- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 17, årgång 1878 /
157

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ungherrarna och Gamleherrn. Novell af Emilie Flygare-Carlén. (Forts.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

157

eljest förståndet lägger på hvarje menniska. Hör
du, hvad jag säger? Din hustru, din ädla, tåliga
hustru, på hvilkens lidande du ej kastat en tanke,
har, som jag fruktat, fått smittan . . . Jag tror,
att du förlorar henne.’

"Det var en förfärlig kur, han lät mig undergå. Men
det var högsta kärlek i högsta hårdhet. Plötsligt
förstod jag allt; det var som om de hundrade moln, i
hvilka min själ och min tankekraft varit invefvade, på
en gång brustit sönder. Jag kastade mig i hans famn,
och då han trofast slöt sina armar omkring mig, sade
han: ’Förlåt läkaren att vännen varit grym emot dig,
min stackars Anton! Och blif nu ej mer otacksam mot
Gud, du har dina tvillingar friska! Och jag lyckas,
efter hvad jag hoppas, rädda din andra dotter, som du
då får gifva dubbel kärlek. Yi skola nu icke heller
misströsta om din högsta skatt, din hustru. Men den
allra djupaste varsamhet fordras.’

"Du ser ju sjelf, sade jag, ’att du gjort ött
underverk med mig. Men stäng ej dörren till
min hustrus ruin, ty jag svär dig, att bättre än
medikamenter skall min åsyn verka på henne, då hon får
se, att jag är full af beherrskning och undergifvenhet
för den allsmäktiges makt. Jag har aldrig, nej, aldrig
förtjenat henne. Men hon älskar mig och skall i sitt
hjerta förstå allt.’

"Nu har jag vakat hela natten hos henne, och den
rediga blick, som emellanåt mött min, har till och
med haft ett leende för mig. Nu på morgonen har
jag fått de dyra morföräldrarnas förlåtelse och
välsignelse. Min räddade dotter har jag återtagit
såsom en oförtjent nåd af Gud och honom, som Han
utsett att rädda henne. Jag skall aldrig mera blifva
en klemande, men alltid den ömmaste far. Och skulle
jag nödgas uppfostra henne och mina små gossar -
moderlösa, så har jag dock af min maka det heliga
minnet - det kan aldrig dö.

"Och nu, dyre fader, farväl! Telegrammen skola
berätta dig mera. Men, ehvad som händer,
skall du finna en ny, manligare son i
din Anton?

Professorn till Laurence:

"Nu, du min ädla skyddsengel, bringar jag dig den
lyckliga underrättelsen, -att jag, säkert för dina
trogna böners skull, blifvit ett redskap i försynens
hand. Lilly är utan fara, barnet redan uppe och nu
reser jag härifrån med gladt hjerta. Huru jag längtar!

"Anton har under hela den senare sjukperioden aldrig
ett ögonblick förnekat sin styrka. Midt under den
med mig delade sjukvakten har han med morfar besörjt
om allt för den sorghögtid, som nu är öfver. Jag
trodde, att han den dagen skulle svigta, men han
gjorde det ej, ty Lilly visste ingenting, och han
förrådde ej ens, då han återkom från sin tunga färd,
någon sinnesrörelse, som kunde störa henne. Ja,
det är sannt, hvad han sagt mig, att hans hustrus
insjuknande blef hans eget tillfrisknande. Sådana
under verkar Gud!

"Ack, min lilla, ljufva Laurence, huru djupt jag
rördes af och väl förstod de orden i ditt bref,
att du var glad åt en liten hufvudvärk, som tillät
dig att skicka efter den medbroder, som sköter min
praktik, för att af honom få veta, huru det för-hölle
sig med alla mina patienter ... Du skulle väl fått
sam-vetsqval, om någon af dem strukit med, och trott,
att det var du, som, genom att bestämma mig för resan,
haft del i deras död. Jag skall tacka doktor T. för
hans vänliga försäkran till dig, att sedan du tog
del i praktiken, det ej kunde gå annat än väl.

"Må Gud först och sist bevara min goda engel! Derom
beder morgon och afton din
hängifne

Herman"

Från Lilly till Laurence:

"O, hvilken tacksamhet jag är dig skyldig! Hvad skulle
det blifvit af oss utan Herman? Huru lycklig är ej du,
som är dyrbarare för hans hjerta än någon annan! Min
Anton har jag utbytt mot en ännu förträffligare
Anton. Se, dyra Laurence, hvad Gud tagit med ena
handen, har han gifvit dubbe . . .

"Jag orkar ej mer ..."

XXIX. TJtan förbereclelse.

Det var mot slutet af Mars. Brukspatron Blumenhaal
hade åter inträdt i sina riksdagsmannavärf redan
för mer än en månad sedan. Han hade utan knöt
lemnat hustru och barn hemma, men hoppades i den
följande veckan få resa och möta Lilly, som skulle
tillbringa hos honom sista tiden af hans vistande i
Stockholm. Hans längtan efter henne var alltid lika
liflig, men nu var det dock med odelbart intresse,
han skötte sina medborgerliga pligter. Han hade vunnit
ett aktadt och ansedt namn, ej genom sin rikedom och
sitt angenäma sätt, utan genom sin glödande, varma,
men likväl sansade patriotism. Man gratulerade i
första kammaren ryttmästaren till sin son, som i
andra kammaren visade en kraft och ett lif för de
frågor och åsigter, han omfattade, som riktigt väckte
upp församlingen, då den vid aftonöfverläggningarna
började känna sig sömnig.

Hennes nåd Victorine stod just framför toalettbordet
och påsatte hatten. Hvad hon såg bra ut ännu, denna
qvinna vid början af sin första höst! Också visade
sig på hennes ansigte en liten min, som icke så
alldeles dolde hennes belåtenhet. Men obetingad
tillfredsställelse uttryckte den dock ej, ty en
viss utskjutning på hennes vackra läppar lät förstå,
att hon icke var riktigt nöjd.

"Är du färdig, söta Victorine?" frågade ryttmästaren
från salen.

"Ja visst, min vän. Men jag har med flit dragit ut på
tiden. Jag trodde att Laurence skulle återkomma . . ."

"Det tjenar till ingenting att vänta på henne, då
hon promenerar med Herman. Så här vid middagstiden,
då han har en timmas ledighet, är det ju bådas
deras glädje. Och nog kunna vi bevista bror A-s
chokoladfrukost utan barnet. Hon vet att vi ej vänta."

"Men, Lorenz, jag för min del finner det icke rätt i
sin ordning, att han skall föra henne hit och dit -
alldeles som om han redan ägde någon rättighet att
stoltsera med."

"I det här, min dyraste, få vi då aldrig sakerna
klara för oss. Jag kan väl icke tro, att du icke
nu fullt besegrat din obenägenhet. Jag tyckte vi
hade en tillräcklig upprörning, då tant Elsa slog
allarmsignalen . . . Icke vill du väl utstå, att nya
misstankar väckas upp hos din dotter?"

"Nej, min Lorenz. Jag ernår visst icke återkalla
den tiden. Men då jag ser, huru för hvar gång,
Laurence visar sig i sällskap, hon alltid gör någon
eröfring, kan jag ej låta bli att undra öfver, huru
det skulle sluta, om icke denna mystiska dragning,
som jag knappt kan kalla kärlek, omslöt henne med
sin allherrskande makt."

"Det skall jag säga dig, min vän, medan jag hjelper
dig med schalen, ty nu ge vi oss bestämdt af. I
fall denna mystiska dragning, som du måhända icke
oegentligen uttrycker dig, upphörde att finnas till
för henne, skulle hon vissna och dö. Det är min
fasta öfvertygelse, att hon, från första Ögonblicket
hon såg Herman - hon var då icke nio år gammal -,
fattade för honom en af dessa känslor, som aldrig
dö, och hvilka efter hand utbilda sig till en högre
art af kärlek . . . Låt dem nu sköta sig sjelfva
och tro mig ändtligen deri, att hans fyrtio år icke
hindra honom, att för allan tid behålla den skänk,
hon fullkomligt ovetande gjort honom ... Se så, nu är
schalen alldeles prydlig, och du ser sjelf så bra ut,
att du icke behöfver lysa med din dotter."

"Smickrare! Säg mig åtminstone, hvarför professorn
icke gör sin förklaring. Hon torde hemligt oroa
sig. Hon ser ibland så drömmande ut."

"Det har jag också märkt. Men det kommer visst icke
af ovisshet... Naturligtvis vill han, å sin sida, vara
fullt säker... Och nu icke ett ord vidare. Chokoladen
kallnar och sällskapet blir otåligt,"

"Nå, här är jag då! Om jag blott begrep, hvarför de
äro så länge ute och hvar de äro!"

I fall Victorine i andanom kunnat tillfredsställa sin
nyfikenhet och se, hvar de promenerande befunno sig,
skulle hon

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:31:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1878/0161.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free