Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett illustreradt speord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En gång om året, i Maj eller Juni, begifva sig
landtkrabborna ner till hafvet. De företaga dessa
vandringar i så stora hopar, att de helt och hållet
betäcka de vägar, på hvilka de tåga fram. Det är,
säger en resande, ett slags arme, som i slagordning
marscherar framåt, ständigt följande en rät linie
och utan att någonsin bryta sina led.
Landtkrabbor på Jamaika.
De storma klippor, boningar, ja, alla hinder, som
resa sig på deras väg. Och beklagansvärda äro de,
hvilkas trädgårdar och planteringar de inkräkta. De
afskära med sina klor de späda telningarna och
förstöra inom några timmar, hvad man användt år på
att frambringa. De intränga i husen och anställa der
ett larm, som omöjliggör all sömn, ty det är vanligen
om nätterna, de äro stadda på vandring. När
de vandra om dagen, göra de vanligen halt tvänne
gånger, den ena då de äta, den andra då de hvila
sig. Förföljer man dem, för att bortdrifva dem från
ett hus, i hvilket de inträngt, försvara de sig
hårdnackadt, resa sig på benen och höja hotande
sina klor, hvilka de ibland äfven bruka som ett
slags sköld. Det fattas dem endast kroppsstorlek,
för att vara verkligt fruktansvärda.
Då de uppnått hafvet, gå de ner i vattnet och bada;
honorna lägga der ock sina ägg, hvilka sedermera af
floden uppkastas på stranden, uppvärmas af solen och
sålunda slutligen utkläckas. Ungarna slå sig till en
början ner på de ställen i grannskapet, der de finna
föda, och sedan de blifvit tillräckligt starka,
begifva äfven de sig omsider uppåt bergstrakten, för
att fullfölja sitt slägtes lefnadsvanor.
Sedan äggen blifvit lagda, uppsöka hanar och
honor åter sina boningar på samma väg och i samma
ordning, som de kommit. Men de befinna sig då i
ett så utmattadt tillstånd, att de emellanåt måste
afbryta sin vandring för att hemta nya krafter.
Skalömsningen är för dessa krabbor en ganska svår
kris att genomgå. Vid tiden för densamma gömma de sig
i sina hål och tillsluta omsorgsfullt ingången till
dem. De äro dock ingalunda i säkerhet der, ty det är
vid denna tid, som invånarna, och isynnerhet negrerna,
anställa jagt efter dem. Man genomgräfver deras
jordhål med en krokig knif och framdrager dem. Nyss
befriadt från gamla skalet och medan det nya ännu är
mjukt, är deras kött välsmakligare än vid andra tider
på året.
För öfrigt jagas de när som helst, isynnerhet den
större arten, som uppehåller sig på låga och fuktiga
ställen, under träd eller vid hafskusten. Lättast
tagas de, då man öfverraskar dem nattetid vid
fackelsken, emedan det ovanliga skenet väcker deras
nyfikenhet, så att de helt lugnt krypa fram och blifva
då ett lättfånget byte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
