Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. LXVI. Carl August Gosselman. Axel Krook
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134
ända till Stockholm. Hans vän, grefve A. von Rosen,
hade lifliga förbindelser med södra Amerika och
isynnerhet den nyligen från spanska väldet frigjorda
republiken Kolumbia, som ifrade efter att skapa sig en
flotta, men dertill behöfde goda officerare. Rosen,
som var republiken häri bebjelplig, satte Gosselman
till befälhafvare å sin brigg Christoval Colon och
anställde tillsammans med honom flera kamrater,
antagligen i syfte, att de skulle få poster vid
Kolumbias tillernade nya flotta. »Bittida på morgonen
den 16 Februari 1825 låg briggen Christoval Colon,
under refvade märssegel, ungefär 5 mil söder från
fyrbåken Scilly på engelska kusten», - skref Gosselman
sjelf om början af denna färd. »En styf nordvest
hvisslade genom tacklingen och fylde med våldsamhet de
skarpt inbrassade seglen, och? under det den skingrade
de moln, som gjort natten så mörk och regnig,
förskaffade oss sigte af den klart brinnande fyren. Så
snart riktigheten af denna pejling var försäkrad,
lades briggen öfver på andra bogen, och ined en
jemnare fart ilade den nu bidevind ur öppningen af
Kanalen ut åt Atlantiska Oceanen, samt lemnade snart
ur sigte den mer och mer nedsjunkande fyren, hvilken,
då den någon tid hade från en och annan högre våg
skimrat upp och liksom vänligt nickat det sista
afskedet från land, slutligen alldeles försvann,
och med den sista synliga punkten af Europa.»
Öfverfärden öfver Atlanten var en lusttur. Sedan
Madeira passerats den 4 Mars, stod vinden i närmare
tre veckor be-
| ständigt från samma håll, och briggen sköt under
hela tiden nästan alldeles samma fart. På dessa veckor
rördes knappast en äncia om bord, alla möjliga segel
voro tillsatta, och rårna stodo som fastspikade tvärs
öfver fartyget, således »fyrkant brassade». Man
kunde endast mäta tiden genom de sysselsättningar
och förströelser, som det sällskapliga lifvet inom
relingarna erbjöd. Dessa voro, ovanligt nog, också
både rik-
i haltiga och omvexlande, ty om bord voro med
befälhafvaren, som sagdt, fyra hans jemnåriga
kamrater jemte tre muntra passagerare.
. /
Redan den 2 April nalkades briggen under en jemn
laber nordvestlig bris Kartagena i Kolumbia. »Klockan
fyra kunde
j vi börja att i sjömansstil prata med den», skref
Gosselman. »Detta skedde medelst svenska flaggans
hissande på gaffel-nocken och förtoppen, hvilket
för bättre minne åtföljdes af ett skott. För dem,
som icke förstå detta sätt att prata i vädret,
\ kan det tydas på följande vis: ’Vi äro från Sverige
och be er sända oss en lots så fort som möjligt’» -
hvilken begäran också villfors.
»Följande eftermiddagen gick fartyget till ankars
uppe vid staden, och derpå infunno sig tullherrarna,
hvilka behagade öfverensstämma deri, att ’la länder
a de la Suecia es muy lonita* (svenska flaggan är
mycket vacker). Det lika sätt, hvarpå spanjorerna
uttala namnet på Sverige och Schweiz, gjorde, att en
af dem nödvändigt ville hafva oss från sist nämnda
inland-, och då de icke hade någon annan idé om dem
båda, än att de voro ’muy al Norte (långt norrut),
så uppstod en rolig disput deröfver, hvilken slutades
dermed, att en af dem utropade: ’son de la patria de
Carlos doce’ (de äro från Karl XH:s fädernesland),
hvilken ovanliga definition alla genast begrepo. Det
låter besynnerligt, men är emellertid sannt, att man
ej allenast nere vid kusten af. Kolumbien, utan äfven
långt uppe i Andiska Kordillererna träffar folk, som,
ehuru de knappt veta, att det finnes något Sverige,
likväl med nöje tala om Karl XII, ’el mas valiente
en to do el mundo’ (den tappraste i hela verlden)
och känna något om
Den store konungens bedrifter, Som läsas nu i hundra
skrifter, Ty vida kring den örnen flög,
såsom den store skalden stunger.»
I medlet af Maj ’Öglade .Gosselman till Santa Marta,
men vände snart tillbaka igen till Kartagena, hvarest
i September samlades större delen af den kolumbiska
flottan, för att göra sig i ordning till en expedition
till Kuba, som skulle revolutioneras och frigöras
från spanska väldet. Denna flotta bestod af en liten
fregatt, tre korvetter, två briggar och några
skonare, »alla lika dåligt kommenderade som
bemannade,». Men republiken ville, som sagdt, bli
en sjömakt och hade redan förut beslutat inköp af
europeiska krigsfartyg. Grefve Rosen var då i London
och fick del af denna plan. Genast kom han på den
tanken, att Kolumbien kunde få tillhandla sig en del
af Sveriges äldre örlogsfartyg, hvilka redan förut,
1807, varit hembjudna till Spanien. Rosen hade på
eget bevåg flera öfverläggningar med Kolumbias ombud
i den britiska hufvudstaden, bankirhuset Goldsmidt,
hvilket dock först sedan en spansk eskader afseglat
till Vestindien egnade förslaget någon uppmärksamhet;
och då Rosen reste tillbaka hem, hade han uppdrag
att söka fä köpa tvänne krigsskepp, för hvilka han
äfven åtog sig att värfva befäl och besättning... och
bland detta befäl voro Gosselman och hans kamrater,
alla unga, äfventyrsälskande. Sommaren 1824 kom
Rosen till Helsingborg, der konung Karl XIV Johan
och general-amiralen grefve Cederström befunno
sig. Rosen framställde förslaget, konungen lyssnade
dertill, och Cederström fick i uppdrag att uppgöra
affären med köparnas ombud i Stockholm, handelshuset
Michaelson & Benedicks, hvilka mot en vacker, sedan
mycken tvist och bläckutgjutelse vållande, provision
köpte fregatten, Chapman och linieskeppet Tapperheten
för den äfven på deri tiden ringa summan af 19,000
p. sterling. Detta var den bedröfliga skeppshandeln,
som skaffade Karl Johan så mycken förtret och beredde
Ryssland ett kärkommet tillfälle till inblandning i
våra angelägenheter.
Den 24 Oktober (1825) såg Gosselman från Kartagenas
vallar den der lika ovanliga, som i sig sjelf
sällsamma synen - en svår örlogsfregatt under
svensk kofferdiflagg: och två dagar derefter ankrade
Chapman i hamnen. En månad senare kom linieskeppet
Tapperheten.
De svenska officerarna med Gosselman i spetsen
företogo en färd inåt landet, hvilken den senare
lifligt skildrar. Tyvärr insjuknade han i Mompox
och sedan han åter tillfrisknat, tycks han hafva
ensam fortsatt sina resor i Kolumbia, ty de andra
svenska officerarna måste vända tillbaka hem med sina
fartyg, hvilkas köp gått om intet genom inblandning
af Ryssland, som, en den heliga alliansens medlem,
naturligtvis icke kunde tillåta, det hjelp gafs åt
en republik. Gosselman gjorde härunder bekantskap
äfven med den märkvärdige krigaren och statschefen
Bolivar, om hvilken frihetshjelte han förtäljer
följande anekdot:
»Straxt efter slaget vid Boyocå och vid sin ankomst
till Bogotå gaf Bolivar en stor fest åt de förnämsta
familjerna derstädes samt åt sina officerare. Kort
före middagens servering och efter det öfriga
sällskapet kom en engelsk öfverste, hvilken, vid
det han gjorde sin kompliment för generalen, fick af
honom den besynnerliga frågan: ’Min bäste öfverste,
huru kommer det till, att ni har en så smutsig
skjorta vid en så stor middag?’ Öfversten svarade
genast, att han var ganska ledsen deröfver, men att,
för att bekänna sanningen, det var den enda skjorta
han ägde-, hvarvid Bolivar log och sände efter sin
major-domo, hvilken han befallde lemna öfversten en
af sina skjortor. Ilof-mästaren tvekade och stannade,
förläget seende på generalen, hvarpå denne otåligt
förnyade befallningen med tillägg: ’Hvarför gör ni
icke som jag säger? Middagen är snart på bordet!’ Nu
kunde den stackars karlen icke undgå en förklaring,
och med en stammande ton svarade han: ’Ers excellens
har icke mer än två skjortor: den ena på kroppen och
den andra i tvätten.’ Detta svar uppväckte Bolivars
hjertliga löje, hvari äfven det öfriga sällskapet
deltog, då han, vändande sig till öfversten, leende
anmärkte: ’Spanjorerna ha retirerat så hastigt framför
oss, min käre öfverste, att jag har nödsakats lemna
min packning vid arriére-gardet.’»
På hösten 1826 måste ejnellertid Gosselman, hvars
tvååriga permissionstid nalkades sitt slut, begifva
sig tillbaka hem från Kolumbia, som han lärt sig
älska och hvilket han i stundom glödande färger
målar. Det var den 8 Oktober. »Solen ilade klar
och purpurröd ner till den molnfria horisonten, på
hvilken intet land syntes, utom den hvita toppen af
snöberget akterut: kursen var redan satt på Jamaika,
och seglen uppbrassade efter vinden, som kom friskt
blåsande in på sidan, under det sjön ännu icke var
för mycket upprörd. Fartyget låg starkt öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
