Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Baschi-Bosuks. A.-E. - Ungherrarna och Gamleherrn. Novell af Emilie Flygare-Carlén. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
89
oss, som menniskor, vi med rysning äro färdiga
att förneka. Dessa varelser äro de beryktade
Baschi-Bosuks*.
Fråga bulgaren, som dock i turkarna ser sina
förtryckare och bödlar, öfver hvilka han mest beklagar
sig och han skall svara: Baschi-Bosuks!
Fråga bosniern, hvilka förstört eller" frånröfvat
honom hvad kriget lemnat öfrigt, och hans af hat
framstötta svar lyder: Baschi-Bosuks!
Fråga herzegowinaren, hvilka visat sig minst
menskliga, de framför hans boning kreverande bomberna
eller de till hans gård framstormande Baschi-Bosuks,
och han skall ropa: Baschi-Bosuks!
Fråga serbiern, hvilka, när han i krigets elände
stod utan hus och hem, mördade hans barn och röfvade
hans qvinnor,
för att i Asien sälja dem till nesligt slafveri,
och med fasa skall han stamma ordet: Baschi-Bosuks!
Fråga dem alla, dessa af kriget hemsökta folk,
bland hvilka turkarna lössläppt dessa tygellösa och
hemlösa horder af äfventyr are, om hvilka man knappt
vet hvarifrån de komma, när kriget utbryter, eller
hvart de gå, när kriget slutar, fråga alla, hvilka
lemnat de blodigaste spåren efter sig, hvilka till
förintelse fullbordat krigets ödeläggelser och till
hvilka man aldrig kan höja ett rop om förbarmande,
och de skola med en mun utropa: Baschi-Bosuks!
På motstående sida framställes i bild en scen,
som talar för sig sjelf bättre, än några
ord kunna göra. Yi behöfva knappt säga, att
teckningens hufvudfigurer äro Baschi-Bosuks.
A.-E.
* Turkiska ordet Baschi-Bosuk är, i något fri, men
till meningen fullt riktig öfversättning, liktydigt
med galgfågel (mer ordagrannt: vildhjerna).
ooli
Novell af Emilie Flygare-Carlén.
Andra tidskiftet.
X.
Under seglatsen på lifvets llod.
’ ä åtta år kan man hinna att göra långa resor
öfver den floden, der man, liksom på andra, måste
passa på tidvattnet. Men så komma några, af hvarje
slags försigtighet oberoende, omständigheter och
öfverändakasta de beräkningar, som blifvit gjorda
för en lycklig och säker färd: och få äro de, hvilka
vid återkomsten till hamnen - i fall de uppnå den -
finna, liksom köpmannen, då han i sina böcker öfverser
räkenskaperna för ett föiioradt fartyg, att det
inbringat honom så mycket, ätt han kunde ha’ råd att
mista det. .. Nej, vi ha’ icke råd att göra sådana
haverier, der förlusterna finnas upptagna endast i
hjertats konto! Likväl är det just dessa haverier, vi
äro så redlösa emot, när de i en hvirfvelvind komma
störtande emot oss, för att nedsopa i djupet alla
våra förhoppningar. Men lyckligtvis är det också då,
vi rätt lära känna, hvad det talet egentligen betyder,
att de höga böljorna lägga sig vid en vink af Honom,
som sof i skeppet. Och göra vi åter och åter igen nya
haverier, medan vi segla utför floden, så nå vi väl
ändå en gång inloppet till den trygga ankarplats, der
vi för allo få lägga upp det trötta lefnadsskeppet.
De båda makar, vi i denna enkla historia sett så
lyckligt börja sitt nya lif, hade mer än många andra
undgått att få lemna skatt åt förgängelsen af de
jordiska förhoppningarna. Men lottlösa på pröfningar
hade de visst icke varit. Först förlorade Lorenz den
broder, han på de sista åren så innerligt fästat sig
vid. Och denna graf var knappt tillsluten, då den
mellersta af de tre söner, som blifvit honom födda,
äfven hem-kallades. Och i stum förtviflan bäfvade han
för, att ett tredje rum i den gröna dödsträdgården
skulle behöfvas för hans älskade hustru, som under
många veckor sväfvat i en svår sjukdom mellan lif och
död. Men Gud hade miskund med honom i hans nöd. Hon
blef honom återgifven.
Men det finnes andra bekymmer än de, som öfverhviftas
af dödsflaggan. Och sådana hade fadern och den ädla
del-tagarinnan i allt, hvad honom rörde, haft af
rätt allvarlig beskaffenhet. Anton, för hvilken
ryttmästaren alltid fruktat, att hans glada, litet
för mycket lätta och sällskapslika lynne skulle föra
på något villospår, hade verkligen efter inträdet i
sin myndighetsålder råkat in på ett sådant af ej så
litet betänklig art. Han hade fått det allra starkaste
behof att ständigt göra resor till hufvudstaden. Yäl
hette det att det skedde i "morfars affärer", som
skulle blifva hans egna; men affärerna fingo sofva i
ro, medan den unge affärsmannen lefde i en ständig
kretsgång af bullrande nöjen. Han giorde af med så
mycket pengar, att man kunde ana för honom en olycka
snarare än en lycka den dag, han skulle komma att
tillträda sitt stora arf. Lasten kom honom aldrig
nära, han tycktes hafva ärft sin fars sedlighets-
(Efteitryck förbjudes.)
principer, men med dårskapen ingick han ett
sannskyldigt brödraförbund och ej heller blef han
främmande för spelets vådliga retelse. Naturligtvis
var han alltid till reds att ångra sig och skrifva de
allra trösterikaste bref tilTÄ&s hemmen. Men slutligen
beslöt morfadern, en samvetsgrann och allvarsam man,
i samråd med fadern, att den unge herrn skulle lemna
Sverige och under ett par år studera bergshandteringen
i utlandet.
Denna plan, försäkrade Anton, var just den, som
enkom behöfdes för att göra honom till en stadig
man. Han skulle genast klippa sina fjärilsvingar och
inskeppa sig med en hel last af solida och redliga
uppsåt - ja, hans yiiglingaskifte var till ända och
han hade ingått i det skiftet, då mannen endast,
med-ömkansfullt tänker på det flydda ruset.
Rådet om resan kom i första hand från Herman, "ty",
skref han förtroligt till farbrodern, ’här i Stockholm
har han nästan lika många bröder, som dagar i året,
hvilka alla dyrka honom. En så förträfflig karakter
i grunden bör ej längre få tillfälle att bortplottra
sina bästa resurser. Tillträdde han sitt arf nu,
skulle han sluta som tiggare. Lyckligtvis befinner
sig den gamle brukspatron Hartsberg vid förträfflig
helsa och är ej blind för dottersonen ... ."
Och så reste då den unge mannen med alla sina
goda föresatser jpch sina solida beslut. Och
vid den tidpunkt, till hvilken vi nu närma oss,
hade han varit ute nära tre år. Under det första
(hvarom morföräldrarna dock ingen aning hade) fingo
de goda föresatserna ligga qvar i kappsäcken och
herr Anton fann lifvet i den främmande verlden väl
vardt att pröfva på och studera en gros, då han en
gång var der. Till fadern stod han dock ständigt i
ett så förtroligt förhållande, att han aldrig dolde
små svagheter. Yäl var ryttmästaren mera än en gång
bragt till högsta vrede öfver hans "ömklighet", men då
fanns Yictorine vid sidan af skrif bor det, och när
pennan redan var doppad för att börja en storartad
straffpredikan, var det hon, som mildt föreställde
honom, huru han pä. detta sätt lätte-ligen skulle
förlora det enda band han hade på den myndige sonen,
och så kufvade han sina sårade känslor och principer
och skref endast som den ömt bekymrade fadern och
vännen, hvilken lefde i djup oro för utvecklingen af
sonens karakter och framtid.
Men Anton, som nu med det snaraste väntades hem,
skulle ej återkomma som den förlorade sonen.
För ungefär två år sedan, just då ryttmästarens oro
stod på sin höjd, måste någon högst märklig reaktion
försiggått hos den unge mannen, ty vid den tiden
skref han till fadern, att han vände ryggen till de
stora städerna med dess försåtliga giller för den
omogna kraften, och att han i stället hade fästat
sig för längre tid vid en landsortsplats i England,
der han kunde göra verkligt praktiska studier. "Jag
vågar ej", hette det vi-
Sv. "Fainilj-Journ, 1878.
12,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
