Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Yta och Djup. Skiss af Onkel Adam
- Tålamod och Hopp. (Efter Bulwer.)
- Ett illustreradt speord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvad jag vill. Ja, ja, fröken, han är så trofast, den
gossen. Herren är den, som styrker den svaga; på Honom
allena förlitar jag mig och i Hans hand lemnar jag
mig sjelf och gossen. Han styr efter sin kärleks lag."
Så jollrade den gamla i sin dröm om en framtid
för sitt barnbarn, som ej fått förståndets ljus,
sådant vi äga det, till vår nytta. Hans ljus brann
som en af de tusen sinom tusen små stjernlågorna i
ett drömmens land.
Men Signe fick ej dröja, ty kusken klatschade med
sin silkessmäll till ett tecken, att hästarna började
blifva oroliga.
"Farväl, Märta! Farväl, lille Gösta!" tillade hon och
klappade gossen på hufvudet – en åtbörd, som gladde
gamla Märta, så sjuk hon var – "farväl, jag skall ej
glömma er bägge!"
"Gud signe lilla fröken! Se så, nicka med hufvudet,
Gösta, för fröken Signe och var artig och snäll."
Under dessa minuter hade Sigrid suttit qvar i räcken
och låtit sina tankar irra omkring i den stora, vida
verlden. Hon tänkte på allt roligt och bland annat på
den stundande julen, julklapparna och bjudningar i det
aflägsna grannskapet och på – men derpå ville hon ej
tänka, fastän hennes idéer beständigt, som otämda
fålar, ville skena från den stora, rätta vägen;
så tänkte hon på, att kanske Birger kunde komma
till Lindesvik för att jula. Hvad angick Birger henne?
Bara dumheter med både honom och stjernorna och fjärilarna
och blommorna och stora kikare och små synglas och
hela naturen för öfrigt; – men bra goda och snälla
ögon hade han i alla fall, och rik på tankar, ja,
rik på hopp!
Andra dagen sändes en hel mängd rar julmat till Märta,
hvarmed följde en flaska med en sort droppar, som
majorskan ansåg för en universalmedicin.
En qvinna, som bodde närmast Märtas stuga, det vill
säga en fjerdingsväg på andra sidan om skogen,
hade åtagit sig att hjelpa med hvad den sjuka
kunde behöfva. Hon kom en gång om dagen, men när
det mörknade, tände hon ett ljus af dem Märta fått
från herrgården och lade fram psalmboken och läste
dörren väl, och så försvann hon i mörkret ut åt den
slingrande gångstigen,, som endast hon hittade i villa
skogen. Ofta for fröken Signe ditöfver och med hvarje
resa blef hon mera glad. Den gamla blef bättre och
Gösta röjde mera förstånd. Äfven Signe tycktes hoppas
på ett bättre för sin stackars skyddsling.
Sjelfva majorskan, liksom Sigrid, tyckte att Signe
fått ett annat lynne. De mörka ögonen blefvo klarare
och vänligare, och den tyngd, som tyckts ligga på
hennes hjerta, syntes lättad genom det trägna umgänget
med hennes första barndomsvän.
(Forts. sid. 142.)
*
Tålamod och Hopp.
(Efter Bulwer.)
På ödslig häll jag såg,
Högt öfver vredgad våg,
En engel lyssnande till hafvets knot.
Tid hette vredgad våg,
Jord klippan, som jag såg,
Och Evighet var stranden midt emot.
"O, engel, dröj ej qvar,
Se, hafvet stigit har,
Re’n sköljs din fot – du skall förgås till slut!"
– "Det når mig aldrig, nej!
Min tid du känner ej,
Jag dröjer här tills hafvet sjunkit ut."
I engelns sköte låg
Ett litet barn och såg
Så leende utöfver stormigt haf.
"Säg, hvem det barnet är,
Du i ditt sköte bär?"
– "Det barnet Gud mig länge sedan gaf.
Mitt allt på jorden här
Den englafödde är,
Hans leende all ödslighet förta’r."
Min dröm – jag mins den väl –
Står ofta för min själ,
Om Tålamod, som Hopp i skötet bar.
*
Ett illustreradt speord.
Hvem känner icke betydelsen af det vulgära svenska
ordet »landtkrabba», detta föraktfulla kraftuttryck,
hvarmed våra sjömän, och någon gång äfven våra
stadsbor så ofta undfägna de i deras tycke ömkliga
individer af menniskoslägtet, hvilka framsläpa sitt
lif på landbacken eller äro »från landet»? Deremot
torde det icke vara allom bekant, att ordet äfven har
en rent naturalhistorisk betydelse, och att det finnes
varelser, hvilka alltid måste bära detta namn och
äga nog filosofiskt lugn, att deri icke finna någon
smädelse eller åtminstone icke lägga den på sinnet,
utan låta den helt och hållet återstudsa från deras
bepansrade bröst. Vi vilja i dag lemna de förstnämnda
»landtkrabborna" i sitt värde och uteslutande rikta
vår uppmärksamhet på de senare, i förhoppning, att
en liten skildring af deras natur och lefnadsvanor
måhända kan bidraga till att i någon mån befria äfven
de förra från det smädliga binamn, som de, till följd
af det lefnadskall, hvari de blifvit satta att verka,
ådragit sig af en eller annan mera tanklös och i
zoologien mindre bevandrad bland allmänheten.
Som bekant påträffas krabborna hos oss vanligen i
vattnet eller, vid ebb, på den våta sanden, under
stenar och i skeppsvrak. På Antillerna finnas dock
åtskilliga slag af krabbor, som lefva på land; de
bo i hål, som de sjelfva gräfva i jorden, alldeles
som kaninerna lefva i sina jordhålor. De äro kända
under namnet landtkrabbor. Till utseendet likna de
i det närmaste de krabbor, som förekomma vid våra
stränder. Deras skal är afrundadt, på tvären något
ovalt samt af en vacker violett färg. Några större
arter uppehålla sig företrädesvis på de låga och
sumpiga trakterna i hafvets omedelbara grannskap;
andra, och särskildt den art, som är framställd å
teckningen sid. 132, uppehålla sig på kullar och
skogiga bergsluttningar långt in i landet.
P. Labat och andra resande, som skildrat Antillernas
naturförhållanden, hafva gjort intressanta rön
angående dessa skaldjur. Mångfaldiga iakttagelser
tyckas bevisa, att de lefva af vegetabiliska ämnen,
såsom löf, rötter, nedfallen frukt m. m., som de
gripa med sina klor och derefter sönderslita med
käkarna. Emellertid påstå flera naturforskare,
att deras vanliga föda utgöres af animaliska ämnen,
och att man ofta påträffar dem på kyrkogårdar, der
de genomgräfva grafplatserna.
Visst är, att man om dagen ser dem truppvis ströfva
omkring under träden, isynnerhet morgnar och aftnar
sedan det regnat. Roar man sig då, med att stänga
deras väg med en käpp – ty det är ej rådligt att
blottställa sina händer för dem – resa de sig på sina
spensliga ben och vika åt sidan, i det de slamra med
klorna, liksom för att hota eller injaga skräck. De
begifva sig skyndsamt till sina hål, krypa in i dessa
och försvinna; stundom taga de äfven sin tillflykt
till ihåliga trädstammar och till bergsklyftor. Då
de anse att faran är öfverstånden, framkomma de,
men med stor försigtighet, och återvända till sina
gömslen, så snart de ånyo förnimma minsta tecken till
att blifva störda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:31:59 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1878/0135.html
