Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett isstycke. Egerius - Enköpings-åsen. Efter en vestmanländsk folksägen. J. O. A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
84
"Isen stänger djupets hvimmel: Stänger inte jord från
himmel?" -
Sakta hviskar
Höst från ofvan så, -
"Visste du, hvad glans som bräcker. När en eter-vak
jag väcker:
Ej blott fiskar
Önskade du då!"
Egerius.
Efter en vestmanländsk folksägen.
\ orr om Enköping och omedelbart intill staden reser
sig en väldig sandås betydligt i höjden. Staden är
till och med byggd på sjelfva åsen, som här dels
har en naturlig försänkning genom den lilla ån,
som genomflyter honom, dels tydligen är undangräfd
för den öfre delen af staden upp emot kyrkan, som är
byggd midt på åsens kam och med sitt ^upphöjda läge
beherrskar hela den nedanför liggande staden. Åsen
fortsätter söder om staden, der han är beklädd med en
utmärkt vacker granskog, hvilken, väl vårdad, utgör
en angenäm och skuggrik promenadplats för stadens
invånare under de heta sommardagarna.
Ifrågavarande ås tager sin början vid Dalelfven
och genomlöper i en sammanhängande sträcka Nora,
Harbo, Wåhla, Vester-Löf-sta, Altuna, Simtu-na,
Thorstuna, Her-nevi och Yårfrukyr-ka socknar, genom
Enköping ner till Mälaren, och kan spåras äfven i
sjön genom den rad af holmar, hvilka så att säga
utgöra å-sens fortsättning ända till Gröneborg,
som är slutpunkten. Denna ås är under hela sin
långa sträckning tydligt sammanhängande, så att man
aldrig kan tappa honom ur sigte, ehuru han på några
ställen är
temligen låg, så att försök till och med blifvit
gjorda att på de lägsta punkterna odla potatis m. m.,
ehuru detta icke rätt lyckats, emedan sanden nästan
öfverallt är så ren och .fri från andra ämnen, som
om den vore vaskad. Om denna ås hörde författaren i
sin barndom följande saga berättas:
Familjen Boruwlaski.
(Teckning af C. S. Ratibeck. Tillhör art. "Dvergar",
se sid. 82.)
Det var en gång en jätte *, som skulle bygga
Tynnelsö ** slott. Men som det icke fanns mursand i
närheten, så måste han gå en liten bit för att hemta
sådan. Denna "lilla bit», som jätten hade att gå,
var vägen ifrån Tynnelsö öfver Mälaren genom alla de
här ofvan uppräknade socknarna och slutligen öfver
Dalelfven in i Gestrikland, der han fann hvad han
behöfde, På den tiden voro ännu icke några åkdon
uppfunna,
ej heller fanns det några körvägar. Säckar, att
bära något uti, voro äfven en okänd lyxartikel. Men
jätten var icke rådlös för det: han tog sin ena
bälg-skinnshandske, fyllde den med sand och begaf sig
dermed på återvägen. Nu bar det icke bättre till,
än att det var ett litet hål i sömmen på handsken,
så att sanden rann ut under hela vägen, der jätten
framgick. Deraf uppkom just den ofvannämnda stora
åsen. Men då han hunnit fram till Mälaren, omkring
en fjerdedels mil söder om Enköping, var all sanden
utrunnen och handsken tom, med undantag af tummen,
som ännu var hel. I förargelsen öfver sin förlust
tog jätten ett häftigt skutt öfver sjön, hvarvid
äfven handsktummen sprack midt i tu och dess innehåll
föll ut på en gång. Deraf blef Gröneborg, en väldig
sandkulle, som ännu i dag höjer sig nästan som ett
torn upp ur sjön och på hvars spets den mäktige
Ivar Blå skall hafva haft sitt starkt befästade
slott. Detta är sagan om den ifrågavarande långa
sandåsens uppkomst. Hvarifrån jätten sedan fick
mursand till Tynnelsö slott, derom har man intet
att förtälja. J. O. A.
* Före Odins ankomst till Sverige beboddes landet
af tvänne fullkomligt olika folkstammar. 1. Göterna,
ett resligt, ljushårigt folk, som enligt Witselgrens
forskningar, hvilkas resultat äro framlagda i hans
verk "Sveriges sköna litteratur", invandrat omkring
500 år före Åsarnas ankomst. Detta folk var utan
tvifvel de jättar, hvarom folksagorna berätta. De hade
mindre utvecklade själsförmögen-heter, än Odins folk,
och deras råa kraft kom offt. till korta i striden med
de senares öfverlägsna intelligens. 2. Lapparna, ett
kortväxt slägte af mongoliskt ursprung, med svart,
stripigt hår. Detta folk, numera undanträngdt
längst upp till höga norden, var utan tvifvel
landets urinvånare, de dvergar, hvilka jättarna ofta
påträffade under sina vandringar. Sagorna hafva dock
tydligen gått till en betydlig öfverdrift i fråga om
skilnaden i storlek mellan dessa båda stammar. Så till
exempel hände det en gång, att en jättes dotter var
ute och spatserade och påträffade dervid "en bonde,
som gick och plöjde medQett par oxar". Hon fann
dessa "små varelser" så söta, att hon tog dem i sitt
förkläde och bar dem med sig hem till leksaker. Då
modern fick se dem, uppmanade hon sin dotter att bära
dem tillbaka till samma ställe, der hon tagit dem,
och nedsätta dem mycket varsamt, att de "små kräken"
icke måtte taga någon skada. - Nu veta vi väl, att
lapparnas natur och lefnadssätt icke äro sådana,
att de hvarken hafva oxar eller plöja några åkrar;
men folksagan sammanblandar ofta på ett naivt sätt
forna och närvarande tider och lämpar sin samtids
idéer och förhållanden på försvunna årtusenden.
** Detta slott i närheten af Strengnäs var under
katolska tiden biskopssäte, men är nu endast en ruin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
