Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ungherrarna och Gamleherrn. Novell af Emilie Flygare-Carlén. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
–– 93 -
"Nej", svarade han sakta, "jag ser det. Men jag
föreställde mig, att en ädel och klok qvinna, äfven
i sin egenskap af mor, skulle låta förnuftet tala
och besegra (om ett besegrande be-höfdes) den orätta
känsla, som hellre vill se sitt barn lida, än icke
vara den enda,- som kan stilla dess ångest."
Dessa så allvarsamma ord, de första i sådan väg,
som Lorenz någonsin talat till sin hustru, grepo
Victorine så djupt, att hon med verklig dödsfruktan
i sin blick betraktade honom, som aldrig haft annat
än ömhet och öfverseende för henne.
"O, gå efter honom - jag var tokig!"
"Nu är du åter dig sjelf och tro ej, att jag icke
förstår dig!"
"Men skall du glömma - jag kan det aldrig. Dessa
stränga, men förtjenta ord voro ... men nog, gå,
gå genast!"
Kyttmästaren kysste sin hustrus bleka läppar lika
varmt som vanligt, det var hans enda, bevisande
argument på att han ville glömma.
Ensam med barnet, sökte Yictorine ifrigare än någonsin
efter det Laurence önskade. Hon ville uppoifrat hvad
som helst, för att få barnet lugnt innan doktorn kom
ner. Men tyvärr skulle det ej lyckas henne, utan den
lillas rop hördes långt ifrån.
Det dröjde emellertid icke länge, innan ryttmästaren
kom tillbaka.
"Herman är strax här. Hvilket innerligt godt och
lugnande sätt han har. Han verkar på mig, det är ju
då klart, att han kan verka på barnet..." Yictorine
svarade ej, men hon lemnade sin stol vid hufvudgärden.
Några minuter senare inträdde doktorn med sin vanliga,
lugna gång. Han intog den plats, som väntade honom,
och sedan föräldrarna dragit sig tillbaka, lutade
han sig ner öfver det lilla feberglödande ansigtet
och såg djupt in i barnets vidöppna ögon.
"Känner du igen mig, lilla Laurence?" hviskade han.
"Det är du. - Jag ber dig, tag mig härifrån elden,
ingen annan vill det."
"Ja, var lugn, jag skall taga dig härifrån", och
sedan en bädd i hast blifvit tillredd på soffan,
bar han henne, väl omsvept, på sina armar så ömt,
som den ömmaste mor, och sedan hon blifvit nedlagd,
satt han bredvid henne, hållande hennes lilla hand
i sin, tills hon somnade.
"O, Gud välsigne dig!" sade den innerligt tacksamme
fadern. "Kanhända hade vi ej midt i natten behöft
störa din hvila, om vi kunnat begripa, hvad hon
ropade efter - det var något, som hon haft i sin hand,
men hvad, det skulle jag vilja veta."
"Det kan jag upplysa om", yttrade Lilly, som kommit in
för ombäddningen. "Det var Hermans fotografikort. Hon
hade förut bedt derom, och jag hade gifvit henne
det. Men nu trodde jag ej att hon ville hafva det."
"När begärde hon det af dig?" frågade Yictorine med
ett nytt afundsstyng i hjertat.
"I förrgår, då tant hade sagt henne, att Herman
skulle göra henne frisk. Hon hade det i handen hela
den dagen, hon låg i dvala."
"Obegripligt", mumlade Yictorine. "Är du magnetisör,
Herman? Kanske magnetismen ingår i din läkarekonst!"
"Icke mig veteriigt", svarade han godmodigt, "men
i alla fall, tänker jag, skulle väl icke den kraft,
som möjligen ligger förborgad hos mig, kunna meddelas
åt en fotografi - och det på sådant afstånd. Yi få
derför helt enkelt söka hemligheten i edra egna ord
till er lilla dotter. Det var på sin mor, hon trodde,
och det var således ni, som lugnade henne när hon i
sin oskuld tänkte att det var jag."
Den på en gång fina och hjertegoda uppfattning,
som låg i Hermans förklaring, lugnade verkligen
Yictorines så besynnerligt upprörda sinnen. Hon kunde
ej blifva missnöjd med den unge läkaren, derför att
han genomskådat henne, ehuru hon naturligtvis helst
önskat, att han icke gjort det. Och då , hon nu, när
han stod färdig att återvända till sitt rum, räckte
honom handen, var det en vacker glimt af tacksamhet,
soin låg i hennes ögon.
Under de fyra följande dagarna förbättrades ständigt
Laurences sjukdom och på sjette dagen från hans
ankomst
kunde läkaren förklara sin patient utan fara, hvarför
han ock icke allenast besökte flera personer, som mecl
enträgenhet kallat honom till sjukbesök, utan äfven
antog några af de middagsbjudningar, hvarmed han i
granskapet öfverhopades. Kytt-mästaren gjorde då sin
brorson sällskap. Han var helt stolt öfver honom och
hade nu, i följd af det sätt, hvarpå Herman uppträdt i
hans eget hus, fattat en uppriktig och liflig vänskap
för honom.
Men efter tio dagars vistelse i det gamla hemmet,
och sedan Laurence blifvit så förbättrad, att hon,
buren på Hermans armar, fick andas den friska, varma
juliluften i trädgårdens solsken, förklarade han,
att han var alldeles nödsakad att åter-vända till
sina befattningar i Stockholm.
"Du väntar väl någon enda dag, för att få träffa
Anton, som du älskar så hjertligt?" sade Yictorine
högst vänligt, men dock i en ton, som förrådde,
att hon ej med allt för stor saknad skulle motse
ett afslag.
En lätt rodnad, Gud vet hvarför, kom upp på Hermans
kind, men då Laurence nu började gråta och bedjande
se på honom med sina gåtlika, djupblåa ögon, der
en himmel af förtroendefull ömhet afspeglade sig,
sade han sakta till henne:
"Din gamle kusin Herman skall icke öfverge dig,
lilla Laurence. Om du blott lofvar mig att aldrig
gråta öfver mig (det kan jag ej uthärda), så lofvar
jag dig, att taga vägen hit, då jag gör en utrikes
resa i slutet af Augusti, är du då nöjd?"
Yictorine gick nu att möta sin man, som med ett öppet
bref i handen kom ner för allén,
"Jag ville icke säga, så mamma hörde det, Imr god
du är. Mamma älskar mig så mycket, ack, så mycket,
att hon tror, det jag icke älskar henne lika mycket
tillbaka, om jag känner att jag hvilar bättre när
du är hos mig. Och om du blott återkommer, så vill
jag blifva så tacksam, att jag icke skall gråta en
enda tår, om jag kan låta bli - när du reser. Men du
kommer ju säkert igen?"
"Fullkomligt säkert. - Men nu får du Anton hem,
och han skall trösta och roa dig. Anton är så glad,
och jag är så allvarsam."
"Det är sannt, men han har icke din röst och icke
heller dina ögon. Ingen kan se så mild ut. Jag håller
så mycket af dig, att jag aldrig tror, jag håller
mera af Anton. Och en kusin är ändå icke så mycket
slägt. Tror du det kommer bara deraf, att du gjort
mig frisk, men då skulle ju alla, som du gör friska,
hålla af dig på samma sätt?"
"Ja, vet du, min Ulla Laurence, att alla de barn,
jag skött, hålla af mig. Jag älskar barn, och de
begripa det."
"Det begriper jag också, men jag tycker ej riktigt
om, att så många, många hålla af dig, då är ju jag
ingenting för dig, bara den lilla, sjuka flickan."
"Ahjo", sade han småleende och med sin hand lätt
smekande hennes ljusbruna silkeslockar. "Du är
verkligen något mer för mig - du är min lilla,
kära älskling i det gamla hemmet, min lilla kusin,
som jag aldrig tänker glömma bort, om jag får aldrig
så många andra små flickor till patienter. - Men se,
der kommer nu pappa med underrättelser från Anton,
det är jag säker om."
"Pappa", ropade Laurence med glädjefull stämma. "Vet
du, - har mamma sagt, att Herman kommer igen i slutet
af Augusti, då han reser utrikes?"
"Ja, med stor tacksamhet och glädje hörde jag detta,
min hedersvän, så att nu är allt idel lycka på Stora
Hallaryd. Anton kommer nästa tisdag. Orsaken att vi
fått vänta så länge förgäfves är den, att ett bref
från hans morfar, som en tid icke varit rätt rask,
kallade honom direkte till hans eget blifvande
hem. Men då han kom fram, hade all anledning till
oro försvunnit, och gubben har liberalt förklarat,
att han skall cedera honom åt oss för åtminstone
två eller tre veckor. Och mer vore skam att begära,
då han nu skall blifva morfars bolagsman... Men hvart
hafva fruntimren tagit vägen? . .. Se, der hafva vi
dem arm i arm. Vid Gud, ser icke Yictorine nästan
lika ung ut som Lilly!.. Icke sannt, Herman?"
"Jo, hon bibehåller förträffligt sin ungdomliga
fägring, men det kommer också Lilly att göra. -
Det är karakter och kraft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
