Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det sista klosterrofvet i Sverge. Berättelse fårn Gustaf I:s dagar, af Cajetanus. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110
»Han far ej" skonas»», inföll en ung och blek
klosterbroder, i hvilkens svarta, djupt liggande ögon
fanatismens eld brann. »Slipper han ut med henne
härifrån, så går det med dem alldeles som med Olof
Tyste och vadstenajungfrun: de fly till kättarkungen
och bannlysningen blifver om intet. Svåra tider
hafva vi haft att genomgå", fortfor talaren med en
viss sorgsenhet i rösten, »och, tron I mig, bröder,
svårare stå oss åter. Jag: ser redan i andanom den tid
icke vara särdeles aflägsen, då den helige faderns
välde är slut i Norden, åtminstone om konung Gustaf
får lefva. Det är en sträng herre, som . . .»
»Aldrig förr har jag märkt denna pjunldghet hos dig,
Josef», afbröt Laurentius otålig. »Hvad hafva vi
nu att göra med kungen! Det är en af hans prester,
som vi skola affärda, och skulle det komma någon
efterräkning, nåväl, då hafva vi alltid till hands den
förevändningen, att vi trodde det vara en stigman,
som traktade efter de ägodelar, klostret ännu
gömmer. Friskt mod, bröder; att döda en kättare är
en Gudi behaglig gerning.»
Sedan priorn Laurentius gifvit munkarna
åtskilliga för-hållningsorder, skildes sällskapet
åt, för att intaga sina bestämda platser.
__________
Midnatten hade inbrutit Från den klara himmelen göt
månen sitt silfverskimmer öfver nejden; men till
skogens innersta gömslen kunde icke dess strålar
tränga; der förblef det mörkt och dystert.
Knappt hade midnattstimmens ljud förklingat,
då en smärt qvinnogestalt trädde ut ur den ena
klosterflygeln, stannade några minuter på den höga
trappan och började derefter, när hon märkte att en
oafbruten stillhet rådde, att med varliga steg gå
fram mot den plats vid muren, der skymningen var
tätast. Det var Ingrid, som gick att möta den hon
kär hade, för att med honom fly undan både klostrets
dystra salar och invånare, och äfven den hårde fadern.
Framkommen till muren, delvis öfvervuxen med grönt,
framtog hon en under kappan dold repstege. Hon
försökte att kasta upp den på muren, men fåfängt.
»Store Gud, om det skulle misslyckas blott för
min oskicklighets skull!» mumlade hon. »O, hvarför
tillsade jag icke Gudmund att taga med sig ett tåg,
hvarmed han kunde draga upp stegen? Men jag var så
rädd, när han föreslog mig att begagna denna utväg
till räddning, att jag alls icke kom att tänka på
någonting så vigtigt.»
Vid dessa ord lät hon repstegen falla ner bredvid
en buske, gick några alnar afsides från muren
och lyssnade uppmärksamt utåt. Hennes hjerta slog
våldsamt och mången gång måste hon lägga händerna
öfver barmen, för att hämma de häftiga slagen. Än
fastades hennes blickar på den gråa, otrefliga muren,
och hade hon med ett »Sesam, öppna dig» kunnat skilja
dess fast hopmurade stenar åt, skulle hon sannerligen
icke dröjt en enda sekund att utsäga dessa ord; än
hvilade hennes ögon med ett oroligt uttryck på den
mörka klosterbyggnaden, som för hennes uppskrämda
inbillning tycktes antaga gestalten af en väldig
jätte, som långsamt närmade sig för att omsluta henne
med sina kalla, fuktiga armar. Hennes ångest tilltog
med hvarje minut som gick; aldrig hade tiden gått så
trögt, tyckte hon; hvarje minut var, för att begagna
en stående term, en hel evighet.
»Och hvad skall du säga, fader?» tänkte hon under det
hon gick tillbaka till rosenbusken, upptog repstegen
och hängde den öfver venstra armen. »Skall du förbanna
din dotter derför, att hon mera än börd och rikedom
aktat sin kärlek, utan hvilken ingen jordisk lycka
kan finnas? Ack», fortfor hon, och en tung suck
höjde hennes barm, »ack, om min goda moder lefvat;
icke hade jag då kommit hit. Många dystra stunder i
min faders lif spridde hon glädje öfver. Men hon var
för god för denna verlden, så har min fader ofta sagt,
och derför tog Gud henne till sig. O, må jag alltid
försöka att likna henne!»
Sakta sjönk flickan ner på den mjuka gräsmattan;
hennes späda händer hopknäppte sig öfver bröstet och
länge och an-
daktsfullt bad hon så, som hennes Gudmund så många
gånger lärt henne att bedja. Hon bad för alla, till
och med för sina fiender. Då hon, styrkt af bönen,
reste sig upp, hörde hon utifrån skogen ett ljud,
som ofrivilligt kom henne att spritta till; det var
ljudet af en hästs gnäggande, som trängde fram till
hennes öron.
»Skulle det vara han?» tänkte hon och lyssnade med
den mest spända uppmärksamhet. »Ja, det kan ej vara
någon annan. Tiden, då han skulle komma, är ju redan
inne. Men om . . .»
Ett läte, snarlikt vildgåsens, genomskar luften och
afbröt den unga flickans påbörjade mening.
»Det är han, det är Gudmund», utbrast hoit half högt,
i det glädjen stod att läsa i hennes fagra anlete. Nu,
Gud vare lof, är jag snart räddad!»
Med dessa ord satte hon en liten silfverpipa till
läpparna och framtvingade en klar och ren ton, långt
utdragen. Hennes glädje blef större då samma läte,
som hon nyss hört, förnyades utifrån till bevis på,
att hennes signal blifvit uppfattad.
Några minuters orolig väntan inträffade. Ingrid
stod just i begrepp att förnya sin signal, då ett
svagt hvinande ljud hördes öfver hennes hufvud. Ett
smalt snöre, vid hvars ända en sten var fästad,
nedföll framför henne. Ett rop af glädje var nära att
undslippa hennes läppar, men hon qväfde det dock,
utvecklade hastigt repstegen och gjorde den fast
vid snöret.
Länge dröjde det icke förrän en smärt gestalt syntes
ofvanpå muren; hans i en vid mantel insvepta kropp
afstack tydligt mot den klara himmelen; den otydliga
belysningen gjorde den större, än den i verkligheten
var.
»Gudmund, min Gudmund!» hviskade Ingrid, under det hon
sträckte båda armarna mot den älskade, »skynda dig
att rädda mig ur detta otäcka näste; jag qväfs här,
och hvad jag väntat, o, hvad jag väntat!»
»Det är kanske satan sjelf», hviskade priorn
Laurentius, som tillsammans med den fanatiske Josef
låg gömd mellan ett par rosenbuskar blott några alnar
från Ingrid. »»Ser du ej hur hans ögon lysa!»
»För honom är jag icke rädd», hviskade
munken tillbaka, i det han ifrigt tummade sin
rosenkrans. »För de heliga besvärjelserna måste han
vika, rätt så afgrundsfurste han är. Men, tyst,
nu gäller det! En djerf krabat är det, så mycket
är säkert.»
Med ett vigt hopp stod Gudmund på marken.
»Ändtligen»», hviskade han och tryckte Ingrid till
sitt bröst, »ändtligen är den stunden inne, då jag kan
få föra dig härifrån. Kom, min vana brud; min snabbe
springare väntar här utanför och skall föra oss till
Stockholm, till kung Gustaf, Han skall beskydda oss
för alla ränker.»
»Är du säker derpå»», sporde Ingrid, i det hon lade
sitt vackra hufvud intill Gudmunds bröst. »»Skall
han icke vredgas på mig derför att jag gjort min
fader emot?»
»Kanske till en början», svarade ynglingen, »»men då
han får höra orsaken till vår flykt, skall han hjelpa
oss att beveka din fader. Jag är viss derpå. Hur
ställde han det icke till rätta mellan den rike
vadstena-borgaren och Olof Tyste, som röfvat hans
dotter ur klostret? I honom, vår befriare, har den
trogna kärleken alltid en mäktig beskyddare.»»
»»Gud gifve det», suckade Ingrid ur djupet af sitt
hjerta. »Men nu få vi ej dröja längre», fortfor hon
med en tydlig ängslan. »Så länge jag dväljes inom
dessa murar kännes det som om en blytyngd jämt skulle
trycka mitt bröst.»
»Nå, med Guds hjelp då!»» utbrast Gudmund lifligt,
i det han närmade sig muren. »»Den blida månen skall
lysa vår väg till lycka och sällhet.»
»Eller också till helvetet», hördes i detsamma en
grof stämma på sidan om de älskande. »Den resan har
du ärligt förtjenat, klosterröfvare.»
Inom några ögonblick voro de båda älskande
omringade af munkarna, hvilkas mörka gestalter
der och hvar skymtade fram emellan buskarna.
(Forts. sia. ns.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
