Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ungherrarna och Gamleherrn. Novell af Emilie Flygare-Carlén. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92
"Du. Jag hörde vagnen förr än mamma."
"Vill du då icke se på mig? Lyft upp dina ögon,
så är du snäll!"
"Kättarn."
"Så låna mig då din lilla hand."
"Akta bara det jag håller i den!"
"Ett kort - hvad! En fotografi af din gamle kusin,
Herman. Kära, lilla barn, hvad gör du med den?"
"Mamma sade till Lilly i natt, då jag var så sjuk
och orolig, att hon var saker på, att du skulle göra
mig frisk. Då kom jag ihåg albumet, der jag så ofta
sett på dig, och bad Lilly i morgse, att hon skulle
gifva mig ditt kort. Och sedan har jag varit mycket
stilla. Yill du nu göra mig frisk?"
En underlig känsla- af hemlighetsfull glädje,
alldeles obegriplig för den lärde doktorn, som i
denna intagande barnslighet ej ville se något att
fästa sig vid, smög sig dock utan till-låt else in
i hans hjerta.
"Var säker, min lilla Laurence", sade han med den
låga, musikaliska stämman, som var så kär för alla
hans patienter, "att om jag, med Guds hjelp, det
förmår, ingen skall blifva gladare, an jag. Men hvila
dig nu litet, så svarar du mig sedan på några frågor,
som jag måste göra dig. Stackars liten engel, dina
matta ögonlock hvila så tungt."
Men nu lyftades långsamt de hvita ögonlocken med sin
långa, mörka frans, och de sköna, djupa, underfulla
barnaögonen blickade med ett oemotståndligt uttryck
in i hans. Aldrig under hela sin praktik, under hela
sitt lif, hade han mött sådana ögon, de voro hvarken
moderns eller faderns eller broderns, de voro helt och
hållet någonting utom alla slägtskapsförhål-landen,
och alldeles icke påminde de om madonnaögon. Men det
oaktadt kunde ej nekas, att de hade sitt genomskinliga
ursprung från himmelens skönhet. Han glömde, att
hon under tiden forskade i hans ögon, med hvilka
den gamla hushållerskan - hon var nu död - sagt,
att han skulle få sina patienter till hvad han ville
. . . Och nu smålog Laurence och nickade, liksom hon
velat förklara, att hon mycket väl kände igen honom.
Herman steg upp och gick att studera de recepter,
som blifvit lagda i ordning för honom. Härunder
följde honom barnets ögon. Då de slöto sig, och han
trodde hon hvilat ut, kom han åter och satte sig
bredvid henne.
"Får jag nu tala?" sade hon.
"Ja, jag vill fråga dig om dina plågor."
"Yänta lite’, lite’ grand! Jag skall först säga
dig något ... Du har väl haft många så sjuka barn
som jag?"
."Ja många."
"Det tror jag, men blifva de också Klia lugna, när
du ser på dem? Jag tror säkert, att jag får sofva i
natt och slipper mina plågor. Du är nog mycket god
mot alla barn... Men säg, ser du lika mildt på dem,
som på mig?"
"Då de äro goda och tåliga, söm du, se alla läkare
hjert-ligt på barn. Du vet ju att Frälsaren, som var
en stor läkare, gjorde så med?"
"Ja, Han tog dem upp i famnen och välsignade dem. Ack,
hvad han var god! Ingen lärer så älska oss. Men jag är
icke ett litet barn. Jag tycker till och med, att det
var längesedan jag var ett barn. Yet du, att jag icke
haft dockorna ur glasskåpet på ett helt år .. . Men
om jag dör, så skall Lilly lägga dem bredvid mig."
Han smålog och försökte att framlocka några svar på
de frågor, som rörde sjukdomen, men hon svarade allt
tystare, ögonlocken gömde inom kort de herrliga ögonen
och hvilade snart deröfver med sin förra tyngd.
Denna gång var det likväl icke en dvala, som fallit
öfver den sjuka, utan en verklig sömn.
Läkaren steg sakta upp och gick ut att uppsöka
de väntande . . . Men innan han gick, fastade han
en så djup och genomträngande blick på den lilla
Laurence, att man kunnat tro, att han för henne
verkligen hade en mera lyckliggörande blick, än för
sina öfriga sjuka. Då han inträdde i Yictorines rum,
sågo föräldrarna forskande på honom, men de gingo ej
hans meddelande i förväg.
"Ja, mina dyra vänner", sade han och tryckte båda
deras händer, "att här gifva fullt hopp vore ej
rätt; men å andra sidan är min öfvertygelse, att
om nattfebern och yrseln kunna förekommas, så att
sömnen återgifver henne litet krafter, finnes mycket
att hoppas. Det är hos henne en så öfverlägsen andlig
natur, som bristen på sömn gör för mycket vaksam. Det
är icke bra. Men nu sofver hon naturligt och lugnt."
"O, jag hör att du redan förstår henne", sade
Yictorine? liksom försonad. "Skall du ordinera något
innan hennes förre läkare kommer?"
"Icke det ringaste. Jag tänker vaka hos henne i natt
och vill bedja, att jag får Lilly till biträde. Håller
ej farbror med mig, att Yictorine denna natt måste
lemna vakten åt mig? En hustru, en mor med flera barn,
nödgas dela sig och något tänka på sig sjelf, då hon
har en trogen vän till hela sitt hus att lita på."
"Du talar förträffligt och lugnande i alla afseenden",
förklarade ryttmästaren. "I röda rummet, der vår
älskling ligger, finnes på ena sidan utgång till
korridoren och på den andra till salongen. Du kan
således komma ut ifrån ena sidan och hvila dig på
den andra i salongssoffan. Yictorine blir således
icke störd i sängkammaren, som ligger här bredvid."
"Ni tala, som om jag redan gått in på att låta
bestämma Öfver mig", sade Yictorine misslynt.
"Det är jag, helt och hållet, som nu bestämmer",
förklarade doktorn. "Der jag är anställd som läkare,
är min första regel: ingen opposition. Och nu måste
jag se mig sjelf till godo med ett bad och en flaska
sodavatten. Sanningen är, att jag är nära att förgås
af dam och törst."
"Och vi, som äro så otacksamma! Jag skall visa dig
vägen, käre brorson, till ditt rum, der Lilly nog
redan dragit försorg för din törst. Badhuset är på
gamla stället. Och Yictor blir gerna biträdande,
om du ej föredrar Nilsson, betjenten."
xin.
IEix moder® l5:linslor ocli ett barn©
Herrar läkares konsultation skedde för slutna dörrar;
men fastän den först kallade icke skulle inställa
sina besök och förhållandet mellan dessa vigtiga
personligheter syntes vara det bästa, så märktes
dock, att sjukdomens behandling undergick stor
förändring. Hvad som var alldeles påtagligt var,
att Herman utöfvade en underbart välgörande verkan på
barnet. Den natten han och Lilly vakade, sof Laurence
utan feber. Men följande dagen, då en hel mängd gamla
och nya bekantskaper från godset och bygdens alla
trakter kommo för att välkomna och rådfråga den store
"doktorn från Stockholm" och då han följaktligen
blef hela timmarna borta från sjukrummet, började
åter tidtals de förra svåra symptomerna. På natten,
när båda föräldrarna hade vakten (ty ryttmästaren
lät aldrig sin hustru vaka ensam), blef det mycket
svårt. Det stackars barnet ropade oupphörligt, att hon
brann upp och jämrade sig högt öfver att ingen ville
lyfta henne ur elden, och derpå ropade hon efter det,
hon hade haft i handen och som man tagit ifrån henne,
så att hon ej fick någon ro på glöden.
"Hvad kan hon m©na, hvad kan hon mena?" hviskade
Yictorine, som tröstlös bjöd den lilla sjuklingen
allt hvad hon kunde hitta på, utan att lyckas för en
sekund lugna henne.
"Jag går upp och väcker Herman", sade ryttmästaren,
resande sig. "Han tager det icke illa upp."
"Nej, jag ber dig, min vän, gör ej det! Han vakade
ju hela förliden natt, och sedan..."
"Hvad sedan, min älskade?"
"Jag vet icke... Det är som ett qval för mig, att
en frwnmande skall hafva en så stor makt öfver vårt
barn. Om han kommer ner, så... så skall han med sin
flegma lyckas i det, som jag med all min djupa kärlek
ej förmår."
"Yictorine!" Eyttmästaren såg på sin hustru med en
blick, så full af bestörtning, att hennes ögon sänktes
till jorden.
"Lorenz! Du förstår ej en moders känslor."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
