Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det sista klosterrofvet i Sverge. Berättelse fårn Gustaf I:s dagar, af Cajetanus. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
109
I spetsen för truppen redo trenne män. Hjelmgallren
voro till hälften uppslagna, och med stort välbehag
tycktes ryttarna, åtminstone var förhållandet så med
den, som red i midten, inandas de lifgifvande ångorna
från träden och den friska ljungen.
Den mellerste ryttaren var ingen mer och ingen mindre
än konung Gustaf I, som, enligt vedertagen sed,
var ute på gästning hos sina vänner. Han kom just
nu från Björnebo, hvars ägare red vid hans venstra
sida, under det »mäster Olof«, som mången gång var
sin herre följaktig på hans färder, i den händelse
någon disputation med de katolska fäderna skulle
komma i fråga, innehade den högra sidan. Sedan
ridten en stund fortgått under oafbruten tystnad,
sade ändtligen konungen, i det hän vände sig till
riddar Thorgr Stjerna:
»Det är ju ännu en lång väg fram till Krokek, om
jag rätt minnes. Kunna vi på detta sätt hinna dit
före midnatt?»
»Ungefär i det draget, nådig herre», genmälde riddar
Thorgr. »Fortare skulle det dock gå för sig, om vägen
vore ordentligt banad; nu är det svårare.» »Och eders
nåde ämnar taga nattqvarter i detta påfliga näste?»
inföll mäster Olof, icke utan en viss anstrykning
af svårmod.
»Ja, hvarför icke!» svarade konungen med glad
stämma. »Tron I att jag löper någon fara, då jag
har dessa med mig», fortfor han och pekade på
ryttarna. »Dessutom lyster det mig att se huru
Krokeks munkar befinna sig efter det de förlorat
sina största privilegier. Och snart», fortsatte han
med lägre stämma, liksom talade han för sig sjelf,
»skola de äfven förlora det sista, nämligen rätt
att vistas der. Jag kan ej tåla den falska hydran;
den måste bort, och deras nästen försvinna.»
»Dertill ock Gud gifve eder sin kraft och
välsignelse», inföll mäster Olof, som hört konungens
ord.
Konung Gustaf nickade. Derpå vände han sig till riddar
Stjerna med denna fråga:
»I hafven ju en dotter i det klostret, riddar Thorgr?»
»Det är så, nådige herre konung.»
»Ja, derom har jag försport undersamma ting. I
lären icke
gilla den kärlek, som eder dotter hyser till en ung
man. det så?»
»Jag måste bekänna det.»
»Nå skälet till eder afvoghet mot den unge mannen,
kan jag få veta det?»
»Ja, om eders nåde befaller mig att säga det», svarade
Thorgr Stjerna, i det han ordentligt svettades.
»Nåväl, jag befaller.»
»Han är icke ens adelsman.»
»Såå! Men så är han kanske förmögen och lärd.»
»Lärd, det vill jag visst icke bestrida», inföll
riddaren, allt under det han torkade svettdropparna
ur pannan, »men hvad förmögenheten beträffar, så är
det allt illa stäldt med den,»
»Nå, och hans yrke?»
Det dröjde en stund innan Thorgr kunde svara; konung
Gustaf förnyade sin fråga och nu i mera bestämd ton.
»Eders nåde», utlät sig ändtligen riddar Thorgr, »det
är en luthersk prest vid namn Gudmund, som förvridit
min dotters hjerna och tvungit mig att gömma henne i
Krokeks kloster.» »Hvad sägen I derom, mäster Olof?»
sporde konungen ryttaren på sin högra sida. »Ett
märkligt fall, äfven detta. I kännen ju Gudmund?»
»Han är en af mina bästa lärjungar», svarade
Olof, »och varmt tillgifven den lutherska läran;
en ypperlig predikant, som oförskräckt drager i
härnad mot de påfviska; med ett ord ett af de bästa
biskopsämnen, som finnas omkring eders nådes thron.»
»Om han blott vore adelsman«, suckade riddar Thorgr,
»men en vanbyrding!»
»Eiddar Thorgr», inföll konungen allvarligt, »tungan
är en förarglig lem, när hon ostyrd börjar spela i
munnen. I sen här mäster Olof; efter eder tanke är
han också en utbyrding, men ändock håller jag honom
för att vara en af de ypperste
i mitt rike. Och hans broder sedan! Tron I att jag
någonsin kommer att ångra, att jag upphöjt honom till
Sverges ärkebiskop?»
»Nej, aldrig», inföll mäster Olof, »jag borgar för
min broder.»
»Och hvad förmenen I derom, riddar Thorgr?» inföll
Gustaf till hälften skämtsamt.
»Jag, jag tror att mäster Lars (så benämndes
ärkebiskopen man och man emellan) är en dugtig
karl, som pryder den plats, der I, nådig herre,
satt honom uppå.»
»Nå», utbrast kungen, »sen I nu, stolte herr
riddare, att äfven I masten gifva edert erkännande
åt vanbyrdingar! Men», slutade han, då han märkte
att riddar Thorgrs anlete öfverdrogs af mörka skyar,
»den saken få vi vidare af-handla, då vi komma fram
till klostret.»
Efter en fortsatt besvärlig ridt ankom ändtligen
ryttarskaran i närheten af klostret, hvars torn
mellan träden syntes glänsa som silfver i de klara
månstrålarna.
Matsalen i slottet Babelsberg.
(Tillhör uppsatsen å motstående sida.)
Är
III.
Det var ungefär en timme före ryttarnas ankomst. Inom
klostermurarna var det lugnt och stilla som i en graf;
ljudet af den sista bönen hade redan förklingat; alla
hade begifvit sig hvar och en till sitt. Men länge
varade icke denna stillhet; snart började den ene
munken efter den andre att smyga genom korridorerna,
lyssna vid systrarnas celldörrar om anledning till
upptäckt befarades, och derpå styra kosan till
Lau-rentii kammare.
»Bröder», sade den värde priorn, då han såg inalles
fjorton beväpnade munkar omkring sig, »en fräck
kättare har för afsigt att hemligen bortföra Ingrid
Thorgrsdotter Stjerna, som af den stränge riddaren på
Björnebo blifvit lemnad i syster Euphemias vård. Skola
vi åse detta klosterrof med likgiltighet, eller ...»
»Till afgrunden med kättaren!» svarade en munk,
i det han svängde en spetsig dolk i luften.
»Han skall således icke skonas?» sade priorn med ett
illslugt leende.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
