Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En vidtberest sjöman. G. C. Witt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ätt stort amerikanskt klipperskepp seglar på Stilla
hafvet i den tropiska natten. Månen sprider ett
klart sken öfver föremålen, stjernorna tindra med
sällsam glans på den azurblåa himmelen, hafvet rör
sig i jämna vågor för passad vinden, som fyller
skeppets utbredda segel med en lätt bris och gifver
de vakthafvande sjömännen den ledighet från arbete,
som sällan kommer på deras lott och i detta klimat är
dubbelt behaglig. Vinden susar sakta i melankoliska
toner genom den storartade eolsharpa, som bildas af
segel och tågvirke, skeppet glider med ett doft,
fräsande ljud genom vågorna, under det bogvattnet
å ömse sidor om förstäfven gnistrar, som om hela
kaskader af diamanter och ädla stenar kastades
utefter skeppssidorna. Allt inom bords är tyst;
endast vakthafvande styrmannens jämna, enformiga steg
på däcket och hans till utkiken på backen en och
annan gång ställda fråga »om någon seglare synes»
tillkännagifva, att icke alla man äro slutna i
sömnens armar.
På däcket invid lovarts reling står en matros,
som framför den öfriga besättningen tilldrager sig
vår uppmärksamhet. Den kraftfulla, muskelstarka
gestalten, det bruna väderbitna ansigtet, den öppna,
oförskräckta blicken, de buskiga ögonbrynen, det
mörka, men gråsprängda håret, den lediga, något
vårdslösa hållningen - allt utvisar typen af en
härdad sjöman, som kämpat mången hård strid, mången
kamp på lif och död mot storm och böljor, bränningar
och blindskär. För tillfället synes ett högtidligt
allvar hvila öfver de annars sorglösa anletsdragen,
utan tvifvel framkalladt af de tankar, som genomkorsa
hans inre. Hvarpå tänker han? Kanske på familj och
hem? Nej! Han har ingen familj och hans enda hem
är hafvet. Född i Sverge af fattiga föräldrar, som
afledo kort efter hans inträde i lifvet, uppfostrad
i ett fattighus ocb redan vid tio års ålder antagen
till kajutvakt af en engelsk sjökapten, har han sedan
icke återsett fädernejorden och länge sedan glömt
svenska språket. Engelska talar han som en infödd
engelsman och kan uttrycka sig begripligt på franska
och holländska. Han har seglat med engelsmän, ryssar,
holländare, frans-
män, portugiser och amerikanare, besökt alla haf på
jordklotet, skådat Spetsbergen och Novaja Semlja,
Goda hoppsudden och Kap Horn, Nya Holland och Nya
Zeeland, Kina och Japan, harpunerat hvalfiskar i
bägge Ishafven, inlastat guano vid Chinca-öarna
och mastträd i Kalifornien, stridt mot sjöröfvare i
Indiska hafvet och mot orkaner i Mexikanska viken,
ätit späck med grönländarna och kokosnötter med
Söderhafvets öbor, flera gånger lidit skeppsbrott och
en gång nära sanslös upptagits af ett förbiseglande
fartyg, sedan han flutit omkring på en skeppsmast
trenne dygn utan föda.
Fartyget, som upptog den förolyckade mannen, är
just samma klipperskepp, på hvilket han nu befinner
sig. Sedan han snart nog återvann helsa och krafter,
erbjöd han sig att göra matrostjenst ombord och
hade några dagar derefter tillfälle att genom sin
rådighet rädda skeppet. Han satt såsom utkik på
förbramsalningen, under det seglingen gick för en
slör med god fart. Det var en mörk, disig natt,
och man kunde icke se många kabellängder framför
sig. Oförmodadt varseblir han hvita, skummande
bränningar rätt för ut. Skulle han, enligt befallning,
varsko sin upptäckt till vaktbefälhafvaren på däck och
denne kommendera förändring af kursen, så vore skeppet
förloradt, ty brännningen var så nära, att tiden ej
medgaf den vanliga ordningen. I stället vänder han
sig akter ut och ropar med stentorsstämma: »Kor i
lä!’» Rorgängaren kastar hastigt om rodret, utan att
besinna hvarifrån befallningen kom, fartyget vänder
ögonblickligen upp emot vinden och vaktbefälhafvaren
öppnar munnen för att fråga, hvem som vågar befalla
här, då han i detsamma känner att kölen glider öfver
en bank, ser bränningarna akter ut i lä, finner
att om skeppet fortsatt sin kurs en minut, hade det
rusat upp på sandbanken, och kommenderar: »»Hala an
klyfverts skot och lä brassar! Sätt till mesan- och
förstängstagsegel!» samt (vänd till ror-gängaren):
»Håll skarpt bidevind!»» Fartyget har undsluppit den
hotande faran, och utkiken får vid slutad vakt en
stor grogg i belöning.
Nu har den gamle matrosen farit flera år på samma
köl, är bäste matros om bord och utför alla slags
sjömansarbeten med noggrannhet och raskhet. Att
kasta sig i hafvet för att rädda en drunknande eller
till och med blott för att uppfånga kaptenens peruk,
som blåst i sjön, anser han lika lätt och naturligt,
som att gå till väders och refva segel, när kaptenen
befaller. Mer än tretio gånger har han med egen
lifsfara undanryckt hafvet sitt rof af folk i sjönöd,
men icke fått någon medalj af guld eller silfver för
räddning af menniskolif, hade troligen ej heller satt
mycket värde på en sådan, och skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
