Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Yta och Djup. Skiss af Onkel Adam. (Forts. fr. sid. 143.)
- Vårsång. Anna A.
- Vikingabol och konungaborg. A.-E.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nu på Stora Söderby, som var beläget i en trakt med
grannar och vänner på alla sidor och på måttliga håll.
Signe deremot hade: flyttat till Stockholm, och
det enda minne, som var qvar på Lindesvik, var
ett bokträd med ett inskuret B och den så kallade
katedern, der en gång Birger Sköldsvärd höll sina
föreläsningar.
Men Birger var nu professor och for en och annan gång
till Stockholm; men i samma Stockholm bor, som vi
veta, Signe – och derom kan man tänka hvad man vill,
men ett eget sammanträffande är det ändå, menar fröken
Emerence, som ännu fortsätter sina sommarresor till
slägt och vänner och under vintern deltager i den
lilla stadens nöjen och små förtroliga sällskaper.
Men fröken Emerence, som har åldrats en smula och i
samma mån nalkats en art allvetenhet, har om professor
Birgers resor till Stockholm "sina egna tankar".
-
Några år hade det undangömda Lindesvik varit
skådeplatsen för samma meningsstrid, hvilken nu smyger
sig fram genom hela menskligheten: den mer eller mindre
högljudda och häftiga kampen mellan den slafbundna vanan
och det fritt forskande förståndet, som vill finna ljus
i allt. Men mellan dem ligger som en medlare den barnsliga
tillförsigten, som från tid till tid behåller sin oskuld
och sin renhet i viljan och derigenom sin kommande seger.
*
Vårsång.
Nu vakna toner i hjertats grund,
Jag måste sjunga en liten stund,
Ty hvart jag blickar och hvart jag går,
Jag märker tydligt, nu är det vår.
Hvad hvita skyar der uppe gå,
Och himlen öfver, hvad han är blå!
Och jorden under hvad hon är grön!
Re’n smält i tårar den sista snön.
Snart vakna blommor i skog och dal,
Snart klinga sånger i tusental.
Var hösten kulen? Var vintern lång?
Ack, nu jag knappast det minns en gång!
Hur godt du värmer, du väna sol,
Välkommen åter, tack för i fjol!
När molnen skockat sig öfver mig,
Jag visste dock, hvar jag hade dig.
Hur ljuft att vandra uti ditt sken
Och andas vårluft så frisk och ren
Och gifva känslan i toner ljud!
Ja, våren är här, tack vare Gud!
Anna A.
*
Vikingabol och konungaborg.
Den klippa af öfvergångskalk, som utgör Ölands
grundval, skjuter upp i tvänne åsar, löpande längs
med öns sidor. Den vestra stupar brant ner till en
bördig landremsa, den forna stranden. Från denna
ås, som kallas Vestra landtborgen, sluttar ön mot
öster ända till Östra landtborgen. Det inre af
ön kallas Midtlandet, hvilket prydes af smärre
vackra löfskogar, byar och odlade fält, ehuru
kalkberget der och hvar ännu ej hunnit betäckas
af så djup jord, att den kunnat för sädesodling
användas. De ofruktbara trakterna, hvilka hafva
ett ganska stort ytinnehåll, kallas Alfvaren och
ligga som betesmarker. Alfvaren tränger ännu fram
till slottsruinens omedelbara närhet. Ön är numera
mycket skogfattig, sedan odlingen, till följd af
folkmängdens tillväxt (nu till omkring 40,000),
uppbrutit de förra skogstrakterna. Endast norra delen
har ännu skogbeväxt mark, och der finnes äfven Böda
kronopark af 10,500 tunnlands ytvidd, med infördt
rationelt skogsbruk. Södra delen är nästan skoglös,
men tätast bebyggd och bäst odlad. Sydligast ligger
Ottenby kungsgård, berömd för sin utsökta stamm af
racehästar. Öns längd är fjorton mil, största bredden
en och en half och den minsta endast tre fjerdedels
mil. De förnämsta utförselartiklarna äro spanmål
och kalk.
Efter denna flyktiga öfverblick gå vi att till
de sid. 145, 148 och 149 meddelade teckningarna
af Borgholms slottsruin, sådan den ter sig för
närvarande, knyta några uppgifter ur detta slotts
skiftande historia.
Borgholm är Ölands skönaste smycke, hvars värde dock
ej ligger i staden Borgholm, först af Karl XIII 1816
förhjelpt ur sin underordnade ställning som by eller
"köping under Kalmar stad", utan i slottet Borgholm,
hvilket visserligen aldrig blef, hvad Nikodemus
Tessin och Carl X Gustaf ämnade "det till, men hvilket
dock ännu som en svårt medfaren borgruin är af stort
intresse och den intressantaste vårt land äger.
Läget för detta slott var väl valdt. Der Vestra
landtborgen tvärt skjuter ut i vester med en brant,
nästan lodrät, nitio fot hög klippvägg, har sjelfva
höjden krönts af slottet, derifrån, ett hundra tjugo
fot öfver hafvet, man har en utomordentligt herrlig
och öfverväldigande utsigt: åt söder ända till Kalmar
på ett afstånd af omkring tre mil; åt vester öfver
sundet till småländska kustlandet; åt norr längs
farleden till Stockholm, hvarvid synkretsen endast
brytes af den ur vattnet uppstigande Jungfrun,
en klippa, som bland sjömännen har ett mycket dåligt rykte.
Borgholms slott har genomgått tre kända
byggnadsskiften, det första omfattande åren 1200–1574,
det andra 1574–1660 och det tredje 1660–1806,
hvilket senare år slottet brann och förvandlades till
ruin. Historien vet ingenting bestämdt om slottets
första uppkomst, men enligt ett gammalt folkminne har,
det från början varit ett sjöröfvarenäste eller
vikingabol – och den egenskapen återfick det sedan,
som bekant, långt, fram i tiden. Under sin första
kända tid var slottet ett fäste, under andra perioden
både fäste och lustslott, men under de sista endast
afsedt till fursteboning.
Enligt Gr. V. Sylvander, som nyligen utgifvit en
omständlig och med åtskilliga nya uppgifter försedd
»Borgholms slotts historia", ur hvilken de i denna
uppsats angifna historiska data blifvit hemtade,
»utgjorde Öland«, innan det, till följd af Magnus
Ladulås’ landsförfattning 1281, bragtes under
Östgöta riket, »liksom Kalmarlandet af Möre och
Ambyrda ett samhälle för sig eller ett af dessa
småriken, som gifvit upphof till namnet Smålanden
för de samfälda små länder, hvilka lågo söder om
det stora på ömse sidor om Vettern i Vestergötland
och Östergötland fördelade Götalandet och hvilka små
land derför efter östgötaväldets utsträckning öfver
dem stundom kallats Södergötland, oaktadt folket
tillhörde huniska eller vendiska stammen, i sagan
upptagen såsom beslägtad med göterna och af denna
orsak äfven benämnd göthuner. Sålunda hade Öland
sin egen jarl och sin egen lagman, hvarigenom högsta
styrelserätten och högsta domsrätten var förlagd
inom Öland och genom tingen i öländingens hand, de
enda vilkor den tiden för ett samhälles eller rikes
sjelfständighet och sjelfstyrelse för sig.»
Af ölandsjarlarna känner man två till namnet: Asbjörn
Jarl, som styrde ön omkring 1060, och angående hvilken
man för öfrigt känner, att hans dotter blef gift med
danske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:31:59 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1878/0151.html
