Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Vetenskap och inbillningskraft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vetenskap och inbillningskraft.
Att fantasien spelar en roll i vetenskapen, kan väl ingen
bestrida, äfven om ej godkännande skänkes, det
underliga påståendet, att vetenskapen är en till praxis
reducerad romantik.
Tala vi om en vigtig upptäckt, så säga vi: »det var en
lycklig ide, ett djerft drag, en skön tanke, en snillets ingifvelse.»
Vetenskapliga experiment äro öfverhufvud vanligtvis glänsande
yttringar af inbillningskraften. Jag inbillar mig, att under den
och den omständigheten, det och det skulle vara fallet; jag
vet icke, men jag vill försöka.» Så talade mången uppfinnare
och sjelfve den berömde Tyndall har mer än en gång genom
sådana djerfva försök framkallat lysande resultat.
Han vill till exempel visa, huruvida rent vatten är
fullkomligt färglöst. Det vanliga ögat antager detta obetingadt,
ty i små qvantiteter ser det så ut. Men Tyndall inbillade
sig, att till och med det renaste destillerade vatten har färg,
och han bevisade det.
»Här», säger han, »ser ni ett femton fot långt rör, som
hvilar horisontalt och är medelst en glasskifva tillslutet i båda
ändarna. Vid ena ändan af röret står en elektrisk lampa,
hvilkens sken kastas genom röret från den ena ändan till den
andra. Röret är nu till hälften fylldt med alldeles rent,
destilleradt vatten, hvars öfveryta eller spegel delar röret i två halfvor.
Öfver vattnet är luft. Nu går lampljuset i den nedra hälften
genom vatten, i den öfra genom luft. Jag håller då vid den
från lampan aflägsna rörändan ett förstoringsglas; bilden af
rörets genomskärning faller derpå. Ni ser, att det består af
två halfkretsar; den ena uppkommen genom det ljus, som gått
genom vattnet, den andra bildad af det ljus, som trängt genom
luften. Bredvid hvarandra kunna de tydligt jemföras.
Lufthalfvan är rent hvit, vattenhalfvan visar en fin, blågrön färg.»
Sålunda är det bevisadt, att rent destilleradt vatten har
färg.
Ett annat exempel: Någon hade tänkt sig, att ljudet
uppstod genom rörelse i luften och att luften alltså vore nödvändig
för ljudets fortplantning; men denne någon hade sig intet sätt
bekant för framställandet af ett lufttomt rum. Då upptäcktes
luftpumpen, och år 1750 utförde Hawksbee inför Royal
Society i London sitt berömda experiment, som bevisade sanningen
af denna åsigt. Han anbragte inuti glasklockan ett slagverk,
som kunde röras äfven när luften blifvit pumpad ur henne.
Innan detta var gjordt, hörde man tydligt slagverkets pinglande
inuti klockan, men sedan luften blifvit aflägsnad, blef ljudet så
svagt, att det knappt kunde höras.
Tyndall dref detta experiment vidare. Sedan han så mycket
som möjligt urpumpat klockan (hvilket nämligen aldrig kan
göras fullständigt på direkt mekanisk väg), inledde han i den
vätgas, som är fjorton gånger lättare än luft. Luften utträngdes
deraf, men klockljudet blef ej märkbart förstärkt, äfven sedan
klockan blifvit alldeles fylld dermed. Vid vätgasens utpumpning
aflägsnas de allra sista spåren af luft, och ett tomrum uppstår,
som är långt fullständigare, än det af Hawksbee framställda.
Nu ser man klockans hammare falla på pinglan, men man hör
ej ett ljud. Sjelfva det invid glasklockan lyssnande örat
förnimmer ej det ringaste, huru ifrigt än hammaren slår!
Tyndall går ännu längre. På stora höjder, der luften
blir tunnare, är ljudet mycket dämpadt. Tyndall föreställer
sig nu, huru detta förhållande i de allra högsta regionerna
måste inverka på talförmågan.
»Rösten», så lär han oss, »bildas genom utstötande af
luft från lungorna genom struphufvudet, hvars ljudspringor
derigenom försättas i svängningar och frambringa ljud. Men
om jag fyller mina lungor med vätgas och derpå försöker tala,
så har rösten på ett anmärkningsvärdt sätt försvagats. Följden
deraf är högst märkvärdig. Ni har redan gjort er ett begrepp
om mitt talorgans styrka och qvalitet. Jag utandas nu luften
ur mina lungor och fyller dem i stället med vätgas ur denna
gasometer. Jag försöker att tala kraftigt, men min röst har
helt underbart förlorat i styrka och klang. Ni hör den ihålig,
sträf, onaturlig; annorlunda kan jag icke beskrifva det.»
Sådana fall som detta visa, att om en vetenskaplig
föreställning är något mera än blott fantasi, så spelar fantasien dock en
roll deri, som ej behöfver förnekas. En inbillad sak behöfver
visst icke vara en dikt; det ting, som ännu icke existerar, är
derför icke en lögn. Dess sanning eller icke-sanning
framlägges genom det experiment, ur hvilket slutligen upptäckten
af sjelfva faktum framgår.
Af detta Tyndalls experiment framgår således den vigtiga
satsen, att ljudets styrka beror af luftens täthet, der ljudet
framkallas, och icke af den luft, hvari det höres.
Hvilken vigt inbillningskraften har såsom hjelpmedel åt
vetenskapen, ådagalägges isynnerhet genom vetenskapens egna
felgrepp eller misslyckade försök, der en uppfinnare icke var
utrustad med tillräcklig fantasi och blef stående framför det
mest afgörande steget. Blott en hårsmån till, och han hade
stått inför den mest glänsande upptäckt, som en annan,
begåfvad med mera fantasi, efter honom gjorde.
Sedan länge är det bekant, att värme uppstår genom
rörelse, företrädesvis genom gnidning eller tryck. Ingen vet, när
menniskorna först började gnida händerna mot hvarandra, för
att värma dem, eller hvilken vilde det var, som först gjorde
upp eld derigenom, att han gned två trästycken emot
hvarandra. En gevärskula, som afskjutes, upphettas genom
friktionen mot luften; man har talat om, att med friktionshetta
bringa ägg till kokning genom att svänga dem omkring i en
slunga ungefär som med balanshjulet i en maskin. Ett litet
stycke kallt jern upphettas snart, om man bearbetar det med
en kall hammare på kallt städ. En hästsko blir varmare än
hästens fot, om denne hastigt galopperar fram öfver en kall
stensatt gata. All den sålunda uppståndna hettan trodde
man vara en följd af hopadt värmefluidum.
Grefve Rumford var den förste, som uppställde den ännu
gällande teorien om värmets natur. Hvad som härvid väckte
hans idéer, var åskådandet af en kanonborrning i München.
För att pröfva sin ide konstruerade han år 1798 en
friktionsapparat, hvarmed han på 2 1/2 timme fick vatten att koka.
»Svårt vore», skrifver Rumford, »att skildra den förvåning och
öfverraskning, som målade sig på åskådarnas ansigten, när jag
utan eld bragte en stor vattenmängd att koka». Dr Tyndall,
som sjutio år senare repeterade Rumfords experiment, kunde
med sin förbättrade friktionsapparat få en portion vatten att
koka på 2 1/2 minuter.
Det bästa exemplet, för att visa huru nära mången varit
en uppfinning, som han skulle hafva fullbordat med något mer
inbillningskraft, är den elektriska telegrafen. Redan år 1732
omtalar pater Lebrun magneten såsom ett möjligt medel att göra
sig förstådd på långa afstånd.
»Jag har flera gånger hört sägas, att vissa personer medelst
två magnetnålar hafva utbytt hemliga meddelanden med
hvarandra. Två vänner togo hvar sin kompass, på hvars skala
alfabetets bokstäfver voro graverade, och de erforo, att om den
ene af dem lät nålen visa på en bokstaf, så vände sig äfven
den andra, ehuru många mil aflägsna, nålen på samma bokstaf.
För sanningsenligheten törs jag icke gå i borgen; jag vet blott,
att några menniskor hålla detta för möjligt, medan andra
tillbakavisa det såsom en villfarelse.»
Denna villfarelse var ingenting annat än den elektriska
telegrafen, fastän utan batterier och ledningstrådar. »Villfarelsen»
var en slags förkänning, ungefär såsom den flygande mattan i
Tusen och en Natt var det till vår tids iltåg.
Aldini deremot beskrifver en äkta elektrisk telegraf utan
att veta det. Han ville undersöka, huruvida den galvaniska
strömmen kunde fortplantas genom hafvet, i likhet med hvad
ett par experiment visat, som af engelska och schweiziska
vetenskapsmän blifvit gjorda med trådar, nedlagda i Themsen
och i Genever-sjön, och han nedlade mellan kajen och det då
varande Fort rouge i Calais en ledningstråd. Verkningarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:31:59 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1878/0090.html
