- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 17, årgång 1878 /
154

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ungherrarna och Gamleherrn. Novell af Emilie Flygare-Carlén. (Forts.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

154

tonen- bjertligt förklarade sin belåtenhet med de
fördelaktiga telegrammen och den förträffliga iden,
att Laurence i allt lugn skulle stanna hos sin
bror och svägerska. "Men, kära Lilly", tillade han,
"hvar är då Laurence?"

"Hon har lagt sig en liten stund på soffan inne i
kabinettet . . . och- . . . jag tror, att jag bör
fråga henne, innan jag släpper in dig."

"Hvartill skulle en så onödig ceremoni tjena? Nog vet
du, att Laurence är glad att se mig när som helst."

"Visserligen, men i alla hänseenden kan du ej gå
dit in, utan att veta hvad som förorsakat hennes
upprörda tillstånd."

"Hvad säger du? - Tala fort!"

Och Lilly talade och invigde honom i
förmiddagsbesökets följder, ordentligt i detalj.

Man kan vara viss, att om det så illa anstått
Victorine, att se den "dumma, gamla historien" lefva
upp, den ännu vida beskare föll professorn på läppen.

Till en början gick han en god stund fram och,
åter på golfvet utan att säga ett enda ord. Derefter
stannade han tvärt framför Lilly och utan att värdigas
förklara sina intryck, hvilkas obehag dock tydligt
lästes i den harmfulla rynkningen på ögonbrynen och
den gnistrande blicken ur hans eljest så sköna och
lugna ögon, sade han med en något våglik brytning:

"Gå då in, du, och låt henne veta att jag är här
och skulle känna mig mycket ledsen, om hon ej ville
mottaga sin gamle vän och läkare!"

Lilly steg genast upp. Hon liknade ej en mängd
fruntimmer, som i hennes ställe skulle kännt sig
mycket bedragna och förfördelade, om de ej fått reda
på den lärde, gravite-tiske mannens känslor vid denna
ungJierrns oväntade uppståndelse. Men Lilly skattade
honom dess högre, för att han bevisade sig sjelf den
aktningen, att behålla sina tankar för sin egen del,
och kunde ej låta bli att föreställa sig, huru hennes
lifskraftige och häftige Anton skulle betett sig,
om någonting så genant från det förflutna uppdykt.

Då den unga värdinnan återkom, stod professorn ännu
qvar på samma ställe. Han syntes nu fullkomligt
lugn, till och med dagningen af ett leende hvilade
på hans läppar.

"Nå väl?" sade han.

"Hon blott trodde, att hon icke ville se sin gamle
vän. Nu väntar hon."

Professorn yttrade icke: "Låt mig ensam gå in", men
någonting i hans väsende sade det. Och Lilly kände
sig hög-ligen belåten med, att hon slapp biträda
vid en sammanvaro, som i alla fall skulle blifvit -
ett mellan fyra ögon.

Det lilla rummet var upplyst endast af ett matt sken
från den röda lampan i taket, dock var detta skimmer
tillräckligt att visa honörn ett ansigte, blygt och
fuktadt af tårar, och henne ett ansigte, der det
allra mildaste och mest obesvärade lugn herrskade.

"Hur är det med min lilla Laurence?" Han tog plats
invid soffan.

"Det är mer, än jag kan säga dig. Jag har lidit af
att man - äfven du - ansett mig för ett sådant barn,
att ingenting kunde sägas mig."

"Hvad skulle man då sagt dig?"

"Det vet du nog. Lilly handlade rätt, då hon omtalade
för dig, att tant Elsa . . ."

"Fyllt dina öron med de allra löjligaste meddelanden",
inföll han småskrattande. "I fall det någonsin
kunnat komma för min tanke, att min lilla kusin
skulle intressera sig för ett äfventyr från mina
pojkår, skulle jag längesedan hafva omtalat för dig,
att jag, nyss blifven medicine kandidat, förmodligen
tyckte, att en oskyldig kurtis för stadens vackraste
fruntimmer kunde sätta mig i bredd med min store
farbror. Jag tror det var under hela sex veckor -
kanske var det till och med hela två. månader - som
denna fantasi herrskade öfver ynglinga-sÄotlc Men
sedan jag skaffat -mig den der oförlåtligt oartiga
hämnden, isom djupt borde träffa min herr farbror,
hvilken amig genom att behandla mig som en skolgosse,
Jagarn,bortblåst. Victorine förstod fullkomligt att
ipäztdiga adoratör, som han borde behandlas. Hon

var vid den tiden redan djupt förälskad i din far,
hvilkens frieri hvarje ögonblick kunde väntas, och
likväl hade hon nog ädelmod, sjelfbeherrskning och
klokhet, att visa mig rätta vägen, och då hon helt
vänligt erbjöd sig att förskottera mig de medel, som
erfordrades för min återstående kurs (naturligtvis var
jag allt för stolt, att då vilja taga emot farbrors
hjelp), så visade detta bättre än något annat,
hur obetydlig och utan vigt hon ansåg min förirrade
känsla. Victorine var verkligen beundransvärd. Hon
har alltid stått högt och skall alltid stå högt i
min aktning . . . Och nu vet du, lilla Laurence,
lika mycket som jag."

"Men det blir ju då så godt som ingenting af
alltsammans?"

"Hvad i all verlden ville du det skulle bli af en
sådan Japprisak, som en ung medicine kandidats första
och enda fantasi på kurtisområdet? Sedan kom fulla
allvaret, bekymren, arbetsraseriet och deltagande
i alla de lidanden, som utvecklade sig under mina
ögon. Det blef minsann ingen tid och ej heller minsta
smak öfrig för kurtis och dylikt nonsens. En man,
hvilkens hela lifsverksamhet på ett eller annat sätt
är koncentrerad för mensklighetens tjenst, har sin
tanke och sin själ så djupt skilda från det lätta
salongslifvet, med dess släp af obetydligheter,
att han nästan måste betrakta som en dröm, när man
berättar honom något drag från en tidpunkt, då han
ännu icke var alldeles främmande på det området."

"Det ligger en så fast kraft i dina ord. Är du
missnöjd med mig, för det jag icke sjelf sagt mig
allt detta?"

"Ja, nästan."

"O, Herman!"

"Isjomerhet", återtog han, "var det ej naturligt,
att du skulle glömma,- det endast du (ingen annan
qvinlig varelse i hela skapelsen) kunde förmå den
sträfve, arbetssamme läkaren att öfverge sitt ensliga
skrifbord, sitt vetenskapliga arbete, för att besöka
en bal och dertill dansa med en ung flicka."

"Herman", hon drog smekande hans hand till sig och
lutade sin heta -kind deremot, "jag är så ledsen
öfver, att finna dig hafva rätt att tala så här
allvarsamt till mig! Men jag är likväl riktigt glad
deråt. Jag hade ju alls ingen rättighet, att känna
hårda och elaka känslor mot mamma."

"Mot din mor?" frågade han häftigt, och nu steg för
första gången under samtalet en manligt stark rodnad
upp på hans kinder. Det han erfor rörde ej Victorine,
utan Laurences uppenbarade hemlighet. Hittills hade
han ej vågat tro. Hon var ännu så godt som ett barn,
men dessa ord belyste plötsligt en vrå af himmelen,
hvarom han länge, mycket länge, haft vissa syner.

"Ja! Men du ser så bestört ut. Var det då grufligt
syndigt? Jag kan bedyra, att jag ej lät dessa känslor
bosätta sig i ro, jag afskydde och förkastade dem,
efter de gåfvo mig samvetsqval. Men nu har du talat
så öfvertygande, att jag är alldeles fullkomligt
botad. Ett är ändå visst, nämnligen att jag icke
mera nu än förut är klok på, hvarifrån min elakhet
kom. Tänk dig, att jag icke ens ville se mamma!.."

Herman svarade ej. Hans andedrägt blef kortare,
medan hans hufvud hvilade i den lediga handen. Han
fruktade i detta ögonblick, att möta den unga flickans
ögon. Kanske hade han i dem sett spegelbilden af
deii nya, unga, friska verld, som så länge legat dold
bakom tyngden af det arbetssamma lifvet.

"Ack, tala mera!" sade Laurence, i det hon sakta
strök sin kind mot den hand, hon höll. "Jag ville
gerna fråga dig något."

"Jag skall svara dig på allt, hvad du vill fråga!"

"Det är bra. - Du har en gång, för grufligt länge
sedan, skrifvit ett bref till Anton, det handlade om
en ung dam, som ... Minns du henne? Hvar träffade du
henne? Var också hon din patient?"

"Lilla Laurence, detta var icke en fråga! Jag
minns henne, som du menar. Jag träffade henne i en
väns hus på landet. Just den vännen hade varit min
förste patient. Han är nu frisk och gift och bor
nedåt landet. Den unga damen var deremot aldrig
min patient."

"Du träffar henne således icke ofta?"

"Det är icke troligt, att jag någonsin träffar
henne. Äfven hon är gift och bosatt utrikes."

"Således finnes nu intet fruntimmer, som särskildt
intresserar sig för dig?" Laurence log så förtrollande
skalkaktigt,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:31:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1878/0158.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free