- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 17, årgång 1878 /
142

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Porten från Cremona. X+. - Yta och Djup. Skiss af Onkel Adam. (Forts. fr. sid. 131.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ide lyckats undvika intrycket af enformighet, på
samma gång han tvingat åskådarnas ögon till nyttig
sysselsättning. Fotstyckenas trekantiga form är
ett icke mindre sinnrikt medel, hvarigenom det hela
lyftats och beredts ett lätt och elegant utseende.

Den dekorativa rikedomen i denna portals alla delar är
uppbringad till högsta gräns, utan att man kan säga,
att detta slöseri genom öfverlastning skadar den goda
smakens fordringar, ty så stor är måttan i reliefernas
moderering och i anordningen af detaljerna. Man
glömmer att anmärka, man förvånas blott och njuter
af detta slösande öfverflöd i ornamentering.

Hvad som näst pelarna tilldrager sig åskådarnas
blickar, är två statyer, något mindre än i naturlig
menniskostorlek, hvilka stå jämnhögt med kolonnernas
öfre del.

Den ena af dessa statyer, den till venster,
föreställer en Herkules, med båda händerna hållande
sin stridsklubba på axeln, bredt och raskt modellerad,
påtagligen en efterbildning af antiken. Figuren till
höger är en Perseus. Hans långa hår, deladt midt i
pannan och nedfallande på axlarna, samt formen af hans
rustning och hans värja, skulle snarare väcka tanken
på en person från 15:de seklet än på en Perseus, om
skulptören icke hade inskrifvit detta namn derunder.

Herkulesmyten har lemnat motiv till en mängd små
basreliefer, som pryda monumentet och af hvilka några
här nämnas. På framsidorna af kolonnernas trekantiga
fotstycken igenkänner man, till höger Herkules
och Anteus och Herkules med Lerneiska hydran; till
venster samma hjelte slående till jorden Nemesis lejon
och ännu beväpnad med sin båge. Man ser ock nederst
en man, på hvilken en qvinna binder händerna bakom
ryggen: troligtvis Herkules bunden af Omphale. Högre
upp, omedelbart öfver en Faun, blåsande flöjt, står
en person en smula böjd och med hufvudet doldt under
ett draperi, som omsluter honom sjelf. Är det icke
Herkules, påtagande sig Nessus tunika? På samma
sida af kolonnen, under en vapensköld, hållen af
två sirener, framställa två medaljonger en ung man,
stigande till häst, och en qvinna bortförd af en
centaur: sannolikt Herkules uppfostran och Dejaniras
bortröfvande.

Monumentets öfre del är icke mindre rikt prydd,
och som skulpturerna der äro mer aflägsna för ögat,
har man gifvit dem större upphöjning. I de två
trianglarna, bildade af breda lister, kolonnernas
kapitäler och den nedre kornischen, märker man
två romersk-kejserliga medaljonger, hvilka låta
en infattning i svart marmor tydligare framstå. Der
ofvanpå, mellan de båda kornischerna, tre basreliefer,
skilda genom två små upprättstående figurer,
föreställande en blandning af menniskor och hästar,
utan tvifvel centaurers strid. Ytterligare två byster
i nischer och två hufvuden i medaljonger fortsätta
och afsluta denna serie af intressanta basreliefer.

Förutom skulpturerna, erbjuda sig hundra andra motiv
för våra ögon. Dessa äro englar, sirener, gripar,
delfiner, trefötter, korgar, löfverk, ornamenter,
förrådande en outtömlig fantasirikedom, parad med
en osökt och förtjusande elegans. Kornischerna, de
mindre fyllningslisterna, alla friser, genomgräfda
eller utskurna, bilda sig till flätor, i äggformiga
rankor och sirater, i palmer, i perlor. På denna
stenmassa kan man icke upptäcka en qvadrattum naken
yta, och det hela ter sig snarlikt ett ciseleradt
guldsmedsarbete. Namnet på den mästare, som i detta
konstverk åt sig rest ett ovanskligt äreminne,
är icke kändt. Om hans konstnärsära behöfde något
tillskott, skulle den blygsamhet, som röjer sig i
denna anonymitet, helt visst bereda ett sådant.

Cremonaportens förflyttning till Paris har utan
tvifvel i väsentlig mån bidragit till dess rykte. Att
komma till någon af de stora turistströmmarnas
föreningspunkter är en framstående konstnärs och
framstående konstverks lycka, och deras nationella
ära stegras i samma mån, som de sprida glans öfver den
tillfälliga lokal, der verlden gör deras bekantskap.

Detta åskådningssätt, ehuru påverkadt af en rättmätig
saknad, har fått ett högsinnadt uttryck just i
anledning af denna konstrika ports förflyttning från
Italien till Frankrike. En italiensk konsthistoriker
yttrar nämnligen följande:

»Detta storartade verk, som var en heder för vårt
lands konst och som för staden Cremona var en
ojämnförlig historisk skatt, har nu förlorat denna
sista egenskap. Den är numera endast en prydnad,
förträfflig, det är sannt, men dock blott en enkel
prydnad, beröfvad sitt historiska lif, för Frankrike,
som äger den. Nå väl, det må så vara! Vi skola
icke låta våra läppar uttala ord, hvarken af afund
eller af förebråelser. Emellan landsmän, hvilka icke
äro medvetna om värdet och betydelsen af konstens
framstående alster eller icke vårda sig om deras
bevarande, och främlingar, hvilka beundra dem och för
den civiliserade verlden åt dem uppbygga palatser,
tveka vi ej att uttala vår skiljedom. Våra sympatier,
huru smärtsamt det än må synas, äro till afgjord
fördel för de senare.

»När Frankrike nu har den lyckan att äga detta
konstverk, vilja vi visa oss stolta deröfver; ty
om Cremonas port derigenom förlorar mycket af sitt
lokala intresse, så bibehåller han åtminstone, uti
denna konstens omätliga helgedom, fördelen af att
få tala högt inför hela verlden, tala högt om vårt
land, om vår konst, i midten af talrika mästerverk,
hvilka der erhålla en kärleksfull vård och en ärofull
gästfrihet.» – –

Till höger och till venster om Cremonas port i Louvren
stå två beundransvärda statyer – slafvarna – af
Michel Angelo.

I djupet af en liten sal, hvartill denna port tjenar
som dörr, är en Mariastaty från slutet af femtonde
eller början af sextonde århundradet, äfven den ett
konstverk af stort intresse.
X+.

*



Yta och djup.

Skiss af Onkel Adam.

(forts. fr. 131.)

En bjudning.

På Lindesvik var julkalas, en ganska stor krets från
långa och många vägar; men föret var godt, qvällarne
månljusa, och majorskan hade dessutom ett godt bord
och sparade icke när det så skulle vara – dessutom
var hon enligt kammarjunkaren von Reus påstående
(och han förstod sådant) en "charmant" värdinna och
i besittning af flera finesser i fråga om såser och
soppor, hvaremot hennes kötträtter voro temligen
landtliga och enkla, men fisken alltid delikat,
fastän ej upplagd så som den borde, samt vidare att
hennes viner voro afskyvärda, sådana som vinhandlaren
tyckte sig kunna lemna en gammal majorska på landet.

Man kunde ur kammarjunkarens mun höra många visa ord i
detta ämne, som han med synnerlig förkärlek studerat.

Der samlade sig mycket folk, och det gamla Lindesvik,
i sin gammaldags mörknade prakt, tog sig helt grannt
ut med sin strålande fönsterrad utåt sjön och helt
underligt genom sorlet af många menniskor, samlade i
den lofliga afsigten att roa sig och pläga sig.

Prosten Virrander, en välmående person med trindlagdt
ansigte och kal panna, som motsvarades af en vacker
hakpåse, satt vid spelbordet i sällskap med kapten
Plumgardt och häradshöfding Filin och drog sin spader.

Församlingens komminister rörde aldrig kort, smakade
aldrig spirituosa, höll diet, nämnligen på sitt
sätt, samt var, hvad det lekamliga utseendet angår,
särdeles vanlottad. Han var, den beskedliga menniskan,
icke gerna sedd i verldsliga lag, ty han medförde en
atmosfer af tråkighet och någonting, som lutade åt
nygirighet att få veta, hvad andra menniskor trodde
eller icke trodde. De, som ej trodde som han, voro
Belials män och de, som trodde eller sade sig tro som
han, voro redan i detta lifvet en sorts englavarelser
– blott de ej smakade spirituosa, aldrig dansade,
aldrig spelade och aldrig skrattade. Och ändå så hade
han kommit – icke derför att majorskan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:31:59 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1878/0146.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free