- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 17, årgång 1878 /
186

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur en konstnärs lif. Berättelse af Isidor Palm

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»»Dumheter», sade hon sig sjelf, »för mig må han göra
hvad honom lyster! De der artister.ua äro ögonblickets
barn, och den, som skulle fästa sig vid dem, vore
ett olyckans offer.»»

Hon började småsjunga sakta för sig sjelf, liksom
kände hon sig särdeles lycklig och nöjd, och hon
smulade sönder skorpor åt småfåglarna, hvilka började
samlas omkring henne. Yar han icke också som en
fågel? Och skulle icke också han snart flyga bort?

»Gerna för mig!» sade hon och nickade mot den tafla,
der Martha och målaren utgjorde de egentliga
hufvudperso-nerna, denna tafla, som i lekfull
klarhet åter hägrade för hennes syn, denna af matt
purpur belysta scen . . . »Skulle hon då icke kunna
glömma den?»

2. En tolt affärslif.

I ett tarfligt, nästan torftigt möbleraclt rum satt en
storväxt herre med yfvigt hår. Hans stora, utstående
ögon hade en obestämd färg, men fingo ibland ett
leende uttryck, då han knep ihop ögonlocken, såsom
han nu gjorde, i det han lade pekfingret på sin panna
och mumlade: »sjutio, sjutiofem, det blir in brutto
... så ja!»

Och nu drog han fram ur fickan en anteckningsbok,
i hvilken han bläddrade, gjorde här och der ett
uppehåll, rynkade ihop ögonbrynen, liksom om han
ansträngde sin h j erna till det yttersta, derpå,
lösande till synbar belåtenhet något problem, gjorde
han raskt och ifrigt några anteckningar med den
blyertspenna, han än höll mellan läpparna, än för
beqväm-lighetens skull stack bakom ena örat.

Han hade en affärsmans begrundande min, som nu
klarnade upp med ett leende. Slående ihop boken med
en häftig smäll och med en åtbörd, som om han icke
hade något emot, om han gjorde litet buller och bång,
sade han helt högt:

»Så ja! ... Förtjensten är öfvervägande hundra
procent!»

Denne storväxte herre hade ett pussigt ansigte
med ett sangviniskt uttryck; han bar en rock, som
skiftade i grönt och hvars snitt påminte något om
en jagtrock. Sanningen att säga, öfverensstämde en
sådan drägt med hans anlag, hvilka ständigt drefvo
honom på jagt, dock icke efter villebråd, utan efter
något, som äger villebrådets snabbhet i sin flykt -
nämn-ligen lyckan; men när han väl trodde sig hafva
nedlagt henne vid sin fot, slank hon lika hastigt ur
händerna på honom igen, så att han inte väl hann fatta
henne, innan han var i farten med en ny förföljelse.

Den, som var öfvertygad att denna jagt var tämligen
fruktlös, det var måhända hans hustru, som blek och
med ett tynande utseende lutade sig öfver en sömnad,
knappast gifvande sig tid att jollra med den lilla
flicka, som lekte vid hennes fötter.

»Mia, min älskling, stöt inte till mamma så der!»

»Mia vill sitta i knäet!»

Den bleka qvinnan kunde icke motstå dessa ord, hon
tog flickan upp till sig och tryckte henne hårdt i
sina armar.

»Jag svär», sade herr Ansberg, »jag svär, att jag
skulle vinna igen både hvad jag förlorat och mera
dertill. . . men hvarifrån få mynt?»

»Du får väl gå ut och söka till, att vi åtminstone
få något i dag.»

»Min söta vän, jag skulle kunna göra de yppersta
affärer i dag; men utan frukost har man hvarken nerv
eller energi. Om jag i detta ögonblick bara visste,
hvar jag skulle få litet mat ifrån, så, anfäkta,
jag skulle ut och göra de briljantaste ...»

»Om du toge dig en plats, Kobert», afbröt hon; »du
må få aldrig så ringa lön, så vore det dock bättre,
än dessa obestämda inkomster ...»

»Har jag inte förtjenat trehundra kronor på fotogen?»

»Jo, det är visst sannt, men ...»

»Och på kaviar, delikatesser, papper etc. etc. öfver
tvåhundra kronor?»

»Men på ett år, när detta är allt? . .»

Den store mannen höjde sina axlar och gaf sin hustru
en på en gång beklagande och nedlåtande blick.

»Du förstår dig inte på affärer, min söta! Allt måste
gå småningom i den här branchen . . . småningom,
förstår du! Men kunde jag få mynt, skulle jag brygga
sockerdricka. Jag vet hvad Styyf förtjenar, jag
vet det och skulle tro, att det inte är så dåligt.»
Herr Ansberg gjorde en rörelse, liksom stoppade han
hela denna förtjenst i sin egen västficka. »Eller
jag skulle göra bläck, blanksvärta, parfymer ... en
sådan tillverkning, när den kommer i ropet, jag
svär, går icke af för småhackor! Eller jag kunde
lägga in anjovis, tusan! Jag skulle vilja veta,
huru man lägger in Fjellbacka anjovis?» Herr Ansberg
smackade med sina läppar och blickade småleende
i taket. »Sofie, du skall vara artig mot Cedrén,
han känner hemligheten med anjovisen . . . Min vän,
jag skall lura ut den af honom . . . Han har också
ett recept på konjak . . . var lugn, du känner min
finurlighet, jag skall utforska honom, var säker! Men
summa summarum är penningar, min engel!»

I hast blef i rummet ett utrop, ett utbyte af
omfamningar mellan fru Ansberg och den inträdande
artisten Vilhelm Levall, med hvilken herr Ansberg med
fryntlig min skakade hand. Här uppträdde kanske helt
å propos den räddande en-geln, ja, hvem visste så
noga? Herr Ansberg ville åtminstone göra allt sitt
till, för att förmå honom uppträda i en hjelpares
roll, och till en början ville han utveckla hela
sitt intagande väsende. Ja, Levall vore en usel
karl, om han ville spara på kronorna, när det gällde
hans systers, systerbarns och svågers välfärd! Herr
Ansbergs ansigte fick ett uttryck, som om solen hade
gått upp. Han hade vanligtvis ett sätt, när han slog
någon på axeln, som ville han säga: »hedersbror,
låna mig en tia!» Han utförde nu denna pantomim på
sin svågers arm, i det han sade:

»Hedersbror, att jag ändå fick se dig, hvilken
öfverraskning! Hjertligt glad! Du målar och går på,
som en slaf. . . I förtroende sagdt, sparar jag mig
heller inte . . . och vi ha det någorlunda, efter
omständigheterna . . . dåligt år, så har det varit
flera ... En konjak, hvasa? Se här!»

Herr Ansberg hemtade ur ett skåp en konjaksflaska.

»Present af Cedrén», sade han och höll framför
sina ögon flaskan, af hvars innehåll han hällde
i ett par spetsglas. .>.>Drick ur, drick ur!»
fortfor han; »lukta nu! . ... Åh, känner du
aromen? Fin, fin! Smaken russinstjelk, inte sannt? I
förtroende sagdt, skulle jag sjelf kunna fabricera
konjak . . . min vän Cedrén har blandat ett par
flaskor på försök . . . Jag skall lura ur honom
receptet. Han är tusan så rädd om det, men jag svär,
att jag skall! Tungans band löses vid en glad sexa
. . . Jag har reda på allt, så när som på en enda
ingrediens. Jag gör mig inte angelägen, inte det
ringaste angelägen, se, det är knuten! När man vill
lura ut något, så likgiltig, märk mig detta, ytterst
likgiltig! Jag låtsar som ’om det regnar’, förstår
du, men jag har plockat Cedrén, som vore han en gås;
han håller på den sista fjädern, det är sannt, men
den skall ryckas upp!»

Herr Ansberg skrattade och gjorde en rörelse med
handen, liksom verkställde han en svårare operation,
derpå klingade han med sin svåger, hvilken tagit i
famnen den något motsträfviga Mia, som nu stirrade
på hans mustascher och blinkade, när han närmade sitt
ansigte intill hennes.

»Jag har ålagt min hustru att vara artig mot Cedrén,
det är i husets intresse, som hon bör vara ämabel
. . . Kunde jag fabricera konjak, så betänk hvilken
förtjenst! Enorm! Det är en dryck, som blir allt
modernare, läkarna ordinera den vid dödsbädden,
till konvalescenter, öfverallt; sjuka dricka den med
lysande resultat, och friska ... ja, skål! Visste
jag blott sista ingrediensen och hade mynt...» Herr
Ansberg blickade rakt framför sig med sina stora ögon,
liksom hade han fått en inspiration . . . »Jag svär,
att jag skulle vinna igen allt hvad jag har förlorat
. . . förlorat för min hustru och hennes slägt!...»
Här gaf han herr Levall ett halft ögonkast och med en
af rörelse skälfvande stämma tillade han: »Jag vet
bäst, huru jag plågas häraf; mina sömnlösa nätter
... hm ... det var inte mitt fel, jag säger detta
till mig sjelf, men det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:31:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1878/0190.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free