Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Bland furor och björkar. Skiss af Gustaf Rundgren
- Ett fosterländskt Bildergalleri. Carl von Linné. II. Herman Sätherberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och så körde han raskt hemåt, halft bärande sitt
årder. Efter några minuter stannade han, andtruten och
flåsande. »Men det är då väl ingen brådska heller»»,
tänkte han och började smått skratta, hvarefter han med
lugnare steg gick vidare.
Lina hade länge stått qvar på stenhällen och sett
efter honom.
(Forts. sid. 174.)
Ett fosterländskt Bildergalleri
Carl von Linné.
II.
Det förhåller sig med minnet af stora män, som med
en del företeelser i den yttre naturen, att, då
det upp väckes hos oss, vår känsla försättes i en
alldeles egendomlig stämning. Svedenborg, Columbus,
Napoleon, Linné: vi behöfva blott uttala dessa
namn, för att erfara detta. Vid namnet Svedenborg,
hur se vi icke genast för vår fantasi framträda
de mystiska skepnaderna från en verld, hvars portar
aldrig upplåtits för menskligt öga; vi nämna Columbus:
och strax upprullas för vår inre blickade storartade
taflorna från verldshafvets gränslösa rymder, med
vexlande scener af stormarnas fasor, af den mörkaste
förtviflan, samt åter de ljufvaste hägringar af ett
ur fjärran framstrålande hopp; vi nämna Napoleon:
och vårt hjerta sönderslites af dödsskränet från
otaliga slagfält, der den iskalle eröfraren offrar
hekatomber af menniskor åt sin omättliga ärelystnad;
men vi nämna Linné — och af hvilken ljuf känsla
genomströmmas icke dervid vårt bröst! Det tyckes
oss, som om en fridfull sommarvind kringsväfvade
vårt väsende med dofterna från hela blomsterverlden:
från sippor, violer, gullvifvor, linnæor, och hvad
de allt heta, dessa solens älskliga barn, som utöfva
tempeltjensten i blomstergudinnans rike. — Låtom oss
då dröja en stund vid detta stora namn.
Ett sekel är nu förlidet sedan »Blomsterkonungen»
lade ihop sina ögon; men ännu fortfar han att i sina
skrifter lysa som en stjerna af högsta rang. Och
han skall så i alla tider lysa; ty han var en af de
gudabegåfvade, som såg djupare in i naturens lif än
andra och uppfattade med finare känsel skapelsens
pulsslag samt läste med skarpare blick dess svårlösta
gåtor. Der bodde i detta begåfvade hufvud det rikaste
snille, vägledt af den lugna och klara besinning, som
är ett af vilkoren för all säker framgång; och der
klappade i hans bröst ett hjerta, så varmt, så fromt,
så rent, som det just höfdes den, hvilken blifvit
utkorad att tolka den fridfulla blomsterverldens
underbara kärlekssaga.
Linnés lefnad visar oss hvad en man kan förmå, som
är utrustad på en och samma gång med utomordentliga
snillegåfvor, glödande kärlek för den sak, hvaråt
han egnar sina sträfvanden, samt en outtröttlig
arbetsförmåga. Ingen motgång kunde förmå att hejda
honom på hans bana; han genombröt alla hinder,
liksom strömmen bryter sig fram mellan klippor och
stängsel. Till sjön måste strömmen: till sjön, der
himmelens klarhet speglas i vikens lugna hamn. Till
sitt föresätta mål måste Linnæus: till klarhet i
det vetenskapliga dunklet; till lösningen af de svåra
gåtor, som väntade på den utvalde siarens ankomst. Och
han kände inom sig, att han var den utvalde, och han
bäfvade ej för att pålägga sig jättebördor, som skulle
hafva nedtyngt alla andra till jorden. Vi behöfva
blott genomgå förteckningen på hans arbeten, för att
falla i häpnad öfver hans oerhörda förmåga; liksom vi
ock endast behöfva genomläsa hans lefnadsskildring,
för att dragas till honom af en oemotståndlig sympati.
Har du betraktat den blommande linden, der hon står,
i middagens fulla glöd, omgifven af hundratals bin,
som komma ifrån östan och vestan, för att suga honung
ur hennes blommor? Så stod, på vetenskapens höjder,
denne naturforskarnes furste, denne »Princeps
botanicorum», omsvärmad af vetenskapens adepter,
som från hans läppar samlade kunskapens honung.
»Och dessa lärjungar utgjordes ej blott af landets
söner» — säger en författare —, »aldrig hafva så
många utländingar studerat i Upsala som då. Från
skilda länder, från Danmark, Tyskland, Frankrike,
England, Holland, Ryssland, ja,
t. o. m. Island och Amerika kommo de, trotsande vägens
längd, mödor och faror. Det icke minst lockande vid
Linnés undervisning, var hans egen personlighet. Hans
glödande entusiasm för naturens herrlighet smittade en
hvar, som med honom kom i beröring. Hela hans väsende
var sprittande lif, paradt med hjertlighet och godhet;
ögonen lyste af glädje och munnen log under skämtet. —
Och på djupet af hans själ låg en varm religiositet,
en fast förtröstan på en allsmäktig, rättfärdig och
kärleksrik Gud, hvilkens närvaro skönjes ej blott i
naturens herrlighet, utan ock i äfven de obetydligaste
händelserna i menniskans lif. — Med vördnad och kärlek
blickade derför hans samtida upp till den fräjdade,
skarpsinnige och skarpsynte forskaren med det rena
hjertat och det poetiska barnasinnet.» —
Och må man icke tro att Linnés naturforskning endast
rörde sig inom botanikens område, ehuruväl han der
skördat sina rikaste lagrar. Hans Systema Naturæ
omfattade alla tre naturens riken: djurens, växternas
och mineraliernas, »i hvilket», såsom han sjelf
säger, »han sökte framställa Skaparens mesta verk
i en redig kedja, samt byggde det på så många rön,
som objecter voro att tillgå». Detta arbete, som till
en början inrymdes på tretton stora folioblad, växte
med tiden, under Linnés hand, till en mängd digra
volymer. Agardh yttrar härom uti sitt berömda äreminne
öfver Linné: »Det låg i Linnés plan att förändra och
åter uppbygga alla, delarna af naturhistorien.»
»Sjelfva iden af ett Systema Naturæ, af ett verk,
hvari klart framställes hela naturkedjans gradation,
var honom värdig, och behandlingen af detta ämne är
ännu ett mönster för alla kommande tider. L. börjar
sitt arbete med följande inledning: Jag såg skuggan af
det Högsta Väsendet skrida förbi mig och jag intogs
af vördnad och beundran. Jag letade efter Dess spår
i sanden — hvilken kraft! hvilken vishet! Jag såg
djuren vara till endast genom växterna, växterna
genom de liflösa partiklarna, och dessa åter bildade
jorden. Jag såg solen och stjernorna utan tal hänga
fria i rymden, hållna i handen af varelsernas Varelse,
det stora mästerstyckets konstnär», o. s. v.
»Efter denna höga början, som vittnar om huru
han insåg sin kallelse på jorden, ingår han i det
speciella af naturens riken och skildrar i enkla,
träffande drag hvarje rikes egenheter och de särskilda
naturkroppar, åt hvilka han anvisar en tillbörlig
plats i tingens eviga ordning.» —
Hvarthän än Linné vände sig med sina forskningar,
vare sig det gällde botaniken, geologien, mineralogien
eller medicinen, så röjde sig allestädes hans ordnande
snille och skarpa iakttagelseförmåga. Men störst
framstod han ändock såsom forskare och lagstiftare
inom botanikens område, der han gjorde en fullkomlig
omskapning af hela vetenskapen.
Och med hvilken varm hängifvenhet omfattade han
icke de sköna alstren i Floras rike! Redan i vaggan
älskade han blommorna, och de voro den lille piltens
bästa tröstare, då han var otålig. Och när ålder och
sjuklighet nedtyngde honom, »fick han som nytt lif»,
då en samling rara växter skickades till honom.
Linné icke blott uppfattade med sitt skarpa öga den
eviga harmoni, som röjde sig i tingen, utan älskade
han dertill att betrakta skapelsen i den sköna
belysningen af fantasiens och diktens solsken; och
under hans stränga vetenskaplighet brann en rik men
dold poesi, som stundom frambröt i de mest sanna och
träffande bilder och liknelser. Se t. ex. hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:31:59 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1878/0167.html
