Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ungherrarna och Gamleherrn. Novell af Emilie Flygare-Carlén. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158
blifvit mycket förvånad. Det var i ett litet rum
någonstädes vid Rörstrandsgatan, och rummet innehades
af en gammal lam enkefru, som Herman länge egnat icke
blott sina läkareomsorger, utan i öfrigt en vänlig
försyns välgörande hägn, ty den värdiga, tåliga och
gudfruktiga qvinnan hade genom dessa egenskaper vunnit
hans deltagande. Han hade många sådana skyddslingar.
"I dag förer jag med mig ett sällskap, som skall
uppfriska er i ensamheten, min stackars, gamla vän",
sade han leende. "Se rätt på henne, om hon ej synes
god."
"Om jag icke är så god, jag ville vara, medför jag
dock ett innerligt begär, att någon gång förkorta
en tung stund för en af den här doktorns mest
favoriserade skyddslingar."
"Ack", svarade den sjuka beundrande, "ni ser englagod
ut! Är detta professorns fru eller kanske dotter?"
"Hans kusin", återtog Laurence med den skäraste
rodnad.
"Ja, ja", sade den gamla damen - ty en dam hade hon
varit - "då törs jag ej visa mig mera närgången med
mina gissningar."
Då de besökande åter utkommo, gingo de en liten stund
tysta. Derefter sade Herman, i det han med en full
och djup blick betraktade den unga flickan:
"Det var ju rätt egendomliga gissningar det der:
’hustru eller dotter’! Hvilketdera skulle du
föredraga?"
"Hvad skulle jag föredraga, då valet icke blifvit
erbjudet?" svarade hon med ett det skönaste och
gladaste småleende.
"Men förutsätt, för sällsamhetens skull, att det
blifvit det..."
"Utan förberedelse. - Går det an?"
"Förberedelser åstadkomma ofta blott villervalla. Låt
mig nu höra hvad du säger!"
"Minns du, att du för några dagar sedan kom till oss
med en blomsterbukett i ena handen och ett det allra
utsöktaste stora päron i den andra? ’Hvilketdera
vill du ha?’ frågade du mig. - Du ernade säkert ena
presenten till mamma. - Hvad svarade jag då?"
Herman rodnade till af en häftig rörelse.
"Det måste du sjelf säga."
"Det skall jag gerna göra; Och det svaret gäller
äfven nu. Jag sade . . . jag sade . . ."
"Nå, mera!"
"Att jag skulle bli mest förtjust, om jag icke behöfde
välja, utan finge behålla båda delarna."
"Laurence, ack, ljufva Laurence, förstår du riktigt
sjelf den mening, som ligger i ditt svar?"
"Skall jag då icke bli både din hustru och ditt
barn? Det har jag trott och vetat, allt sedan jag
började tänka." Och hon såg på honom, öfverlycklig,
med stora tårar i de herrliga ögonen.
"Att just nu befinna sig på gatan!" sade Herman,
kämpande med denna så alldeles oförberedda
lycksalighet.
"Ja", svarade Laurence i barnslig hänryckning,
"så går det, när man friar utan förberedelse. Men
det tycker jag i alla fall bäst om. Så här på gatan
känner jag mig ofantligt modig. Jag kan betrakta dig
så mycket jag önskar."
"O, skräm ej bort min lycka med den föreställningen,
att du sedan förlorar modet!"
"Det kommer nog snart tillbaka, ty du vet ju - allt,
hvad du behöfver veta!"
"Nej, långt derifrån."
XXX.
På Stora Hallaryd var hela Blumenhaalska familjen
samlad under midsommaren samma år. Och för
att göra denna högtid, som skulle firas med en
annan högtidlighet, ännu märkligare, hade fader
och son tillsammans lyckats öfvertala det gamla
"morfarsparet", som ej sett Hallaryd, sedan dottern
der representerat som värdinna, att lyckliggöra
med sin närvaro Laurences förlofning med professor
Blumenhaal. Den skulle midsommardagen vid en stor
middag tillkännagifväs.
Ryttmästaren och hans fru hade så beslutat, och alla
böner från hufvudparternas sida att slippa denna
ståt, tjenade
till ingenting. Det enda, de vunno, var att bröllopet
på hösten skulle bli helt och hållet inom familjen,
och det så mycket hellre, som den tilltänkte
brudgummen bestämdt förklarat, att han genast efter
vigseln måste resa med sin hustru. Hon skulle följa
honom på hans årliga utrikes färd. Och när råån så
fått jämka sina idéer och intressen, blef man artigt
belåten å ömse sidor.
Emellertid förklarade den gamle bruksherrn, att det
hvarken var för hans mågs eller dottersons skull,
som han och hans ’husära’ gifvit sig ut. Det hade
helt och hållet skett endast för professorns skull,
ty den förbindelse, de hade till denne förträfflige
vän, hvilkens ankomst i nöden aldrig kunde gäldas,
var outplånlig. Det var också för lilla Laurences
räkning, ty man hade hört hviskas om, att hon
användt sitt inflytande på ett så vackert sätt. Genom
öfverflyttningen af denna förbindelse på Laurence;
blef det ett godt tillfälle att i brudgåfvor, så
dyrbara, att de troligen voro ernade till framtida
arf-juveler, visa fästmannen, att man väl förstod,
hvarhelst det "gick an", att visa erkänsla.
Det var nu midsommarafton, och kring den respektabla
majstången ute på log-planen hvirflade dansen i högan
sky, anförd af ungherrarna i andra upplagan, nämnligen
gymnasisterna Victor och Aron, och stundom äfven af
herr Anton sjelf, medan ryttmästaren personligen
öfvervakade, att de frikostiga för-friskningarna,
uppdukade på logen, aldrig råkade tryta.
I fruktträdgården, på en bred terrass, uppehöll sig i
öfrigt familjen, och aldrig hade man sett Victorine
utveckla mera behag och artighet, än hon visade sin
mans svärföräldrar. De gamla kände sig ock böjda
att hålla af henne och blefvo utan afund öfvertygade
om, att, fastän Lorenz förlorat sin första hustru,
deras egen Amelie, han fått full ersättning . . . Men
aldrig kom dock Yictorine så högt i favoritskapet
som Lilly. Hon var i den grad älskad och värderad af
sin mans.morföräldrar, att de ansågo henne alldeles
ensam i sitt slag. Och de hoppades, att Ulla Amelie,
den dotter, som professorn genom Guds nåd räddat,
skulle likna både henne och deras döda Amelie. Just
Lilly hade föreslagit, att flickan skulle uppkallas
efter Antons mor.
På den vackra gröna rundeln hvimlade det så herrligt i
solskenet af glada gäster och små barn kring tebordet
och punschbålen; de små Imksher rårna i tredje led
(tvillingarna) hade i dag gjort sin första bekantskap
med manliga plagg, och pappa Anton påstod, att de
buro denna värdighet med så öfverlägsen säkerhet,
att den bådade, att de för visso skulle från början
blifva något vida mindre -lättsinniga än deras värde
fader under sina första steg på lifvets bana. Och
han tröttnade ej att bära med sig till dansplanen
än den ene och än den andre af sina söner, mycket
smickrad af all den beundran, som kom dem till del,
"vida mer", påstod han, "än Lilly (som kom efter)
fick för flickbarnet". Men den lilla Amelie kände ej
derför mindre njutning af att vara med i dansringen
kring majstången, der hon gerna hela aftonen utgjort
en af damerna, så framt hon icke varit så firad och
eftersökt i den öfre sällskapskretsen på terrassen,
der hennes hvita, lätta kjortlar flaxade hit och dit
mellan de gröna buskarna och blommorna, ända tills
hennes "onklar", Victor och Aron, kommo för att åter
locka henne till de nedre regionerna.
En sådan familjglädje hade aldrig förut varit firad
på Hallaryd. Och slutligen skulle mormor sjelf vid
ryttmästarens säkra arm gifva sig af till majstången,
för att, sittande i sin löfklädda stol, åse folkets
jubelnöjen. Man hade i det längsta väntat, för att
först få undangöra en annan ceremoni: hels-ningen
på fästmannen. Men professorn hade kommit så sent på
eftermiddagen, att ryttmästaren antog, att man borde
ursäkta, om han först dröjde någon halftimma ensam
med fästmön. Då sällskapet återkomme till trädgården,
hade de väl funnit, hvad deras frid tillhörde.
"Och hafva de icke funnit det", sade Victorine, som
följde efter med ’* svärfar’, "så skola vi nog låta
dem veta, att midsommar icke firas inomhus."
"Min nådigaste kusin", medlade kruserligt gubben, "så
gammal jag är, har jag icke glömt min egen ungdom."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
