Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kusten vid Amalfi - Bröllopsbesvär. Egerius - Hafssvampen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
103
På fyra eller fem hundra fots höjd varseblifver
man tjocka murar, försedda med små fönster i
spetsbågform. Det är ka-pucinerklostret, omgifvet
af terrassformiga murar, hvilka uppbära verkliga
hängande trädgårdar.
Längst efter denna branta kust följer ögat de
nyckfulla krökningarna af vägen, som leder från
Salerno till Amalfi. Än ser man honom nere vid
stranden, än slingrar han sig upp mellan de högsta
bergspetsarna, än försvinner han plötsligt bland
klipporna, för att strax derpå åter visa sig på den
smala kanten invid ett bråddjup. Vid Atriani går denna
väg på höga hvalf, som blifvit uppbyggda dels framför
och öfver husen, dels äfven vid hafsstranden. Under
dessa hvalf ser man båtar, till och med små
segelfartyg, ligga i skydd för vågorna. Här och der
på bergets sidor påträffas djupa och vida grottor,
hvilkas ojämna väggar äro helt och hållet betäckta
med sta-laktiter. Många af de grottor, som ligga
nära vägen eller någon mera trafikerad gångstig,
äro, i likhet med det allmänna bruket i de katolska
länderna, försedda med ett altare och en Kristus-
eller helgonbild; stundom finner man vid ingången
ett litet fyrkantigt kapell, liknande en stenkub -
och sålunda hafva dessa grottor blifvit ett slags
andaktsplatser, der fromma vandrare dröja en stund
för att förrätta sin gudstjenst. Sådan är också
S:t Kristoffers grotta, som framställes på vår
illustration, sid. 101.
Utom den stora, farbara vägen, som först och främst
ådrager sig uppmärksamheten, urskiljer man här och
der, på olika höjd, smala gångstigar, hvilka slingra
sig fram bland klipporna och hvilka på farligare
ställen äro försedda med en låg skyddsmur af lösa
stenar. På sina ställen är lutningen så brant,
att gångstigen långa sträckor måst förvandlas
till trappa, hvars steg huggits i klippan. Man
ser mulåsnetåg och grupper af fotgängare långsamt
skrida framåt. Vid nedstigandet komma mulåsnornas
bakfötter i jämnhöjd med deras öron. Granskar man
närmare fotgängare-grupperna, finner man ofta, att
de utgöras af ett resande fruntimmer med fladdrande
slöja, allmännast en engelska, sittande på ett
slags palankin, som bäres af fyra karlar; andra
bärare gå före och efter, afvaktande den stund,
då de få aflösa de förra och erhålla sin andel af
betalningen. Tid efter annan varseblifver man äfven
liksom stora fåglar, som med utbredda vingar tyckas
sänka sig lodrätt ned från klippornas toppar. Det
är risknippor, som man afskurit på bergets skogiga
höjder och som medelst långa tåg hastigt forslas ned
i dalen, der qvinnorna hopsamla dem och föra dem till
stranden. Man tröttnar aldrig att med uppmärksamhet
följa de lifliga och pittoreska scenerna i denna
undersköna natur, svalkad af det mest tjusande haf,
värmd och belyst af den skönaste himmel.
.. a tro, nu fröken Arla Bad’ ben och vingar fått:
Från bittida till serla Hon har så brådt, så brådt;
Nu trippas det, och viftas På stjerten utan ro,
Ty hon skall till att giftas Och tänker sätta bo.
Men den får sno i många
Bosättningsmagasin,
Den mö, som nu vill gånga
Allt under brude-lin.
Hos mig hon var och mätte,
Men linet var för knappt
- Mitt blir just aldrig jätte - Så det fick hon
ge tappt.
Hon mycket smått behöfver, Kan ej ha allt till hands,
När hela vintern öfver Hon varit utom lands. Det är
flyttfågel-seden: Först trip till söderns jord
- Och skatten reser med, den Så bröllop i vår Nord.
Hos folk, som alla veta, En motsatt ordning är: Strax
Jon är vigd vid Greta, Med snälltåg af det bär. Man
just kan bli förvånad; Ha de "de sunda fem"? En smek-
och sällhetsmånad Långt bort från hus och hem!
Nej, tacka vet jag bygga
I Nordens ljufva ’vår;
I eget hem, det trygga,
Helt lugnt man smekas får! -
Så tänker liten arla
Och har så brådt, så brådt,
Från bittida till serla,
Att komma dit hon trått.
De derför ej förlora I lycka, hon och han, : Att
paret till de stora Just icke räknas kan. Sin vår
det ock kan prisa, Hur snabbt hon än far bort: Ty
just en vacker visa Plä’r också vara kort.
Egeriuö,
2 en vanliga hafssvampen är utan tvifvel en af
de märkvärdigaste företeelserna bland »hafvets
under». Länge tvistade man om, huruvida han tillhörde
växtriket eller djurriket, och ända tills för mycket
kort tid sedan har den åsigten varit förherrskande,
att han utgjorde ett vegetabiliskt ämne. Den nyaste
forskningen har emellertid ådagalagt, att svampen utan
all fråga är ett animaliskt alster, som visserligen
icke frambragts af någon högre djur-organism, men i
alla fall af obestridligt animaliska varelser.
Svampen, sådan han vanligen förekommer, utgör ett
hop-trassladt nät af fibrer af ett hornaktigt ämne,
uti hvilka här och der finnas håligheter eller
celler, till hvilka de gångar leda, som göra svampen
pipig. Bland dessa fibrer finnas in-
bäddade en mängd små nålformiga, kalkartade föremål,
försedda med en knapp i den ena ändan och en spets
i den andra. Enligt doktor Grant, som i fråga om
svampar är en mycket framstående autoritet, äro dessa
kalkartade nålar egentligen tillslutna tuber.
Fibrerna och spiculan (köttigt, spetsigt bihang)
utgöra tillsammans ett tillhåll icke för krabbor eller
fiskar, utan för en oändlig mängd små slemartade
celler, hvilka hvar för sig åtnjuta en fullkomligt
oberoende tillvaro och som, då de skiljas från
hvarandra, äro i stånd att fortskaffa sig genom
att utvidga sin substans. Om man undersöker en
vanlig hafs-svamp, medan han ännu är qvar i vattnet,
finner man, att en vattenström häftigt frambryter ur
strukturens stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
