Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. LXV. Claes Adam Ehrengranat. Axel Krook
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106
I aristokratiens salonger skulle detta hans anseende
ytterligare förhöjas genom den ridderlighet och det
mannamod, han visade vid det ohyggliga Fersenska
mordet, denna folkutsväfning, som är en skamfläck
i vår nyare historia, så mycket rysligare, som
våldsverkarna tydligen blott voro råa verktyg
för afundens och hatets stämplingar. Under det de
upphetsade skarorna skränade och med vild fröjd
ville rycka riksmarskalken ut ur statsvagnen,
i hvilken han deltog i liktåget efter kronprinsen
Carl August, rusade Ehrengranat med fara för sitt
eget lif in i hopen. Med väldiga slag från ett
par näfvar, som voro vana att kufva rasande djur,
banade han sig väg fram till vagnen och beredde
Fersen tillfälle att komma ur denna och skynda
upp i ett hus vid Stora Nygatan. Hopen, som alltid
hyser en instinktlik aktning för det fysiska modet
och mannakraften, lät, om än med knöt, räddaren
handla. Under det Fersen sprang uppför trappan,
ställde Ehrengranat sig i denna och försvarade
den med kraft, ehuru han icke genast kunde hindra
en del från att tränga sig upp. Ehrengranat stod
kall och lugn i trappan, tillbakavisande en hvar,
som nalkades. Då generaladjutanten Silfversparre
ville taga Fersen under sin arm och föra honom bort
"för att arresteras", afrådde Ehrengranat ett dylikt
steg och uppmanade i stället Silfversparre att springa
ner och från den på torget bredvid samlade militären
(som med geväret på axeln åsett upploppet, utan att
röra sig, emedan - man saknade instruktioner) skaffa
betäckning. Han (Ehrengranat) lofvade, att under
tiden ined sitt lif försvara riksmarskalken. Men
man lydde honom icke, utan Fersen gick ner med
Silfversparre, följd af Ehrengranat. Då Fersen der
nere rycktes från Silfversparres arm, ville E. åter
skynda fram, för att med sin kropp värna Fersen,
men denna gång öfvermannades han och måste blödande
och med sönderrifna kläder lemna skådeplatsen för det
nesliga dådet. Adlersparre säger i sina "Anteckningar
om bortgångna samtida", att det var Ehrengranat,
som nere på gatan lyfte upp Fersens illa slagna
kropp och bar honom bort till det uppställda Svea
garde för att skyddas, fastän den disciplinerade
truppen i brist på kommandoord ej lyfte ett finger:
Men Crusenstolpes "Portefeuille" innehåller om
tilldragelsen en berättelse af majoren friherre
Gustaf von Diiben, hvari denne säger sig hafva utfört
denna handling. I Biografiskt Lexikon omtalas också
endast, att Ehrengranat försvarade trappan. Minnet
har antagligen svikit Adlersparre i detta hänseende.
Yerldsmannens belefvenhet i salongen förbyttes på ett
märkbart sätt hos Ehrengranat (som år 1814 upphöjdes
till stallmästare och direktör för Flyinge kungliga
stuteri i Skåne), då han kom ner i ridhuset för
att utöfva sitt lärarekall. Här, för att begagna en
minnestecknares ord, "erinrade han snarare om en af
Attilas riddare, åtminstone hvad språkformen angick,
än om en riddare i 19:de seklet", ehuru han äfven
här någon gång kunde gifva sina med mustiga eder och
dito tillmälen späckade uttryck en elegant vändning,
såsom då han till en elev, hvilken under sin rid
t väl mycket tummade tyglarna, ropade, ehuru med
oförändradt allvar i blick och hållning: "Jag undrar
om abbé Yogler ägde den vitesse (färdighet) i sina
fingrar, då han exeqverade musik, som min grefve,
då han nu så flitigt handterar tyglarna."
Då han gick till ridhuset för att gifva
lektioner, lemnade han sitt hjerta utanför, säger
Adlersparre. Annars munter och frispråkig, blef
han nu helt tvärt mörk som ett åskmoln, känslolös
och frånstötande. Den klangfulla stämman, alltid
inverkande som ett kommandoord, blef nu sträf och fick
under stundom ett kungslejons rytande. Han hade med
ens glömt hvem det var, som han instruerade; personen
gällde nu för honom intet. I samma mån som han ansåg,
att det var något att göra af lärjungen, ökade sig
hans pockande fordringar, någon gång åtföljda -af
tillrättavisningar med ridpiskan, hvilka naturligtvis
efteråt förklarades som tillkomna utan uppsåt. En gång
red dåvarande kronprinsen Oscar (sedan Oscar I) för
honom. Ehrengranat glömde för saken hvem hans lärjunge
var och lät plötsligt vid ett tillfälle ridpiskan ge
ett "nyp" åt de furstliga skinnbyxorna, så att dessa
sprucko och blodet trängde ut. Prinsen, bleknande af
harm och smärta, höll genast in hästen; men redan då
van att beherrska sig, yttrade han intet, utan
blott visade för stallmästaren den blodigoa
fläcken. Ehrengranat tog saken lika lugnt, frammumlade
ett: "Åh f-n, jag mente Elise!" (stoets namn) och
kommenderade åter med sin rytande stämma: "Avancez,
kort galopp!"
Bland andra betecknande berättelser om honom må
här nämnas denna: Då han en dag var uti det kungliga
ridhuset i Köpenhamn, anmodades denne svenske Pluvenel
att rida en vild springare. Man hoppades naturligtvis
få den glädjen, att se den så berömde svenske ryttaren
bita i gräset. Hjertlig-heten å ömse sidor om sundet
var ej större den tiden. Nå väl, Ehrengranat, som
genomskådade den välvilliga planen, samtyckte, men
under vilkor att få rida hästen utan sadel, hvilket
väckte ökad undran. Djuret framleddes och i ett språng
satt han på dess rygg, gjorde i ögonblicket, fast
obemärkt, en våldsam knyck, och det förr så eldiga
och vildsinta kreaturet kunde ej taga ett steg. Under
de kringståendes förvåning afsteg Ehrengranat, man
undersökte hästen och fann - dess rygg afbruten.
Befordrad till chef för Flyinge stuteri 1817, utgaf
han året derpå ett arbete "Om hästens rörelser
i deras samband med ridkonsten", hvilket, fastän
blott ett förarbete till det stora verket "Ridskolan
eller Eidläran’V som trycktes 1836, dock ensamt för
sig betraktades som ett hufvudverk och skattades
högt. I dessa sina- arbeten har han uttalat åsigter,
som hittills och väl hädanefter skola gälla för
"klassiska" i personers omdömme, hvilka sysselsatt
sig med hithörande ämnen. Man kan afvinna hvarje
sak något högre, då man vill tränga in i dess anda,
så äfven beträffande hästdressyren, så underligt
det än kan förefalla mången. Eller ligger det ej en
högre tanke och känsloflygt i dessa Ehrengranats
ord: "Nybörjaren straffar hästen med sinne och
eftertryck, förmenande att hästen tredskas eller
sätter sig mot hans vilja. Så gjorde äfven jag och
betänkte länge icke, att hästen ej kunde ana något
om min vilja. Den förfarne näpser honom tålsamt bara
för bristande uppmärksamhet på känningen och dess
hörsammande. Skilnaden är högst väsentlig och vigtig,
derför att ryttarens sinne i senare fallet vida mindre
sättes på prof."
Ehrengranats teorier i ridläran, liksom hans praktiska
till-lämpning af dem, företedde-, enligt kännares
utsago, ej det ringaste utseende af studeradt maner
eller den minsta tillstymmelse till charlatanen, som
annars lär i det facket vara mycket vanligt. Han
tvärtom varnade för allt begagnande af dylika
medel och skref på dressyrens räkning hästens
oarter. Djurets öde låg, enligt hans förmenande,
i hästbildarens hand. Och i ett af sina arbeten
återgifver han med eftertryck en fransmans träffande
uttryck: "För hvar gång ni ser en karl slå en häst,
kan ni vara öfvertygad om, att karlen har orätt och
hästen rätt." Det var likväl mot Ehrengranat man
framkastade beskyllningen, att han var rå och grym
i sin hästdressyr.
I nämnda arbeten uppträdde han äfven kraftigt mot allt
till det yttersta uppdrifvet våldsamt bruk af hästens
krafter, för att dermed tillfredsställa högmodet
eller vinstbegäret, och ansåg sådant icke blott såsom
ett bevis på rått sinnelag, utan ock såsom ett hopp
ur ridkonstens bana. "Kappridningen", yttrade han,
"är en grofartad, temligen rå lek, utan beröring med
skola eller konst. Den lager, ryttaren tillvinner
sig genom flygande lopp, röfvar han från hästen."
Emellertid var Ehrengranat en kraftig man med
oböjlig vilja och något af herrskarenatur -
kortligen: en karakter. Sådana hafva oftast den
oturen, att stöta sig på ett eller annat håll,
ty de känna sig ej fore med sammetstassar och
de väja ej för andras ömtålighet. Med få ord
sagdt, de få sig lätt fiender. Sådana uppdöko
äfven mot Ehrengranat. Då varande chefen för
stuteri-öfverstyrelsen, grefve Magnus Björnstjerna,
som en tid varit minister i London och derunder
insupit smak för Englands hästafvel, ville med
all makt inympa det brittiska systemet äfven på
Sverge. Ehrengranat motsatte sig det. Björn–stjerna
var envis och skickade helt enkelt tvänne engelska
full-blodshingstar till Flyinge. Ehrengranat ville
ej mottaga dessa "vrakhingstar", och så vardt
kriget förklaradt. Björnstjerna tog afsked, följd
i befattningen af en annan man, som ej heller kunde
tåla den morske Flyinge-chefen. Hvarifrån elaka rykten
kommo, tillhör det ej oss att på dessa blad undersöka;
nog af,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
