Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ungherrarna och Gamleherrn. Novell af Emilie Flygare-Carlén. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
127
"Nej, det vill jag icke höra. Du bör nu vara lugn. Och
om du behöfver en ytterligare lättnad, så skrif till
morfar. Men från talet får du ej afstå, då ämnet
ligger så för dig. Nå, se här stannar en vagn. Åh,
det är vår lilla balhjeltinna, som kommer att förtro
mig sina första segrar."
"Nej", utbrast Anton, "jag har alldeles glömt, att
Laurence söker dig af en annan orsak. Victorinehar
igår haft bref från gamla tant Elsa, som aldrig
kunde trifvas på stora Hallaryd. Hon har nu med några
slägtingar i Nerike kommit hit upp till Stockholm,
och Laurence har fått i uppdrag af sin mor att
under ditt hägn fara och bjuda gumman till i morgon
middag. Sedan, om du vill, får du behålla Laurence
hela dagen. Hon orkar ej följa föräldrarna på museum
och sedan i afton på spektaklet."
"Jag är förtjust åt den tillställningen. Och få se
om ej professorn på aftonen söker, upp oss."
"Alldeles, utan tvifvel. Och gif mig nu ditt varmaste
famntag, så går jag in till mig, för att i ensamheten
tacka Honom, som utan min förskyllan afvändt ifrån mig
den stora sorg, som varit mig nära. Jag är visserligen
en verldsmenniska, min älskade Lilly, men jag har en
själ, som lifligt känner, att jag har en stor skuld
till mina medmenniskor att afbetala för den nåd, Gud
bevisat mig, då han skänkte mig dig – och de skatter,
du sedan skänkt mig."
Hustruns svar blef så varmt, att det fullt
tillfredsställde mannen med det lätta sinnet och det
redliga hjertat.
xxn.
HvacL 3L<an.rence fiok liöra under visiten.
Det var ganska långt bort på söder som Laurence skulle
fullgöra sitt uppdrag, och damerna hade således från
Stads-smedjegatan, der det unga herrskapet bodde,
en tillräckligt god tid att spraka med hvarandra.
Naturligtvis hade Laurence uttryckt sitt djupa
deltagande för den ångest, Lilly under föregående
afton och natt ensam utstått. Men hon trodde sig
fullkomligt förstå, att en hustru hellre ville lida
allt sjelf, än se mannen lida.
"Ja", svarade Lilly, "så skulle du också med glädje
handla, om du en dag blefve satt på prof. Men
låt oss nu tala om dig. Jag vill ej längre vara
sjelfvisk. Icke sannt, att du i går gjorde ett lysande
inträde i verlden?"
"Lysande? Nej, visst icke! Det är väl pappa, som sagt
detta till Anton? Du vet hur enkel jag är och hvilket
behof jag känner att ... att ..."
"...likna sensitivan, som sluter sig för allt
närmande!"
"Ja, på sätt och vis."
"Men icke dess mindre blef du mycket observerad."
"Jag blef träget uppbjuden, och det gjorde mig just
icke synnerligt nöje. Men jag hade roligt af att se
hvilket uppseende mamma ännu väckte. Hade hon velat
dansa*, hade det ej fattats uppbjudningar. Du kan
ej föreställa dig, hur ung hon såg ut! Hon strålade
som en hustru har rätt att stråla, då hon märker, att
hennes framgång utgör hennes mans förtjusning. Jag kan
ej räkna alla de herrar, pappa presenterade för henne
och för mig också, eftersom jag satt bredvid. Det
förefaller mig alldeles obegripligt emellertid, huru
en äkta man kan wlja se sin hustru beundrad af någon
annan än honom sjelf... Men hade du och din man varit
på balen, är jag säker, att Anton visat samma svaghet
som pappa."
"Ja, gamle herrn och unge herrn hafva verkligen
gemensamma svagheter. - Men det märkvärdigaste och
käraste för dig var utan ^tvifvel det undret, att
vår professor var på festen och att han dansade med
sin för detta patient."
En starkare rosenfärg kom att kasta sin lätta sky
öfver de skära rosorna på Laurences kind, och hennes
alltid så mjuka och melodiska stämma blef ännu
mjukare, då hon svarade:
"Ack, ja! Det rörde mig mycket. Hvilken
uppoffring-gjorde han ej för min skull!"
"Yisste du något derom?"
"Du menar på förhand? Ja, jag hade en dag vågat bedja
honom, att han skulle vara närvarande och inge mig
mod, då jag för första gången nödgades visa mig inför
ett så stort sällskap. Jag hade bönfallit hos både
mamma och pappa, att jag skulle slippa att vara med,
men fåfängt."
"Naturligtvis. Men hvad svarade Herman dig? Hur såg
han ut?"
"Jo, han såg så innerligt god ut, att min
hjertklappning, framkallad af min stora djerfhet,
genast lade sig. ’Min lilla Laurence V sade han,
’det gör mig glädje, att du särskildt vill hafva mig
hos dig vid det tillfället. Och jag skulle i alla
fall hafva gått att se dig den aftonen. Och vet du
hvad’, tillade han småleende (kära Lilly, det kan
ju ej finnas ett varmare småleende än hans?) ’att
jag har god lust att försöka en fransäs, den första,
om du vill anförtro dig åt en så ovan kavaljer."
"Och du svarade?"
"Att om han komme aldrig så sent, skulle det ändå
blifva första fransäsen för mig."
"Det kunde du haft litet ledsamt af, ifall ett sjukbud
hindrat honom. Hvad sade tant derom?"
"Jag hade ej vågat tala om det. Mamma gillar mig
långt ifrån alltid. Men jag drog ut med min toalett
så länge, jag tordes, och tills jag hörde pappa säga
åt mamma i salen: ’Minsann tror jag ej, att Laurence
blir behagsjuk. Nå, nå, en flickas första bal är
också något helt annat än de trefliga dansgillena
grannar och vänner emellan.’ Sådant misstag! Jag blef
genast färdig, men huru betryckt kände jag mig ej, då
Herman icke fanns der. Yalsen visste jag mig befriad
ifrån. Det förbudet hade Herman utfärdat officielt
till mamma. Men då jag blef uppbjuden till första
fransäsen, då kan du tro, att rösten knappt räckte
till, när jag tackade och nämnde, att jag redan
vcvr uppbjuden."
"Då", afbröt Lilly, "ville jag sett tants förvånade
min! Du hade bort säga det förut."
"Ja, jag insåg det, men nu fick jag svida för min
feghet. Lyckligtvis kom Herman och räddade mig. Han
helsade oändligt artigt på mamma, och sade sedan
helt enkelt i sin djupa, lugna ton: ’Det är jag,
som bjudit upp Laurence. Efter det är hennes första
utflygt i sällskapslifvet, har hon varit nog god att
ställa sig under sin kusins, väns och läkares skydd
. . .’ Derpå yttrade han i samma andedrag några mycket
förtjenta komplimanger öfver mammas utseende. Men
mamma svarade ej; hon blott rodnade."
"Har hon sedan sagt något."
"Icke det ringaste. Och hon var nog god att ej envisas
med mig angående spektaklet i afton, utan tillät, att
jag skulle få vara med dig hela dagen. Men nu stannar
vagnen. Då äro vi framme." ___________
Mer än en dag har smugit fram öfver de personer,
som uppträda i denna enkla dram, sedan tant Elsa
visade sig på scenen. Det var i den unga enkans tid,
då ryttmästaren sträfvade att vinna föremålet för sin
mångåriga låga, och då ungherrarna uppvaktade hans
klenod på så olika sätt. Aderton år medföra så mycket:
menniskor och förhållanden förändras, nya menniskor
komma till och bortgå igen, medan somliga stanna
och låta fastknyta sig med familjebandens starkaste
kedjor. Men de två, som utgjorde hufvudfigurerna i
första tidskiftet, de äro ännu oförändrade i det bästa
lifvet har att bjuda - kärlek och förtroende. De älska
ännu, och skola ständigt, intill lifvets sista dag,
älska hvarandra allt mer, ty deras kärlek är den
akta kärleken.
Men den som dernäst blifvit oförändrad, är tant
Elsa, som ensam, medan slägtingarna äro frånvarande,
representerar i ett litet qvaft förmak och aldrig
nog kan beundra Antons, lille Antons, hustru och det
riktiga underbarnet, den söta ungen, Laurence.
"Jag skall säga er, mina englar, ty jag älskar er
redan, båda två, att jag icke varit så främmande
för er och aldrig öfvergifvit min kära Yictorine, om
hon icke haft en afsky för sanningen inomhus ... Se
icke så förvånad ut, litet barn - jag menar endast
hushåUssanningar . .. Jag gjorde hvad jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
