Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ungherrarna och Gamleherrn. Novell af Emilie Flygare-Carlén. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
91
"Har du allting i ordning, Lilly, hans rum och hans
middag, om han vill hafva någon? Du vet, barn, att
min arma Victorine ej nu kan tänka på allt det der.".
"Nå, hvarför är jag här, om icke för att tänka och
styra i hennes ställe, då hennes hjerta och sinnen
icke kunna vara med om de husliga anordningarna?"
"Jo, jo, jag vet. Du har väl också tänkt på Anton?"
"Naturligtvis äfven på honom."
"Gud var mycket god, Lilly, då han sände dig till
oss ... Du är vår äldsta dotter, en mycket älskad
dotter. Men så långsamt det går! Jag tror vagnen
aldrig kommer fram . . ."
"Käre farbror, Svensson kör ju i starkaste fart
. . . ."
Några minuter senare gjorde kusken en sväng kring
yttre gården. Vagnen stannade och ur densamma nedsteg
- icke nedsprang - en lång, till hållningen något
lutande herre, med gulaktig hy, tankdiger panna,
skäligen oordnadt hår och blåa glasögon.
"Gud vare lofvad, att du är kommen, min gode
Herman! Hela vårt hopp hvilar på dig ... Men jag
känner knappt igen dig."
"Huru är det med barnet?" frågade doktorn, af kastande
helt lugnt den fulldammade kappan och försigtigt
befriande sig ifrån de blåa glasögonen, hvarefter
han föreföll mera bekant.
"Jo, efter natten, som medförde yrsel, har hon hela
dagen legat nästan så godt som orörlig, men icke i
sömn. Ack, så utvakad min stackars Victorine är!"
"Ja, en mor låter ej intala sig, att hon behöfver
hvila. Nå, vi få se hvad som är att göra. Var säker,
min gode farbror, att ingenting å min sida skall
brista i omtanke eller deltagande ... Men är ej detta
en ung slägting ... kanske Lilly?"
"Ja, min bäste kusin, jag är det fader- och moderlösa
barn, som här funnit ett älskadt hem. Men jag skulle
ej förlåta mig, om jag upptoge en half tanke just nu."
"En broderlig omfamning får du dock mottaga, du
behagar mig, ty du ser på en gång god och saker ut. En
utmärkt sjuksköterska, det är jag viss på. Och nu är
jag färdig till mitt besök, farbror. Vet du, Lilly",
fortsatte han, medan de gingo tillbaka öfver gården,
"att det fordom hette ’ungeherrn och gamleherrn’. Men
farbror bibehåller sig så förvånande, att det nu
är jag, som är gamleherrn. Åh, se der ha’ vi ju en
ny upplaga ungherrar"; han helsade hjertligt på de
små gossarna.
"Men skulle du ej behöfva middag?" frågade
ryttmästaren.
"Nej, sedan jag sett lilla flickan, behöfver jag
blott ett bad och en flaska sodavatten."
Inne i det stora luftiga sjukrummet låg på sin fina,
hvita bädd den lilla Laurence. Hennes ögonlock hade
slutit sig öfver de safirblåa, undersköna ögonen,
och de långa ögonfransarna släpade tungt ner på den
perlemorena kinden, öfver hvilken febern qvarlemnat
en lätt färgton, lik aftonrodnadens sken öfver
hvita rosor.
På en stol vid sängfötterna satt, med den
vaksamma blicken fästad på dottern, den stackars
modern. Victorine var vid tretiotre år i sin
behagligaste och högsta sommarfägring, men smärtan
hade nu ljutit ett snödoft öfver anletet och tårar
till stor del släckt ögonens glans.- Sådan var
hon dock ännu af en öfverlägsen skönhet, ehuru
ungdomsblomman började sammanveckla sina allra
finaste blad.
"Mamma, hör du något?" hviskade det sjuka barnet och
tycktes vakna ur sin dvala.
"Nej, min älskling, ingenting. Har du sofvit
och drömt?"
"Tyst, han har kommit! Blir jag frisk nu, mamma? Ser
du, jag har haft honom hos mig hela tiden." Hon
ville visa något, som hon höll i handen, men orkade
ej lyfta den upp ... "Jag bad Lilly ge mig ..."
Hon tystnade. Och Victorine, som trodde på den kanske
återkommande yrseln, men icke på att barnet kunde
hafva hört ett verkligt buller, då hon ej hört något,
satt orörlig och lyssnade. Hastigt blef hon dock
öfvertygad, att Ulla Laurences sinnen varit fullt
vakna. Hon flög till fönstret. Hon såg, hon hörde,
hon kände, liksom insvept i ett själens töcken, men
hon erfor en förnimmelse af att någonting storvigtigt
stundade. Icke en tusendels gnista af förlägenhet
framgycklade minnet.
I detta ögonblick öppnades sakta dörren. Kyttmästaren
vinkade på sin hustru.
"Han är här. Kan han genast gå in?"
"O, ja - genast!"
Hon skyndade ut.
XH. H<äl£a:ren ocli den lilla patienten.
Det var i Victorines älsklingskabinett - husgudarnas
rum - som de båda möttes första gången efter den
moderliga scen, då Victorine en dag återförde den unge
kandidaten från hans vilda ungdomsdårskap till värdig
sans. Nu voro tiderna i sanning annorlunda. Nu låg
öfverlägsenheten på lians sida, och efter en hjertlig
slägthelsning sade han utan alla förberedelser:
"Mina kära vänner, efter ni kallat mig, så vilja
ni naturligtvis låta mig bestämma, hvad jag finner
bäst, och jag önskar att alldeles ensam få studera
min patient . . . Sedan skall jag säga er min tanke
och skulle derefter gerna se, att tillfälle bereddes
mig att träffa doktorn, som hittills skött barnet."
"Alldeles som du vill, gode Herman. Doktor
H. kommer på aftonen. Lilly har lagt hans recepter
på divansbordet der inne. Victorine öppnade sjelf
dörren till sjukrummet."
Men då dörren åter blifvit sluten, kastade hon sig
med häftighet i sin mans armar och utbrast i en flod
af tårar.
"Ja, gråt ut, du, min älskade! Har du ej länge nog
kufvat din smärta, för att ej öka min!" Och den ömme
äkta mannen smekte kärleksfullt qvinnan, som för
honom alltid förblef det högsta på jorden.
"Detta är en svaghet, som snart går öfver, dyre
Lorenz. Men säg, känner du dig fullt tillfredsställd
af Hermans närvaro? Hvilken otrolig förändring! Det
var ju ett lugn, precist som om man kallat en annan
eftersökt läkare."
"Min egen Victorine, hvad önska vi högre, än att i
honom finna den allvarsamme, skicklige läkaren? Det
är denne, vi först och sist behöfva-, slägtingen
finna vi nog sedan. Och du bör ej känna dig sårad
af, att han först ville se vårt barn ensam, just det
tycktes mig vittna om den höga vigt, han fastade vid
sin funktion här."
"Du har troligen rätt, min vän; men ändå . . ."
"Hvad ändå?"
"Kan jag icke blifva fri från en inre obelåtenhet ..,
Du skall få se, att han, ifall han sjelf skulle vilja
vaka på natten, efter han vet att feber och yrsel då
inställa sig, att han med sin bestämdhet nekar mig
att vaka och få se min Laurence under hans vård."
"Kära Victorine, om du skulle vaka äfven i natt,
blefve dina nerver så totalt förbi, att äfven du
kunde sjukna. Du får icke begära det."
"Jaså, jag får icke det! Skall då Lilly, som vakat
så många nätter, stå bättre emot?"
"Naturligtvis, hon är ju så frisk och stark. Jag
kommer dessutom ihåg, att han sade till Lilly, då han
helsade henne på gården, att hon såg god och säl&er
ut och just passade till sjuksköterska."
Victorine svarade ej. Hon blef stående stilla,
stödd mot sin mans axel, tills han tvang henne ner
i ett soffhörn.
Under denna scen mellan makarna gick Herman sakta
öfver golfvet i det stora sjukrummet och tog plats
i den fåtölj, som stod bredvid sängen.
Laurence låg lika orörlig som förut. Och då läkaren
lutade sig ner för att betrakta henne, rördes han
af det obeskrifligt tåliga och IjufVa i den lilla
varelsens hela apparition. Han såg länge och med
djupt intresse på henne.
"Jag vet, att du är hos mig", hviskade hon, och tonen
af denna barnaröst vibrerade genom den allvarlige
mannens själ.
"Hvem är hos dig?" svarade han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
