Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ungherrarna och Gamleherrn. Novell af Emilie Flygare-Carlén. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124
denna sommardröm!... Huru - när du gör mig till en
sådan fattig stackare, har du kunnat inrymma åt mig
den ringaste känsla i ditt hjerta."
"Åh, fråga mig ej så! Jag är nu mycket olycklig och
det kommer jag att förblifva, ty de skäl, jag gifvit
dig till mitt afslag, ha, i det de skapat dig en’
dubbel sorg, äfven skapat mig en sådan. Huru mycket
bättre hade jag ej handlat, om jag helt enkelt
förklarat, att mina känslor voro emot dig."
"Nej, du får icke ångra din redliga öppenhjertighet! -
Och nu behöfver jag ej stanna tills i öfvermorgon. Jag
reser ännu i eftermiddag."
De stego upp,
"Anton", utbrast Lilly i stark rörelse; "din natur
är så häftig, begå ingen obetänksamhet! Låt ej den
stackars unga flickan bedåras, innan du vet hvad du
gör. Lofva mig det!"
"Derom behöfs intet löfte. Jag skall säga morfar,
att mitt hjerta, ehuru försmådt, är fästadt, och han
skall vara den siste att råda mig till ett ovärdigt
botemedel."
"Men förlåter du mig?"
"Det måste jag, men min själ, djup eller grund, säger
mig, att ett annat handlingssätt, ett tredje slag,
varit mera förenligt med en sann uppfattning af den
högre kärleken."
"Nå väl, hvad skulle jag i det tredje fallet gjort?"
"Du hade kunnat säga mig det samma som nu, lika
öppet, men du hade kunnat tillägga, hvad du bordt
vara öfvertygad om, och som, vid den allsmäktige
Guden, blifvit sanning, att de känslor, som uppstått
i ditt eget hjerta, skulle förhöja, förädla mina,
hvilka du kanhända förlänar mera torftighet än de
äga. En sådan natur som min, skapad för intryck,
skulle aldrig kunnat nog dyrka den maka, som visade
mig vägen till en högre himmel, än jag drömt om. Men
nog nu! Detta är vårt afsked."
Han räckte emot henne sina armar, och under en
qväfd snyftning lade hon för några ögonblick sitt
hufvud mot hans bröst. * Derpå skildes de.
Ingen gjorde honom der hemma några frågor. Man förstod
allt ändå. Men vid afskedet hviskade fadern åt honom:
"Lilly blir min sonhustru, det svär jag på."
XIX. Koi^respoiKlens aiigåerule ett glöm«lt ämne.
N:o 1.
"Lilly!
Hvad betyder allt detta?
Jag reste ifrån stora Hallaryd, från dig, som en,
på visst sätt slagen, men icke helt och hållet
öfvervunnen man. Skall jag säga sanningen, så fann
jag mig med någorlunda bibehållen krigsära lemna min
tjusande, men enfaldiga dröm bakom mig. Nu återkommen
till mitt andra, lika älskade hem, känner jag att
mitt hela väsende är brutet, borttrolladt. I går, då
min närvaro var nödvändig i grufvorna, hade jag i min
tankspriddhet så när blifvit skulden till förlusten
af både mitt eget .’och min kamrats lif, ty hade ej
hans försigtighet hjelpt mitt förstånd till rätta,
skulle tunnan kommit tom ner.
Morfar och mormor betrakta mig med återhållen
sorg. Oh, Lilly, du -tänkte aldrig en enda gång på
hvad det skulle bli af mig, sedan du inkastat detta
förfärliga bränsle i min själ! Jag ser dig ständigt
för mig. Både vaken och sofvande är du i drömmar hos
mig. Jag lider grymt... och kan ej begripa huru jag
åter skall bli samma man som förut. Skrif till mig,
du har verkligen något att godtgöra mot mig. Om jag
skall fortgå på det här sättet, slutar det ej väl. Och
ändå, Lilly, bönfaller jag ej att du skall återkalla
din dorn... Nej, gör du det ej af dig sjelf, så må
det bli! Anton?
N:o. 2.
"Min käraste kusin!
Ditt bref har så uppskakat mig, att jag icke heUer
kunnat upphöra att tänka på dig. Men likväl
är min öfvertygelse,
att du öfverdrifver verkningarna af ditt
sinnestillstånd, ty det är ej naturligt, att en så
kraftfull natur, som din, skulle så der ursinnigt
upptaga en motgång, som ju händt millioner män före
dig. Det är visserligen sannt, att jag icke specielt
kom att reflektera öfver huru du skulle taga saken
sedm du lemnat oss, Men jag trodde på stålet i din
karakter och spänstigheten i ditt lynne. Låt mig ej ha
bedragit mig! Jag ber dig skrifva än en gång och lugna
dm htsm Lilly?
N:o 3.
"Lilly!
Ja, ännu en gång får du några rader ifrån mig.
Om en vecka far jag upp till Stockholm.
Jag har beslutat att låta det sista försöket verka
hvad det kan. Jag skall lefva som om hvar dag vore
den sista. Jag är beredd att låta fånga mig af den
första kokett, som lägger ut sina nät för mig. Och
får du höra talas om dårskaper af alla slag, får
du höra talas om icke blott dårskaper, utan allt
annat ondt, så betrakta dervid noga min ädle faders
ansigte, och om du ser honom ännu en gång i tårar
böja ned sitt ansigte mot de hoplagda händerna, så
tro att han dertill har mera skäl än sist! Och tänk
då äfven på, huru du af’honom en dag helsades som en
dotter! Stackars Lilly, till och med jag beklagar dig!
Anton?
N:o 4.
"Älskade Anton!
Ees för Guds skull icke till Stockholm! Jag har ej
rättighet att längre pröfva dig, utan måste tro, att
din kärlek är så allvarlig, att den räcker för lifvet.
Alla veta, att jag väntar min
trolofvade. Skynda dig då till
din Lilly?
N:o 5.
Anton till sin fader.
"Jubel i högan sky! Nu är hon min!
Jag har varit nödsakad, efter hon är så förfärligt
romantisk, att också ikläda mig en romantisk
skepnad... Men jag hade satt mig i sinnet att - sedan
hon tillstått, att hon älskade mig, jag också skulle
ha henne.
Jag är snart hos er.
Pappas Anton?
Tredje tidskiftet.
XX. Oväntade gäster xixider professorns
Yi befinna oss icke nu på stora Hallaryd, utan
i hufvudstaden vid början af nyåret, strax
före riksdagens öppnande, den andra under nya
representationsformen.
Åter har familjen Blumenhaal gjort en kurs af åtta
år och ändå några månader dertill utföre lifvets
flod. Men denna gång hafva inga svårigheter
mötts. Allt har gått under en jemn och behaglig
kultje, derför äro också alla medlemmarna väl
konserverade.
Eyttmästaren, familjchefen är nu i första kammaren och
han kom dit med nära nog enhälligt röstantal. Sonen,
herr brukspatron Anton, skall, efter en genom döden
afgången ledamot, hafva säte i andra kammaren. Enligt
hans hustrus försäkran, ville man nödvändigt välja
honom första gången, men han hade då varit obeveklig,
emedan han icke trott sig om att samvetsgrannt kunna
uträtta allt hvad han borde, under för handen varande
omständigheter. Detta ville säga, att han ej kunde
öfvergifva unga brukspatronessan, vid en ganska kinkig
tidpunkt, då stora festligheter för befolkningen på
så väl hans enskilta bruk som vid morfaderns grufvor
skulle komma att förkunna, det en mycket länge väntad
ny bruksherre hållit sitt intåg. Och man kan lita
på, att festligheterna fördubblades, då icke en,
utan två bruksherrar på en och samma gång gjorde sin
entré . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
