- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 17, årgång 1878 /
95

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ungherrarna och Gamleherrn. Novell af Emilie Flygare-Carlén. (Forts.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

95

XV. Sonen återkommer*

Kyttmästaren gick med stormsteg, men parken var
vidlyftig och således hade den resande hunnit både
yttre gården, der han steg ur, och likaledes den
inre, utan att någon, till hans stora förundran,
kom att emottaga honom.

Men kom der icke ändå någon? Hvem är denna förnäma
dam i den fladdrande, ljusbruna klädningen, på hvars
gula silkesblommor solen kastar sin glans, liksom hon
tyckts förgylla hela personligheten, icke förglömmande
den sköna terosen, som daggfrisk gungade på ena sidan
om den rika hårkorgen?

Lilly i sin middagskostym blef några ögonblick
qvarstående på trappan i solljuset, under det Anton,
nu en ståtlig kavaljer i en atletisk gestalt, helt
undersam nalkades.

Men då ingen syntes till, som kunde representera vid
välkomsthelsningen, steg Lilly ner för trappan och
kom oändligt vänskapsfull med utsträckta händer emot
sin kusin, som hon med hemlig triumf märkte ej kände
igen henne.

"Hvad är det för en trollverld, jag råkat in uti? Alla
kända väsenden försvunna och i stället mötes jag af
en okänd prinsessa, att icke säga gudinna! Omöjligt,
alldeles omöjligt, kan detta vara urskogsba/rnet,
som utdelade örfilar och hade behof af att rycka i
sina vilda lockar, när det istadiga sinnet kom på!"

"Jo, min gode Anton, du har verkligen framför dig
det fordna urskogsbarnet. Men liksom du sjelf under
dessa tre år blifvit storligen förändrad och utbildad,
så har naturligtvis äfven jag icke stått stilla."

"Men, Lilly, det är ändå fullkomligt obegripligt. Och
nu kysser jag ödmjukt de här samma små händerna,
som så tappert tuktade den okynnige ungersvennen,
hvilken ville med mag-neten draga dig till sina
grufvor ... Jag är just icke blyg nu heller, men
utan en vördnadsfull förfrågan törs jag icke tänka
på välkomstkyssen, som du fordom kom emot mig med."

"Det skulle vara att fästa vigt vid en så oskyldig
gunst, om jag nekade hvad fordom var brukligt", och
med en brist på pryderi, som Anton fann litet sårande
för sin stolta person, räckte hon honom sina läppar
till en den allra svalaste ceremonikyss.

I denna stund kom lyckligtvis ryttmästaren, som,
strålande af fader lig tillfredsställelse, slöt den
värme, kärleksfulle sonen till sitt bröst. "Min käre,
käre gosse, du ser nu ut som en hel man, en man för
sig, och jag tror, förstår du mig, att du icke blott
ser så ut. Du är en man!"

"Ja, med Guds hjelp, tror jag att jag det kan
påstå. Jag har gjort dig sorg, dyr e fader,
allt emellanåt: lättsinnet i min natur måste
hafva tid att brusa ut. Nu komma andra tider. Men
hvar är belle-mére, och min lilla Laurence och
små-herrarna? ... Vänta litet, pappa!" - han drog
fadern ett par steg åt sidan. - "Der går Lilly
tillbaka upp för trappan: säg mig, för all del, hur
detta underverk tillkommit! Hon är, på min heder,
en genialisk skönhet, jag förstår sådant, och en
figur så majestätisk, att jag tror, att jag aldrig
kommer mig före."

"Nå, hvad det beträffar, så tyckte jag att du kom dig
ganska väl före. En kyss af Lilly, skulle jag tro,
var en fortyn."

’’Visserligen, om hon giort minsta svårighet eller
bestått mig en half rodnad, men jag förmodar att
denna gunst, som hon kallade den, verkligen var
utan all vigt och troligen af samma slag, som hon
beviljar den der gynnarn, som kommer här. - Det är
naturligtvis Victor?"

"Ja, en präktig pojke, och efter kommer
strax Victorine med fyraåringen. Vår lilla
Laurence har legat allvarsamt sjuk och hvilar på
förmiddagen. Herman har varit kallad. Hvad säger du
derom? Jag har ofantligt mycket att förtro dig."

Det var först sedan alla helsningar och förklaringar
ägt rum och sedan middagen blifvit intagen, som far
och son vid en enskild promenad fingo tillfälle att
fortsätta samtalet. Och sedan ryttmästaren redogjort
för allt, ända till sin hustrus

fruktan, att Herman en dag skulle förälska sig i
barnet, svarade Anton skrattande:

"Man talar om mödrars bekymmer, men ett löjligare
har jag då aldrig hört. Herman kommer troligen ej att
förälska sig i någon annan gudomlighet än vetenskapen
. . . och det svärmiska eller, må vara, rent af
magnetiska inflytande, vår Laurence nu, som jag sjelf
finner, erfar genom honom, försvinner då hon blir
fullt frisk och växer ifrån sina barnfantasier. Men
om så omöjligt hände, att Herman en gång får tid att
tänka på giftermål, så - hvarför icke, om hennes
fantasier öfverlefva barndomen? Jag tycker att
belle-mére icke behöfde tänka sig det som en sorg."

"Icke jag heller. Jag är fullkomligt intagen
af Herman."

"Men var han alldeles känslolös för Lilly s ovanliga
behag? Man skall vara en flinthård vetenskapsman,
med tankarna fixerade på ett bestämdt mål, för att
icke observera henne’’

"Jag har ej sagt, att han icke gjorde det ... tvärtom,
från första ögonblicket egnade han henne en i ögonen
fallande vänskap. Han och hon vakade tillsammans
öfver Laurence och han sade mig, att Lillys kar akter,
hjerta och själsegenskaper voro af öfverlägset slag
. . . och vet du, att sista morgonen skämtade han
med henne öfver hvad du, då du fick återse henne,
skulle tycka om den stora förändring, hon undergått
på tre år, efter hvad han hört."

"Åh, han tänkte derpå! Hvad svarade hon?"

"Ingenting, som jag kan minnas, men rodnade gjorde
hon grundligt. Du var icke särdeles artig emot henne,
då du sist var hemma."

"Den tiden hade hon ännu tillräckligt qvar af
urskogsbarnet, för att uppspela min egen vilda
lekfullhet. Men nu vill jag förklara för pappa den
orsak, som under mitt vistande i utlandet dref mig
från spel och farligt sällskap in på pligtens och
samvetets väg. Det var ingen annan än vår idols -
lilla Laurences - förtjenst,"

"Hvad vill det säga?"

"En dag var i pappas bref inneslutet ett litet
barnbref, hvars hela fullvigtiga innehåll djupt grep
mig. Här är det." Han upptog ur plånboken ett litet
bref, som han framräckte till fadern, hvilken upprörd
läste det:

"Söte Anton, hvarför är du så stygg? Jag såg rätt
nu, att då pappa läste ditt bref, men han såg inte
mig vid gardin, att han la’ hufvudet ner på händerna
och så gret han som ett litet barn. Söte Anton, låt
inte pappa gråta öfver dig, annars håller jag ej mer
af dig.

Lawrence"

För några ögonblick tego de båda männen, derefter
kastade de sig plötsligt i hvarandras armar.

"Ingenting, dyre fader", sade Anton, "kunde så verka
på mig, som den skuld, dina tårar åsamkade mig;
de lågo på mitt hjerta och tyngde, tills jag visat
dig, att jag menade fullt och ärligt allvar med min
förändring. Hvad som allra starkast verkade på mig,
var den kontrast, som rådde mellan ditt eget bref
och barnets upprop. Du dolde för mig din sorg, visade
ingen vrede och talade hoppfullt, medan ditt hjerta
var sönderslitet. Men aldrig ett ord nu mer i detta
ämne, som vi bannlysa. Låt mig i stället berätta,
att morfar fått den ingifvelsen, att mitt nu hos
honom innestående mödernearf skall, med tillskott
af en summa, som han förskjuter, nedläggas i Klarby
bruk, hvilket just nu är under försäljning och som,
hvad pappa vet, ligger ägor om ägor med morfars. Det
borde naturligtvis blifva magnifikt, och jag skulle
ej bäfva för göromålens mängd, ehuru jag förut blir
disponent vid grufvorna, men morfar gör ett förbehåll,
som kommer för tidigt."

"Nej, min käre, förträfflige gosse, det blir ej
för tidigt. Ett giftermål, jag vet att det är det,
han klokt och kärleksfullt åsyftar (han talade
med mig derom, då jag i vintras besökte de gamla),
skulle helt och hållet fästa dig vid lifvets ädlare
sidor. Jag kan ej annat än gilla det."

"Ja, pappa, som haft en sådan lycka i sina val -
pappa åtnjuter den allra fullkomligaste sällhet i
sitt andra äktenskap. Jag är ej afundsjuk på min egen
mors bekostnad, men hvar hittar jag en Victorine? Och
sedan, för att vara rätt upp-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:31:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1878/0099.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free