Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. LXVI. Carl August Gosselman. Axel Krook - Lofoten. E-g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
135
åt lä och klyfde vällustigt de skummande vågorna,
hvilka i sin vanmäktiga ilska endast hunno ibland
spotta öfver relingen; de mindre seglen voro redan
beslagna och matroserna stodo färdiga att berga
bramseglen, tyst lyssnande, om icke båtsmannen, som
stod för-ut med sin hvisselpipa för munnen, snart
dermed skulle gifva signalen till denna manöver;
styrmannen kom just från loggen och rapporterade,
att hon gjorde elfva engelska mil, till kaptenen,
som stod med kikaren under armen på h alfdäcket och
kastade sina frågande blickar från den flåsande sjön
i lovart upp till de krökta bramstängerna, för att
se huru länge den tilltagande vinden skulle tillåta
bramseglens förande; några passagerare voro församlade
akterut och, hållande i relingen för att icke förlora
jemnvigten på det starkt lutande däcket, delade de
sin uppmärksamhet mellan den i lä nedgående solen och
den akterut af dess sista strålar ännu belysta toppen
af snöberget; en djup tystnad rådde öfver fartyget,
endast störd af skeppsbogens framforsande brus och
vindens susande dån i tacklingen: alla stodo i en
spänd väntan ... Plötsligt slog skeppsklockan sex
. . . Solen sjönk ner i det purprade hafvet . . . dess
sista stråle dallrade på snötoppen... en röst ropade
’Adios Columbia ! . . . och med detsamma försvann
den sista synliga punkten af Södra Amerika ..."
Det är saft i sådan målning.
Efter några månaders vistande i England återkom
Gos-selman i Maj 1827 till fäderneslandet, hvarest han
nu egnade den närmaste tiden åt utarbetandet af sin
resa i Ko-lumbia, hvilken genom sina många företräden
genast blef med stort bifall mottagen och följdes
1833 af »Resa mellan Södra och Norra Amerika samt
1835 af »Resa i Norra Amerika". Inom flottan blef
han premierlöjtnant 1829, gifte sig året derefter
och, efter åtskilliga uppdrag, utnämndes till chef
på ångfartyget »Gylfe», då detta i Juni s. å. förde
dåvarande kronprinsen Oscar till Petersburg. Senare
samma år förde han prins Maximilian, kronprinsessan
Josefinas broder, till Stettin, hvilken färd blef
anledningen till en händelse inom flottan, som
väckte mycken skandal. Hos prinsen var såsom adjutant
anställd premierlöjtnant v. Schantz, hvilken då var
väl sedd af konung Karl Johan. Då prinsen afrest,
frågade v. Schantz Gosselman, om denne behöfde några
penningar för fartygets räkning, i hvilket fall han,
S., skulle skaffa sådana hos svenske konsuln på
stället. Gosselman jakade, och v. Schantz lånade de
penningar denne
behöfde; men han lånte äfven litet, summan var
obetydlig, för egen räkning. Yid hemkomsten till
Stockholm lemnade Gosselman v. Schantz de penningar
han lånat. Den senare öf-versände dem till konsuln,
men ej dem, han sjelf bekommit. Nu förmåddes konsuln,
att officielt vända sig till kommerskollegium med en
amper skrifvelse om v. Schantz’ handlingssätt. Stort
buller gjordes. Gosselman blef ytterligt harmsen,
emedan han på visst sätt var inblandad i affären. Från
honom utgick dock ej det famösa beslutet af elfva
kamrater till v. Schantz, hvilka ville tvinga
honom att taga afsked. S. anklagade dem, och en
stor rättegång började; men innan denna var slut,
fick Gosselman befallning att åter begifva sig
till Sydamerika, för att taga närmare reda på
dervarande fristaters förhållanden i politiskt och
kommersielt hänseende - en befallning, som dock har
snartycke af en förevändning, för att bli af med
ett besvärligt vittne. I medlet af år 1836 afreste
Gosselman och tillbragte nära tre år derute i den
af honom högt skattade verldsdelen, hvilken resas
frukt föreligger i Gos-selmans goda »Bref från en
vandrande sjöman’» och i »Resa i Södra Amerika 1836,
1837 och 1838». Kommen till London i Mars 1839,
uppehöll han sig der till i Maj och anmodades under
tiden af Geografiska sällskapet, att redogöra för en
del af sina iakttagelser i Södra Amerika.
Då han kom hem till Stockholm, måste han undergå
det fängelsestraff, hvartill han, såsom »en af
de elfva», dömts. Men han mattes äfven af den
nedslående underrättelsen, att, honom ovetande,
hans resepermission ej varat i mera än två år. Han
hade i stället varit borta i tre och för detta
sista erhöll han ingen ersättning. Genom ett sådant
godtycklighetssystem blef Gosselmans förut ingalunda
lysande ekonomiska ställning betydligt försämrad,
hvarförutan han af flera andra skäl grämdes öfver
åsidosättande. Helsan var under resorna kanske
också försvagad. Nog af, Gosselman ändade snart
sina dagar. Befordrad till kaptenlöjtnant, afled han
någon tid derefter, den 4 April 1843, och först hans
enka erhöll af rikets ständer, under påtryckning af
allmänna meningen, en ringa ersättning. Den lotten,
att dö med bördan af det allmännas otacksamhet, är ej
sällsynt; men det finnes de, som genom lifsgerningar
bereda sig en lysande upprättelse i eftertiden. Bland
dem är Gosselman, som ännu står bland svenska
resebeskrifvare i främsta ledet och för hvilkens
fortlefnad i vårt folks hågkomst denna runa ristats.
;
Axel
< J^SlJLr man utefter Norges vestkust stadd på
sommarresa \
_f mot dess nordliga del - en resa, som riktar minnet
"^^ med outplånliga intryck af en natur, hvilken i
sällsam blandning förenar de mest vilda och storartade
drag med partier af sällsynt idyllisk fägring,
allt efter som man passerar de oräkneliga fjordarnas
inlopp eller befinner sig vid de till dem sluttande
dalarna - och man, efter att hafva öfverskridit
norra polcirkeln, styr in på den fjällomkransade
Vestfjorden, så erbjuder synkretsen vesterut, helst
om man anländer dit vid midnattstid och luften är ren,
ett lika skönt som häpnadsväckande skådespel.
Öfver den mörka hafsytan ser man höja sig en rad
af lysande föremål, glänsande och gnistrande som
glödgadt jern, och man frågar sig, om de vulkaniska
krafterna i jordens inre här plötsligt brutit sig
genom jordskorpan, för att ur hafvet uppslunga
ofantliga bubblor af kokande lava.
De, som äro förtrogna med farvattnets egendomliga
naturföreteelser, förklara dock lugnande,
att det bländande sceneriet endast framkallas af
midnattssolens strålar, hvilka brytas mot de snötäckta
fjälltopparna å Lofotens stora ögrupp. Ingen målare
skulle, om han än kunde det, våga blanda sina färger
så, att de naturligt på duken återgåfvo den sällsamt
sköna rödgula glans, hvari dessa fjäll vid sådana
tillfällen stråla, han skulle ej våga det, ty han
skulle hvarken blifva förstådd eller trodd, om han
utgåfve en sådan tafla såsom kopia af
verkligheten –den underbara verklighet, som vårt
verlds-systems ljuskälla under stilla sommarnätter
framtrollar i dessa nordliga trakter.
Säkert är emellertid, att en turist, han må nu vara
konstnär eller ej, måste betrakta sin färd till Norges
Nordland misslyckad, om han ej får tillfälle att se
Lofoten i denna belysning eller ock blott vid dagsljus
betrakta och beundra dessa hafomflutna öars storslagna
natur eller göra bekantskap med deras bebyggare och
dessas hemlif.
Det lif, som dessa öbor föra, är fullt af faror, men
det är ock ett lif, som fostrar hjeltar. Hafvet kring
dessa öar gifver, som bekant, Norges fiskerinäring
dess rikaste skörd. Men hafvet lemnar der sin
skatt mindre godvilligt än annorstädes. Det kräfver
offer för offer, det kräfver i första rummet sannt
hjeltemod, det kräfver äfven ofta hjeltars lif. Det
kräfver också -. och det är kanske icke det minsta
offret - ett till brädden fyldt mått af ångest af dem,
hvilka på stranden gå och vänta - och ofta få vänta
förgäfves! - på dem, hvilka kämpa med storm och våg
der ute. ^
De lifsvilkor, som befolkningen är underkastad der
uppe i höga norden, der det nödtorftigaste uppehälle
endast kan vinnas genom bekämpandet af tusende
faror-och-genom de största försakelser, der sommaren
med sitt glada ljus är så kort, men vintern med sin
köld och sitt djupa mörker så lång, kunna ej fattas
af dem, hvilka lefva under lyckligare och lugnare för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
