- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 17, årgång 1878 /
162

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bland furor och björkar. Skiss af Gustaf Rundgren

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ett stenkast inom gärdesgården, der den unga flickan
steg af, låg en liten torftäckt stuga, omgifven
af några små täppor. På stenhällen utanför den
låga dörren stod en femton eller sexton år gammal
pojke. Han var i skjortärmarna och bär-fotad, och
när flickan närmade sig, gjorde han skämtsamt ett
par klumpiga bugningar, så att det lån^a ljusa håret
slängde kring hans hufvud.

>^Kors, Lina», ropade han, »du kommer
riktigt som herrskap - åker efter helt
par! Men hvem var det du åkte med?»»’

*



»Ja, kan du gissa det, Olle, så är du pengar värd!»

»Nog tyckte jag hästarna liknade nämndemans nyköpta,
fast jag inte kunde dra känsel på körkarlen i
skummet. Men inte var det nådig herr nämndeman sjelf,
som höll i tåtarna, det kan jag väl veta.»

»Nej, var det likt det! Men hvad säger du, om
det -.var ;Nils?» , . ";’.:’"... , .
’ : ., ..... ’

»Nils!» utropade Olle. »Är den karnaljen hemma
igen! Ja, det säger jag, att aldrig i lifvet
hade jag åkt ett steg med fyonom.; Först skulle
jag betalt honom för alla gånger, han skällt oss
mordbrännarungar. Stryk skall han ha!»

»Säg inte så, Olle! Kom ihåg, hvad mor bad oss om i
det sista!» förmanade systern. »För resten skall jag
säga dig, att Nils är en annan menniska nu; han har
varit borta och fått lära sig bättre.»

»Åh, han blir nog snart lika god igen, när han får
vara i lag med far sin en tid.»

»Ja, det var synd om Nils, att mor hans togs bort så
tidigt. Men inte kan väl nämndeman vilja oss barn
något ondt nu, se’n både far och mor äro döda»,
menade Lina.

»Hvem kan veta det, efter han kunde få ett sådant
hat till far för eldsvådans skull, fast ingen ändå
kunde bevisa, att det var far, som tände på.»

»Jag skall säga dig en sak, Olle», svarade systern,
»nämndeman bar allt hat till far långt förr, än gården
hans brann. Det var för mors skull, förstår du.»

De två gingo nu in i stugan, der deras båda yngre
syskon, Sven och Greta, redan sofvo. De fyra
barnen hade ett par år varit faderlösa, och sista
vintern hade bredt sin snö äfven öfver moderns
graf. Emellertid bodde de qvar i stugan, hvilken
de sjelfva rådde om, och den förståndiga Lina var
nu som en mor för sina yngre syskon, under det hon
med sömnad och annat arbete sökte sitt och deras
tarfliga uppehälle. Häruti understöddes hon dugtigt
af gossarna, som merändels gingo i dagsverke vid en
herregård inom socknen. Olle var dessutom en händig
slöjdare och tjenade ej så litet på hvarjehanda saker,
som han särdeles om vinterqvällarna tillverkade och
sedan afyttrade.

På andra sidan landsvägen midt emot Lof kullen -:-
så hette de fyra syskonens hemvist - var en hage, som
tillhörde nämndemannen Jon Andersson i Granby. Der
hade denne helt nära vägen odlat upp några tegar,
på hvilka han detta år satt potatis, och denna var nu
färdig att kupas. Nils passade på att åtaga sig detta
arbete, icke derför att han var särskildt road af
att gå ensam en dag och köra på plöjan, utan emedan
han hoppades på så sätt ånyo få råka Lina. Blicken
ur hennes ögon hade tystat hånet på hans läppar
den qväll, de möttes i skogen, och under de dagar,
som sedan förflutit, hade hans tankar ofta vändt om
dit. En vacker morgon, då nämndemannen stod i begrepp
att fara in till staden, lade derför Nils ett årder
på vagnen och band en löshäst efter, i afsigt att
åka med sin far det stycke väg, som skilde byn från
hagplöjan. Det var tidigt, och de stannade på vägen
midt för Löfkullen just som Olle och Sven kommo ut
ur stugan, för att gå till sitt dagsverke.

»Ja, han är död nu, Brännar-Erik, och hustrun
med», sade nämndemannen och gjorde med hufvudet en
betecknande rörelse mot stugan, »men ormynglet finnes
qvar här än», tillade han så pass högt, att Olle och
Sven, som kommit ner på vägen, kunde höra det.

...-:. Olle vardt röd i synen och stannade tvärt. Det
såg ut, som ämnade han svara något, men i detsamma
fick han se, att syster Lina tittade ut genom
stugdörren. Han fortsatte då kosan, hvisslande och
utan att se sig om.

Nils sade farväl åt fadern, gick in på åkern och
spände för. Medan han nu körde upp den ena fåran efter
den andra, tänkte han på, huru han fordom deltagit
i arbetet på detta ställe och då funnit sin fröjd i
att göra folket i Löfkullen all möjlig förargelse, och
dertill hade fadern alltid uppmuntrat honom. Särskildt
kom han ihåg, huru han en gång illa skrämt Lina, då
hon hemtade vatten vid källan. Detsamma rann äfven
Lina i minnet, när hon nu med ett ämbar i handen
kom ut genom stugdörren, för att gå och förnya sitt
vattenförråd. Då flickan kom åter från källan, som låg
ett stycke bort åt landsvägen, hade Nils räknat ut det
så, att han inträffade vid vägen i samma ögonblick,
som hon skulle gå der förbi. Han helsade, och då han
på samma gång gick fram till gärdesgården, tyckte
Lina höfligheten fordra, att hon satte ner ämbaret
en minut.

»Det är bra varmt i dag», började Nils, torkande
svetten ur pannan.

»Ja, och varmare blir det väl längre fram på dagen»,
genmälte Lina. »Kanske du vill ha dig en dryck
källvatten, att svalka dig med?» sporde hon.

»Tack, det tänkte jag just be dig om.»

Lina lutade sig ner för att hemta upp en full
skopa. Yid denna rörelse halkade hufvudklädet,
som för solens skull var långt framdraget, ner på
marken. Hon tog upp det och höll det i handen, under
det hon bjöd Nils skopan. Hennes rika, ljusa hår,
som var flätadt och uppknutet i nacken, glänste i
solskenet-, Nils lade märke till, att det var något
krusigt fram öfver pannan, och detta, tyckte han, såg
mycket täckt ut. Han drack långsamt, och Lina såg,
huru hans stora, mörkgråa ögon derunder oaflåtligt
betraktade henne öfver skopkanten. Hon började
ifrigt lösa upp knuten på duken, hon höll i handen,
och. fäste honom ånyo på, hufvudet.

»Potatisen växer fort i år», sade Nils, när han
ändtligen slutat sin andra skopa. »Han är kupfärdig
hos er också», anmärkte han vidare med en granskande
blick på täppan midt öfver.

»Ja, bara Olle får sitt årder färdigt, skola vi
hjelpas åt, bröderna och jag. Men vi få allt vara
hästar sjelfva, vi», svaradeo hon leende.

»Åh ja, när åkern inte är större, kan det väl också
duga», menade Nils; men inom sig tänkte han dock, att
en så fint byggd jänta ej var skapt att dra ett årder.

Sedan Lina gått, rörde sig hans tankar i samma
riktning. »Yore det nu en annan af bypojkarna och
icke jag», sade han vid sig sjelf, »så toge han och
redde upp deras potatisland i qväll, se’n det blifvit
slut här. Men det vore då gjort på en liten stund,
och . . .» Han höll in hästen och mätte med blicken,
hvad han gjort och hvad som var qvar. Han trodde sig
om att få färdigt litet tidigare på eftermiddagen, om
han gick på dugtigt och tog kort middagsrast. Sagdt
och gjordt! - Det lyckades honom också att få allt
klart till den tid, han afsåg, och nu körde han upp
på landsvägen, hvarest han tveksamt stannade ett par
ögonblick. Ingen menniska syntes till, och gubben
kunde icke komma åter på ett par timmar. Då styrde
han ner i syskonens täppa; hans hjerta bultade,
det förekom honom, som ginge han på glöd.

Lina var emellertid -sysselsatt i den lilla kammare,
som låg innanför den. större stugan, och visste ej,
hvad som försiggick. När hon efter en stund sände ut
Greta i ett ärende, kom denna strax åter inrusande:
»Nils har varit inne och kupat potatisen åt oss! Han
håller just på att gå nu!»

Lina sprang ut,

»Nils!» - Hon fick ropa bra nog högt, ty han var
redan ett stycke på hemvägen. »Tack, Nils! Det var
bra snällt af dig!»

»Åh, inte just så mycket att tacka för. God natt,
Lina!» ,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon May 19 17:04:31 2014 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1878/0166.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free