Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. LXV. Claes Adam Ehrengranat. Axel Krook - Paradisets minne. CaLixTus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
107
de kommo och smutskastade i förtalets ton
Ehrengranat. Fastän det erkänts, att han nedlagt
en betydande del ät sina egna tillgångar på
prydningsanläggningar å Flyinge, började man dock
först att hviska, sedan att tala högt om, huru
Ehrengranat slog under sig af stuteriets medel, i det
han svälte hästarna, dem han för öfrigt barbariskt
handterade. Otaliga ka-baler och ledsamheter spunnes
som spindelväfvar kring honom; och slutligen, när
försöken att få Ehrengranat fälld misslyckades,
upplöste man olagligen stuteriet, som degraderades
till blott hingstdepot.
Detta var för mycket för E., som, samma år sköflingen
ägde rum, eller 1837, reste upp till Stockholm, för
att klaga på högsta ort och utverka någon ändring. Men
då Carl Johans misstänksamhet om oärlighet var
väckt, var konungen å sin sida oblidkelig, och han
förmåddes endast sällan att lyssna till äfven talande
motbevis. Ehrengranats mottagande var derför högst
onådigt, och då han lemnade slottet, var hans öde
besegladt: han inlemnade ansökan om sitt afsked,
hvilket också beviljades.
Hans skilsmessa från Flyinge skall halva varit
rörande, och ett åsyna vittne har förtäljt, huru tårar
smögo fram och perlade nedför den starke, viljefaste
mannens kind: den lidna oförrätten kan härda, till och
med förhärda, men afskedet från en post, som man vet
sig hafva med ärligt uppsåt, god kunskap och lyckosam
framgång beklädt, och från en plats, der man verkat
i sitt kall, der man redt åt sig, der man kanske
i sitt innersta hoppats, att en gång få lägga de
trötta benen i den sista hvilan - det afskedet träffar
hjertesträngar, hvilka äfven den kraftigaste vilja
icke kan hindra från att vibrera, och är vibrationen
stark, qväller tårperlan fram äfven i ett öga, som
nästan aldrig fuktats af den vätskan.
Ehrengranat kunde ej heller länge öfverlefva
oförrätten, utan andades ut den sista sucken den 21
Februari 1842 i Stockholm, dit han flyttat. Det är
så vanligt, att när döden kommer emellan, träda
försvarsadvokaterna fram, under det att deras
motståndare tiga vid det liflösa stoftet. Det kan
ju icke längre ingripa i det jordiska äflandet och
hvarken står eller ligger i vägen för någon. Hela
svenska kavalleriet sörjde den hädangångne, ännu i
dag vårt lands erkändt förste hippolog. Förtalet
hade redan förut tystnat, och nu vid grafven kom
upprättelsen. En minnesvård restes, och på den
inristades:
"Redbar och Fosterländsk. Den främste på sin tid
i sitt yrke."
Det talar mycket i sin enkelhet, det eftermälet,
isynnerhet då det läses vid sidan af den vackra sjelf
bekännelse, Ehrengranat aflägger vid slutet af sitt
arbete om ridskolan, deri det heter:
"Till mästerskapet gifves blott en bana, Ren såsom
solens väg uti det blå: Att syfta uppåt och det högsta
ana, Men aldrig tro sig mästare ändå."
Axel Krook.
minne.
begynnelsen unga jorden genom mäktiga skaparorden
var fullkomnad i sommarskrud; lif dock fattades än
naturen, dunkel höljde den blå azuren,
hvilan stördes af intet ljud.
Svagt då började östern glöda, morgonrodnaden
purpurröda
gaf om dagen sitt förebud, molnen brunno som eldens
låga, solen syntes på hvalfvet tåga
majestätisk, som himlens Gud.
Se! Det heliga ljusets flamma väckte smekande i
det samma
lif och rörelse, fröjd och sång: blommor doftade,
fiskar slogo, fåglar qvittrade, hjortar drogo
öfver fälten i glädtigt språng.
Och när solen lät blicken falla ner på stoftet,
det mörka, kalla,
ungdomskraftig och varm och huld, herrligt strålen
från himlaljuset smälte samman med döda gruset
till det klaraste röda guld.
Fridfull nalkades aftonstunden, dagens fackla från
himlaranden
eldröd sänktes i hafvet ned; men ur skyar, som östern
klädde, frigjord, helsande månen trädde
och sitt skimmer i lunden spred.
Milda strålarna, bleke, tyste, unga jorden i skimmer
kysste
efter jublande lek och dans och, som gåfvor från
etherns salar, strödde ymnigt i jordens dalar
ädelt silfver med snöhvit glans.
Natten led, och en tallös skara vänligt tindrande
stjernor klara
på det mörknade hvalfvets rund sina blinkande lågor
tände, sina strålande blickar sände
ner till jorden i midnattsstund.
O, då drömde så ljuft naturen, bergen, dalarna,
blomstren, djuren
barnadröimnar i menlöshet, sälla drömmar om
gudafröjden i den stjernströdda fjärran höjden
och om himmelens salighet.
Och små ljusen, som fagert blänkte, öfver sofvande
jorden stänkte
mången skimrande ädelsten: här rubinen, den röda,
sköna, der smaragden med strålar gröna
och demanten med dagrent sken.
Kort blef sällheten, sabbatsfreden: menskan jagades
ur sitt eden,
att begråta sin första skuld. Än ett minne oss dock
förenar - fornärfd kärlek till ädla stenar,
perlor, silfver och kostligt guld!
CaLixTus,
14*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
