord, "såsom en markatta,
från hvilken åskådning hvarken aga eller fore*
Dvergen Bebé på Drottningholms slott.
{(Teckning af C. S. Hallbeck.)
Sv, Familj-Journ. 1878.
11.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
