Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ungherrarna och Gamleherrn. Novell af Emilie Flygare-Carlén. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126
"Charlott! har icke brukspatron Blumenhaal varit
här?"
"Nej, herr professor", svarade hushållerskan. "Men
rytt-mästarens äro ändå komna. Hennes nåd och fröken
vänta i arbetsrummet."
Han svarade ej. Men han, som alltid haft så långsamma
och säkra rörelser, vände sig om med otrolig
hastighet. Och hvem flög väl emot honom och kastade
sig utan omständigheter i hans armar, om ej Laurence.
För ett par minuter, under hvilka en otroligt snabb
färgskiftning ägde rum på hans ansigte, höll han den
unga flickan mot sitt bröst, derpå sade han med ett
leende, som hade en helt broderlig karakter: "Min
söta Laurence, du alldeles öfver-rumplar din gamle
kusin! Men jag måste tillstå, att jag har åtminstone
skäl att blifva öfverraskad. Under halftannat år
har du fullständigt tillryggalagt vägen mellan barn-
och flickåldern. Jag ser nu en ung dam, som riktigt
tyckes mig lysa af helsa och lycka."
"Ja, jag är frisk, jag är lycklig. Men för dig vill
jag ej vara en ung dam, utan din egen gamla, lilla
Laurence, hör du det... Men jag får väl låta dig
helsa på mamma. Hon ser så otålig ut."
Professorn .- Herman var nu både professor och
nord-stjerneriddare – skyndade till Yictorine,
på hvilkens hvita, fina hand han tryckte en den
vördnadsfullasté kyss och återhelsades med ett ganska
nådigt leende.
XXI. Mos ferufespatron. ocli Irans gemål.
"Stora nyheter, älskade Lilly! Kan du tänka dig,
när jag kom bort till min drottninglika fru styfmor,
för att pligtskyl-digast efterhöra, huru hon befann
sig efter den första stora bal, hon bevistat sedan
ankomsten hit, och huru vår lilla troll-slända
Laurence tagit sig ut vid sin debut, får jag höra,
hvad vi båda anade, att barnets framgång var öfver
all förväntan. Men det öfverraskade ingen, ehuru
belle-mére skaligen lät påskina sin triumf. Det
underfulla var något annat! Herr professorn, som
ej ens sett ett balrum på tio eller tolf år, var
icke allenast der, han hade äfven till Yictorines
omätliga förundran, pä förhand uppbjudit Laurence
till första fransäsen - och (hvilka förmåner
har ej en läkare!) förbjudit helt och hållet den
farliga valsen. Och under dessa ganska frivilliga
hvilo-stunder tjenstgjorde den lärde herrn som
underhållande sällskapsman. Pappa framställde i
öfrigt en så lysande beskrifning på sin egen triumf
vid anförandet af en så beundrad hustru och dotter,
att jag kände mig halft ursinnig öfver, att din
kapris, att bli hemma, i går afton hindrade mig
att också få en triumf; ty hvad vill i alla fall
belle-méres 40-åriga blomstring och lilla Laurences
nyknoppade behag säga mot en skönhet i bästa stadiet
af sin lysande fägring! Jag är ond på dig och säger
dig i förtroende, att du är väl mycket utrustad
med ett kapital, som jag önskade mindre, nämligen
qvinnonycker. - Men du ser ju helt upprörd ut! Hvad
står på?"
Anton hade talat så ifrigt, att han ej förr än nu
gifvit sig tid att observera sin hustrus glödande
kinder och strålande ögon, i hvilka senare ännu ett
par tårar skimrade, ehuru hon alldeles icke syntes
bedröfvad, då hon tyst fortfor att betrakta honom.
"Lilly" – den unge äkta mannen blef plötsligt
allvarsam - "har du gråtit? Har jag kunnat pressa
tårar af min hustru? Du tror kanhända, att jag ogerna
blef hemma hos dig i går afton? Nej, vid min själ,
var jag icke helt förtjust öfver att få äga en ensam
afton med dig! Det är ju nu mer än en månad, som jag
varit så upptagen af mina riksdagsangelägenheter, och
de eviga middagarna och aftonmötena, att vi knappt
fått tala femtio ord om dagen med hvarandra. Men
någon nyck var det ju ändå, som höll dig hemma? Jag
tror ej på din hufvudvärk."
"I fall du nu en gång tillåter mig att få svara dig",
sade Lilly, i det hon med en kärleksfull blick såg
på sin man, om hvilken hon trott, att han ej skulle
äga tillräckligt djup i
len, för att fatta den sanna kärleken, ett misstag,
som hon längesedan afbedt, "så skulle jag vilja veta,
om jag verkligen så väl lyckades dölja mina känslor,
att du tog mitt hastiga beslut för ingenting annat
än en kapris."
"Var du då verkligt sjuk, älskade?"
"Nej, min dyre Anton, sjuk var jag ej, men
obeskrifligt upprörd."
"Och det dolde du för mig! Hvarför?"
"Du är så häftig, så lidelsefull!"
"Store Gud, det rör barnen! Du har haft underrättelser
hemifrån?"
"Lugna dig! Tror du, att jag skulle låtit dig gå
ifrån mig i morgse, om jag ej haft hopp att få ett
nytt telegram på morgonen? Jag ville dock ej, att du
skulle vara hemma innan jag hunnit sansa mig, i fall
någon fara torde varit för hand. I går eftermiddag
kom det första, och jag ville ej att du skulle dela
min ångest."
Anton, den starke, unge mannen, hade, darrande som
ett asplöf, neddignat i stolen.
"Är det... är det vårt äldsta barn, min andra Lilly?"
"Det är hon. Men, se här, hvad jag har i beredskap
åt dig!" Hon lade ömt sin arm om hans hals
och höll för hans ögon det sista telegrammetj
innehållande underrättelse, att icke minsta fara
numera vore för hand. Det hade doktorn försäkrat. ’
’
"O, min Lilly, hvad du är för en förståndig och
ädel hustru! Du har ingen like. Jag tror, att jag
blifvit tokig, om jag den här natten skulle lefvat
i en sådan dödsoro. Låt mig genast söka upp Herman,
han skall telegrafera till vår läkare."
"Jag skref redan i går afton till honom, han
fann min biljett, då han kom från festen, och han
telegraferade genast på morgonen. Här har du det fullt
tillfredsställande intyget, som kom till mig för en
halftimma sedan. Du ser sjelf, att doktorn förklarar,
att vi kunna vara lugna."
"Ja, prisad vare Gud! Och i morfars och mormors vård
äro våra älsklingar lika väl lottade, som l din egen."
"Ja, fullkomligt! De goda själarna älska dem lika
högt, som de älska <%."
"Och dig, deras ögonsten, ty det är du, som ombildat
deras lättsinnige Anton till en värdig man. Jag var
vid den tiden så fördömdt egenkär! Och vet du, jag har
haft verkliga sam-vetsqval, då jag ibland erinrat mig,
att jag nästan bedrägligt narrade till mig ditt ja."
"Det var icke nästan det", svarade Lilly leende,
lycklig att få blanda bort sin makes bekymmer, då
det just nu var helso-samt för honom att inkomma
i lynnets vanliga spårväg. "Jag kan ej glömma det
slags magnet du begagnade, för att draga mig till
dig, och min hemliga häpnad, då jag till morfar
nämnde om den olycka, som varit nära att tilldraga
sig vid ditt nedstigande i grufvan, och han, full
af förskräckelse, ropade dig, för att få veta något
om saken och du så förlägen framstammade något om
’tillåtna krigsmedel i kärlek’. Och sedan, när den
stockholmsresa, du så skickligt behagade skrämma mig
med, upptäcktes aldrig ha varit i fråga, då tänkte
jag verkligen ett och annat om min herr man, som,
när han friade, ej kunde finna någon enda egenskap,
som fattades honom. Men jag förmodar att någon listig
tjensteande gick i förbund med dig, ty jag kan icke
påminna mig, att jag erfor någon så allvarlig ledsnad,
som du hade förtjent att lida af."
"Ja, Gud vare lofvad, att du icke tog någon förolämpad
herrskarinnemin emot mig! Nej, du visste bättre! Du
lärde din man i stället, utan att han begrep hur
eller när, att med den hängifna kärleken förena den
aktning för qvinnan, som fordrar afstående från all
sjelfvisk lumpenhet. Nu vore det mig alldeles omöjligt
att, för hvilket ändamål som helst, säga dig en sak,
som ej vore sann. - Du tror ju det?"
"Ack, det vet jag allt för väl! Och nu, sedan vi båda
ur våra hjertans djup prisat Gud för sin barmhertighet
mot oss, får du tänka på ditt tal för aftonen. Jag
har redan skrifvit för oss båda hem till de gamla."
?>Ah, det är omöjligt att tänka på något tal
nu! Jag blir .hemma i afton. Här kan komma andra
underrättelser."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
