- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 17, årgång 1878 /
175

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bland furor och björkar. Skiss af Gustaf Rundgren. (Forts. fr. sid. 163.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

- 175

"Nå», sade gamla frun till bruden, under det Lina
rörde i en kista bland band och grannlåter, »vi
få väl snart ungmor i granngården här också. Hos
nämndemannen menar jag. - Lina lilla, ge mig det der
röda bandet, du nu håller i!» - Lina räckte fram det;
hennes ansigte var nästan af samma färg, som bandet,
men hon vände sig strax mot kistan igen och ingen
gaf akt på det.

«Ja, det vardt ju afgjordt i våras, innan Nils kom
hem der bortifrån?» svarade den tillfrågade.

«Ja, så har jag hört, och att det länge varit på
tal emellan föräldrarna, det har jag nog reda på. -
Lina lilla, vill du nu ge oss kronan, är du snäll!»

Det dröjde något, innan Linas darrande händer fingo
upp kronan ur skrinet. Då hon sedan lemnade fram
henne, var ansigtet blekare än nyss, ehuru det
annars såg lugnt ut. Men bland silfverglittret i
den prunkande kronan glänste ett par klara perlor,
som föllo ner på gamla fruns skrynkliga hand.

?’Nej, men se då!" utropade gumman, »det föll dagg
ur brudkronan. Aldrig har jag sjelf upplefvat sådant
förr. Men ett osvikligt tecken till lycka och -sällhet
är det, det lärde mig salig mormor i tiden.»

Lina smög sig ut, så snart hon kunde - men hvart
skulle hon taga vägen bland allt detta bråk och
bestyr! Det var en svår dag. Nu måste hon hålla
god min, tills hon kom hem i sin stuga. Då tänkte
hon gråta.

När brudskaran kom från kyrkan, voro Lina och en
annan af flickorna sysselsatta med att duka bordet
i storstugan.

»Lina», sade hennes medhjelperska, »ser du de der
flickorna, som nämndemans Nils har med sig?» Hon
pekade på två främmande flickor, som Nils var särdeles
uppmärksam emot. »Den ena af dem skall han hafva,
säges det. De äro från Dalhems socken, der som Nils
varit så länge, och, du må tro, de sitta inte på -
bara backen. Jo, jo, nämndeman vet nog, hur han skall
styra till det för sonen sin.»

Lina sökte se likgiltig ut.

Då nu gästerna kommo in, svarade hon knapphändigt
på Nils’ helsning, men tog sig i stället för att
slösa sin vänlighet på Anders Fröjd, byns soldat,
hvilken visserligen icke tog sig så illa ut i sin
krigsmansrock. Nils gaf akt på henne och vardt allt
mer mörk i hågen. »En ann’ är så god, som en ann’»,
mumlade han och kastade till med hufvudet. Sedan
sysselsatte han sig en stund ifrigt med sina
syskonbarn, flickorna från Dalhem.

Fram på qvällen hördes spelmannen stryka på fiolen,
och de unga fingo då fötter under sig. Lina höll sig
undan i köket - der var så mycket att göra. Slutligen
tog Nils sitt beslut och trängde sig in dit, fast
flickorna sökte mota honom i dörren. Han ville få ut
Lina till en polska. Det tordes hon då för ingen del;
hon framstammade en misslyckad ursäkt, nappade åt
sig ett fat och sprang ut i visthusboden. En stund
derefter gjorde Anders Fröjd ett angrepp på flickorna
i dörren och bröt in i köket; han hade samma ärende,
som Nils. Nu tyckte Lina, att det skulle se allt
för underligt ut, om hon mot sin vana alls icke
deltog i dansen - och så gick hon med. Nils hade
i grämelsen druckit något, och när han nu såg den
långe krigsmannen komma dragande med Lina ut från
köket, kände han sitt sinne sjuda. Han grep ena
Dalhems-flickan .om lifvet, svängde ursinnigt omkring
och for se’n in i klungan midt på golfvet. Der bredvid
hade Lina och hennes soldat nyss förut stannat.

»Hvad är det för en flicka, som dansar med
krigsmans-karlen här?’» frågade hon från Dalhem.

Nils hade fått igen sin giftiga tunga från fordom. -
»Den der», svarade han hånleende och med ljudelig
röst, »det är en förnämlig jänta, det, må du tro! Far
hennes hette Brännar-Erik, ser du, - för det var han,
som tände på, när...» Han tvärtystnade, ty Lina
hade vändt sig om och såg på honom. Hon var helt
blek. Nils kunde ej uthärda hennes blick och sökte
taga ett steg tillbaka, men fick i detsamma ett slag
i nacken, som förmodligen drabbat hårdare, om ej så
många stått emellan honom och den, som slog. Lina
rusade till och fick den stridslystne i armen -
det var nämnligen ingen annan

än Olle - och under det stoj, som nu uppkom bland dem,
som skreko för och emot, lyckades hon komma ut och
få sin bror med sig.

Icke lång stund derefter vandrade båda hemåt. Lina
hade velat gråta, nu kunde hon det icke, och Olle -
han hvisslade gällt på en munter polska, ty så gjorde
han alltid när han var ond.

# #

#

De närmast följande dagarna gick Nils sluten och
tyst. Lina såg han ej till och ej heller tordes han
söka upp henne. Helst ville han bort från trakten och
omfattade derför med nöje det förslag, som gjordes
honom af en jämnårig sockenbo, att följa med på
ett år till länets folkhögskola. Ej långt derefter
afreste han också i sällskap med sin vän. Då de skulle
förbi vid Löfkullen, stod Lina utanför, men drog sig
skyndsamt tillbaka, när de kommit tillräckligt nära
att kännas igen. Hon var nu öfverens med sig sjelf
att glömma Nils, och med färskt minne af hvad som
händt den olyckliga bröllops-qvällen, tycktes detta
henne i början ej så svårt, som hon föreställt sig.

Nils arbetade visst dugtigt i sin folkhögskola,
men lindrade ej dermed den plåga, som aggade honom
och blott oupphörligt växte. När han for hem till
julhelgen och under vägen rastade i en af landskapets
städer, aflägsnade han sig från kamraten på en
stund, och hvad han då haft för sig, fick denne ej ur
honom. Saken var den, att han gått ut för att köpa en
julgåfva åt Lina. Men - om hon ej skulle taga emot
henne! Ja, den tanken gjorde, att gåfvan fick ligga
qvar i Nils’ kista, tills han nästan var färdig att
resa igen.

Men aftonen dessförinnan såg Olle, som kom från
lidret med ett fång ved, en skepnad, som i det osäkra
stjernljuset dunkelt aftecknade sig mot snön nere
vid vägen. Han gick in med veden, men vände strax
åter, för att se, hvad det var för en. Den okände
kom hastigt emot honom - det var Nils. Det ryckte i
fingrarna på Olle, och han ångrade bittert det löfte,
han i ett obevakadt ögonblick gifvit Lina - nämnligen
att ej ställa till gräl med Nils om de råkades.

»Hvad vill du ha för en dans?» sporde han emellertid
morskt, det kunde då ingen hindra honom.

»Olle», yttrade Nils, »har jag någonsin bedt dig
om något?»

»Nej, det må då Herren veta!» utropade denne.

»Men om jag nu vackert ber dig om en sak, lofvar du
att göra mig till viljes?»

»Kommer an på det!»

»Ja, det är ingenting svårt. Du skall bara vara
beskedlig och ge det här åt Lina i morgon.» Han räckte
fram ett litet paket.

Olle funderade på saken en god stund, men - det var
kallt och han började till sist att frysa. Då tog han
stillatigande emot paketet och skildes så från Nils,
som med lätta steg vandrade hemåt på den knarrande
snön.

När Lina efter ett par dagar kom tillbaka från
klockargården, der hon vid tillfället var på arbete,
var hon i en underlig sinnesstämning. Man hade der
talat om ett häftigt uppträde, som skulle ägt rum
mellan nämndemannen i Granby och hans son någon dag,
innan denne återrest till folkhögskolan. Det sades,
att nämndemannen föreslagit sonen giftermål med en af
syskonbarnen från Dalhem, men att denne till faderns
stora öfverraskning och harm svarat tvärt nej och ej
låtit rubba sig hvarken af böner eller hot. Detta
hade hos Lina väckt till lif tankar och känslor,
som hon förgäfves sökte qväfva.

Då hon nu efter hemkomsten drog ut öfversta lådan
i sin dragkista, fann hon deri ett litet paket med
utanskrift till »Jungfru Lina Malm, Löfkullen». Det
var julgåfvan från Nils, men derjämte fanns deri
en liten hopviken papperslapp, på hvilken hon läste
orden: »Förlåt en ångrande! - Nils.»

Lina stirrade på skriften och kunde ej taga sina ögon
derifrån. Hon såg och såg, tills hon intet mer kunde
se för de tårar, som fyllde hennes ögon, och den ena
efter den andra började sitt tysta tåg utför hennes
rodnande kinder. (Forts. sia. m)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:31:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1878/0179.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free