Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur villfarelsernas historia. Anderson-Edenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur villfarelsernas historia.
låkulla-dogmen utgör i vårt slägtes historia ett
af de sorgligaste bevisen på, huru menniskoanden
kan fantisera sig in på fruktansvärda irrvägar och
genom vidskepelse framkalla gräsliga olyckor.
Och likväl är, i betraktande af de mörka
tidsförhållanden, under och genom hvilka denna dogm
först uppträdde och vann tillhängare, dess framkomst
långt ifrån oförklarlig; och följer man villfarelsen
i alla dess utvecklingsskeden, skall man erkänna,
att det naturligaste i hela denna orimliga och mörka
sak är, att den i folktron slagit rot och vuxit upp
som en tänk-bar möjlighet. Att så skedde, berodde
nämligen väsentligast derpå, att de, som borde hafva
stått på höjden af sin tids vetande och bildning och
representerade makten, snart sagdt voro de första
att sluta sig till villfarelsen om Blåkulla, dess
herrskare och dess besökare, och i alla händelser
genom sitt braskande och o-förnuftiga uppträdande
gåfvo auktoritet eller helgd deråt. I de bekanta
hexeriprocesserna i Dalarne i midten af sjuttonde
seklet nådde eländet hos oss sin höjdpunkt; derigenom
fick Blåkulla-dogmen också sitt blodsdop, sina
martyrer och sin - framtid. Det är här icke nödigt
att upprepa den kända skildringen af de ohyggligheter,
som i rättvisans namn sattes i scen af myndigheterna,
i anledning af hexerihistorierna. Processen gjordes
så kort som möjligt: man misstänkte, arresterade,
ran-sakade, dömde och brände! Framför andra fäste två
af den tidens högst betrodde män i vårt land sitt namn
vid blodsdommarna öfver "trollpackorna" i Dalarne. Den
ene var landshöfdingen Duwall i Falun. Den andre var
riksrådet Lorentz
Creutz. Men äfven ortens" prester visste ej bättre,
än att blåsa under bålets mot himmelen slående
lågor. Det är i öfrigt lilja märkligt som sorgligt,
att fyrtio år efter Gustaf II Adolfs död, i det land,
som genom honom fick hedersposten att vara en ljusets
och trosfrihetens banerförare, sådana ohyggliga
mörksens gerningar kunde bedrifvas af rättvisans
handhafvare och att endast två män hade nog mod eller
nog upplysning att offentligt tillropa sin samtids
högmögende, att de skändade förnuftet och rättvisan,
då de i enfaldiga qvinnor sågo trollpackor, som måste
å båle brännas. Dessa båda män voro biskop Kudbeck
i Vesterås och professor Brunnerus i Upsala,
hvilkas namn ensamt för den sakens skull förtjena
att ihågkommas.
Äfven ett helt århundrade senare gjorde sådana
Blåkulla-eljer trolldomshistorier mycket väsen af sig
och förledde män, af hvilka man rättvisligen kunnat
vänta annat, att öppet framträda som anhängare af
Blåkulla-läran och dermed blotta sin
inre skröplighet, Så förvaras i
Parti af Blocksberg i Harz.
Svea hofrätt ett betänkande af prosten i Leksand,
dateradt den 23 Oktober 1758 - alltså för knappt mer
än hundra år sedan -, deri denne församlingslärare
påstår, att trolldom grundar sig på personligt förbund
med djef-vulen, och derjemte fritt medgifver, att två
af hans församlingsbor, hvilka namngifvas, på grund
af ett sådan förbund "verkligen trollat"!
Tyvärr, är det allt för sannolikt, att ännu i dag en
och annan, hvilken af slumpen korats till en föresyn
för andra, skulle vara benägen att underskrifva den
antydda leksandsprostens till Svea hofrätt afgifna
trosbekännelse!
Blåkulla, der djefvu-len, enligt folktron, håller
hof och mottager sina tjensteandar, antogs vara
beläget "lite här och lite der". Knappast något
af våra land-skaper torde sakna sitt Blåkulla,
och vi känna för öfrigt intet land i Europa,
som inom sina gränser ej har flera samlingsorter
för det ondas representanter, hvaraf följer, att
Blå-kulla-dogmen öfverallt vunnit bekännare. Samtidigt
med trollpack-ornas aflifvande i Sverige försiggick
också liknande scener i Frankrike. Det hör till
historien, att Blåkulla är sin trakts vildaste och
ogästvänligaste ställe, anses kunna hafva lust-
der inga andra än onda andar att vistas.
Harz är, som bekant, norra Tysklands största
berg. Till denna bergsträckas skrofligaste och
vildaste parti har folkfantasien också förlagt norra
Tysklands Blåkulla - Blocksberg, som det der kallas -
och det är en del af detta parti, hvaromkring en hel
mängd af Tysklands öfvernaturliga sägner gruppera sig,
som läsaren finner framställd i illustrationen
här ofvan.
Anders ön- Edenberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
