Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Götz von Berlichingen med jernhanden. Th.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
169
Nära två år hade nu Götz förmått att sitta i lugn och
ro på sin borg, då det så kallade bondekriget utbröt.
Ända sedan slutet af föregående sekel hade det
ständigt jäst bland menige man öfver hela tyska
riket, isynnerhet i Schwaben och Franken. De
otaliga småtyrannernas förtryck hade blifvit
olidligt. Allmogen började vakna upp till medvetande
af sig sjelf, såsom ett, om också icke jämnbördigt,
dock fullt berättigadt, statselement. Hvad Luthers
reformation var i kyrkligt hänseende, var denna
bondejäsning i politiskt: ett rop på frihet, ett
försök att afskaka sig den gamla numera urvuxna
medeltidskostymen: å ena sidan kyrkans, å den andra
feoda-lismens tyranni. Det är den nya tidens anda,
det moderna folkmedvetandet, som bryter fram. Det
ligger i sakens natur, att dessa båda rörelser lätt
skulle smälta samman i en. Lätt är icke att noga
skilja gränserna mellan den »evangeliska friheten»
och den politiska. Man gör dock helt säkert orätt,
om man i bondekriget vill se en omedelbar följd af
reformationen. Detta bevisas redan deraf, att den
förra rörelsens första lifsyttringar visade sig
långt före den märkliga dag år 1517, då Luther på
Wittenbergs kyrkdörr uppspikade sina nitiofem teser,
reformationens födelsedag. Rättast är väl att anse
båda rörelserna som tvänne yttringar, fastän inom
skilda områden, af egentligen samma sak, nämn–ligen
den nya tidsandans, den nyvaknade fjärilens något
våldsamma ansträngningar att krypa ut ur den trånga
medeltidspuppan.
Efter flera undertryckta upplopp blef resningen
först 1525 allmän. I böndernas program, de s. k. »12
artiklarna», och likaså i de Heil-bronnska »14
artiklarna», skymtar redan en stor del af den stora
franska revolutionens tankar. Åtskilligt af hvad
som fordrades i dessa artiklar hafva först genom
denna blifvit full verklighet. Ja, hvad särskildt
Tyskland angår, skulle de 14 artiklarnas författare,
Wendel Hipler, om han lefvat till våra dagar,
först nu under de båda sista decennierna sett ett
och annat af sina önskningsmål upp-fyldt. För våra
dagars menniskor med de förhållanden, som nu råda
och efter de stora reformer, som sedan den tiden
blifvit genomförda, kunna alltså anspråken i dessa
program icke förefalla annat än billiga. I Timringen
deremot, der rörelsen leddes af Thomas Mtinzer, nöjde
man sig icke dermed. Der gick böndernas program ut
på ingenting mindre, än upphäfvande af all enskild
egendomsrätt m. m. Modern kommunism i början af
sextonde seklet! »’Ingenting nytt under solen!»
Men hvad kan detta hafva att skaffa med Götz! - Ajo,
något. Det är af flera skäl troligt, att denne folkets
man, åtminstone i början, innan allmogeresningen
urartat, varit densamma bevågen. Det låter sig
nämnligen påvisas, att han redan länge stått i
ett nära personligt förhållande till fler än en af
resningens ledare, bland andra den, som kanske i
främsta rummet kan anses för den egentliga själen
deri, Wendel Hipler. Förmodligen är det genom denne,
som Götz blef invecklad
deri. Den 9 April 1525 blef nämnligen, enligt ett
i Stuttgarts statsarkiv förvaradt samtida dokument,
Götz vald till bondehärens högste chef, »ehuru man
icke vågade öppet utge honom derför». Ej mera än en
vecka derefter stormades och intogs slottet Weinsberg,
der en grefve Helfenstein residerade, förmäld med en
naturlig dotter till kejsar Maximilian, Margareta
von Edelsheim. Alla der varande riddare blefvo
på ett ytterst rått sätt misshandlade och dödade
och grefvinnan med sin lille son, alltså sjelfva
kejsarens dotterson, under de gröfsta förolämpningar
bortförd derifrån på en - dyngkärra. Från denna
stund vände sig emellertid böndernas sak till sin
undergång. Harmen öfver Weinsbergsdådet ökade
’motståndarnas krafter. Att skildra det vidare
förloppet af detta bondekrig ligger utom gränserna för
vår uppsats. Alltnog, hela den storartade resningen
blef snart på det blodigaste sätt qväfd, sedan mera
än 50,000 menniskolif blifvit gagnlöst spilda.
En hel månad var visserligen Götz bondehärens
högsta befälhafvare, men från all gemenskap
med Weinsbergsaf-fären kunna vi tryggt fritaga
honom. Stormningen af Weinsberg leddes icke af honom,
utan af tvänne andra af bondehärens anförare, Geyer
och Rohrbach. Utan allt tvifvel fick han först efteråt
vetskap derom. De radikale bland bondeledarna hade
intet förtroende för »riddaren» och foro för öfrigt
Ifram tämligen på egen hand som de ville. Redan 1849
har en professor Zöpfl i Heidelberg i en akademisk
dissertation sökt utförligt bevisa, att Götz alldeles
oskyldigt blifvit inblandad i bondekriget. Sjelf säger
Götz i sina memoarer, att bondehärens ledare aftvingat
honom löftet att stanna hos hären i precis fyra
veckor, och i trots af det obehagliga i situationen
höll han obrottsligt detta sitt löfte. Men han höll
det icke heller en dag längre! -
»Och var», skrifver den skalken, »just på samma
dag min tid ute och de fyra veckorna förbi, som jag
utfäst mig att blifva hos dem - och då tänkte jag:
nu är det tid, att du ser hvad du har att göra. Och
jag tror icke,. att
de visste något om det äfventyr e t, att min tid
just var ute, men jag visste det fuller väl, ty
jag räknade nästan alla dagar efter. Alltså gaf
mig Gud, den allsmäktige, lycka, så att jag kom
ifrån de onda . . . eller fromma menniskorna, hur
jag nu skall säga.» Som skäl, hvarför han tillät,
att detta löfte aftvingades honom, angifver han, att
han så mycket som möjligt velat göra sitt inflytande
gällande öfver de vilda och upphetsade skarorna, för
att skydda personer *och egendom. Vi hafva väl heller
icke något skäl att betvifla detta, åtminstone hvad
hans ridderliga gelikar angår. Mindre säkert är det,
huruvida samma beskyddande afsigt också sträckt sig
till kloster och biskopar, ty han var alls ingen vän
af de andliga herrarna i genien.
Trots sin protest blef han emellertid för sitt
deltagande , i 1525 års oroligheter under flera år
hållen fängslad i Augsburg. Först fem år derefter
slapp han derifrån, dock ej förr,
Sv. Familj-Journ. 1878.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
