Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En vidtberest sjöman. G. C. Witt - Det sista klosterrofvet i Sverge. Berättelse från Gustaf I:s dagar, af Cajetanus. (Forts. fr. sid. 110.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118
kanske vid nästa landstigning köpt grogg för den,
sedan hans andra penningar tagit slut. Lika säker
och hemmastadd, som han är på fartyget, lika redlös
och osäker känner han sig på landbacken, och han
har sällan varit der, utan att blifva narrad eller
bestulen på sina med hårdt arbete förvärfvade
penningar, utan att falla i händerna på polisen
och fått plikta för fylleri och oljud med eller
utan slagsmål. Ej underligt då, om han bär fruktan
för landkänningar. Vidskeplig är han, har med egna
ögon tydligen sett den Flygande Holländaren och tror
bestämdt, att om råttorna öfvergifva skeppet, skall
det snart förolyckas, men har derför icke sjelf någon
lust att öfvergifva det. Han har redan varit med om så
många sjöolyckor, att han tycker en mer eller mindre
ingenting kan betyda. Utan religion är han icke. En
engelsk matros lärde honom bedja och tog honom med sig
till ett bethelskepp. Sådana har han alltid sedan
besökt, när tillfälle dertill gifvits. I England hörde
han en gång den namnkunnige Spurgeon. Predikantens
ord gingo honom djupt till sinnes, isynnerhet en
del af predikan, hvaruti bilder och liknelser ur
sjömanslifvet förekommo.
Detta är den gamle sjömannens lefnadshistoria,
och någon stor förändring deri lär väl ej inträffa,
innan han sjunker i den djupa, våta graf, hvars yta
han öfverfarit i så många riktningar.
Hvilka tankar sysselsätta denne hafvets arbetare
under nattens fridfulla tystnad? Han tänker på sin
lefnads vexlande skiften, åren, som försvunnit,
dagar, som stunda, det djupa hafvet under honom, i
hvilket han säkert tror sig finna den sista hvilan,
och den stjernbesådda himmelen der ofvan.
O. C. Witt.
I>et sista klosterrofvet i
Berättelse från Gustaf I:s dagar, af Cajetanus.
(Forts. fr. sid. 110.)
Gudmund fattade genast sin belägenhet.
»Äger jag icke rättighet att hemta den brud, som inför
Gud lofvat att blifva min?» sade han stolt, under det
han med venstra armen uppbar den nästan medvetslösa
Ingrid. »Yågen icke att hindra mig, ty då . . .»
»Bara munväder», inföll Laurentius. v Jungfru Ingrid
Thorgrsdotter Stjerna har af sin fader blifvit
insatt i detta kloster, för att erhålla det skydd,
som hon saknade på sin faders gård. Ingen annan
än riddar Stjerna äger derför rätt att taga henne
härifrån. Men du har oskärat detta heliga rum genom
din syndfulla handling; dessutom är du en kättare,
och mot en sådan får ej någon nåd bevisas.
På ett tecken af Laurentius störtade munkarna fram,
men ryggade genast, när de sågo en lång huggvärja
glänsa i Gud-munds lediga hand.
»Som sven lärde jag mig handtera detta vapen», sade
han ironiskt, »och ännu har jag icke glömt det. Jag
visste väl att den man borde vara väl beväpnad, som
ville rycka lammet ur ulfvarnas klor; derför medtog
jag denna, och är det någon, som tviflar på, att jag
ännu kommer ihåg min fäktkonst, må han då stiga fram.»
Uppeggade af Laurentius och Joseph, rusade hela
munksvärmen öfver Gudmund, som med hela sin kraft
utdelade hugg och stötar åt alla sidor. Den ena
munken efter den andra tumlade tillbaka, vrålande
af smärta. För att änna mera öka förvirringen, kom
Euphemia med sina nunnor till platsen, och deras rop
ljödo skärande i den stilla natten.
Mellan Gudmund och Laurentius hade enviget börjat-Båda
voro skickliga fäktare, och en god stund dröjde
det? innan det blef klart för de skrikande qvinnorna,
hvem som skulle gå med seger ur striden. Men
då priorn slutligen fann, att han här träffat på
en honom öfverlägsen motståndare, började han att
retirera, men det så oskickligt, att han snafvade mot
en blomsterrabatt och föll raklång på marken. Detta
fall blef hans räddning, ty han undgick derigenom den
stöt, som Gudmund, med anlitande af hela sin kraft,
mattade åt hans bröst. Värjan träffade i stället en
trädstam, mot hvilken den splittrades som en ro.
Ett jubelrop skållade från munkarna, ty deras käcke
motståndare var värnlös, då han förlorat sitt enda
vapen. Under hotfullt mummel började derför munkarna,
med Joseph i spetsen, att åter närma sig. Det .såg ut,
som om den lutherske . prestens öde nu skulle vara
afgjordt. Förgäfves famlade han omkring efter något
tillhygge; ingenstädes fanns något.
»Nåväl, då vill jag dö, som en man egnar och anstår»,
sade han stolt, i det han fastare tryckte Ingrid till
sitt bröst. »Kommen hit, I, feghjertade munkar och
stöten till, men veten också, att det finnes1 en,
som blodigt skall hämnas min död.»
»Ocji hvem skulle det vara?» frågade Joseph
ironiskt.
Gudmund ville svara, då i detsamma ljudet af ett horn
förnams utanför muren. Munkarnas upplyftade armar
föllo ner igen; äfven Joseph drog tillbaka den redan
till språng framsträckta foten.
Ett ljud, starkare än det förra, lät nu höra sig,
hvarjämte hästtramp närmade sig den på blott några
alnars afstånd aflägsna, stängda klosterporten.
Laurentius hade rest sig irån sitt ofrivilliga fall.
»Öppna och se efter hvem det är, som vågar störa-
detta heliga ställe vid denna sena timme», befallde
han portvakten. Denne gick, men knappt hade han kommit
utanför muren, då porten stöttes upp och beväpnade
ryttare sprängde in.
Munkarna stodo som slagna af åskan, men deras
förvåning öfvergick till förskräckelse, när de i det
klara månskenet igenkände Gustaf Wasa.
»Kungen, kungen!" mumlade de om hvarandra. »Heliga
jungfru, bistå oss!»
Konung Gustaf hade med snabb blick genast uppfattat
hvad som tilldragit sig.
»Hvem aren I?» sporde han strängt och vände sig till
Gudmund, som ännu stod qvar på sin plats med Ingrid
i sina armar.
Men innan den unge presten hann svara, utropade Thorgr
Stjerna, i det han rusade ner från hästen och ilade
fram till de båda älskande:
»Min dotter! Niding, du har velat stjäla henne ifrån
den fristad, jag satt henne uti.» Med dessa ord ryckte
han omildt Ingrid ifrån Gudmund. Han fortfor derpå,
under det hans ansigte öfverdrogs af vredens purpur:
»Herre konung, du, som vet att straffa den fräcke,
dig anropar jag här. Han, Gudmund, en luthersk prest,
har inträngt hit, efter hvad jag kan se, för att
rycka mitt enda barn ur hennes faders armar. Jag
fordrar att han straffas på det strängaste.»
»Är det sannt, som denne riddare säger», sporde konung
Gustaf allvarligt.
Gudmund svarade:
»Jag kan ej neka till, att jag ...»
En vink af konungens hand bragte honom till tystnad.
»Der inne», sade han och pekade på klosterbyggnaden,
»vilja vi närmare undersöka saken. Visa oss vägen»,
fortfor han, vänd till Laurentius. »Och I, munkar och
nunnor, skolen inom en half timme vara församlade
i klosterkyrkan för att afhöra det beslut, som jag
fattat angående eder och edert kloster.»
Den ganska stora klosterkyrkan var på konungens
befallning rikt upplyst. Framför helgonens bilder
voro dock ej några vaxljus upptända, till icke ringa
förargelse för munkarn^ och nunnorna, hvilka derför
också i sina hjertan förbannade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
