Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur en konstnärs lif. Berättelse af Isidor Palm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
187
hjelper inte . . . dåliga konjunkturer! Den ena
spekulerar i ett och blir millionär, den andra i ett
annat och blir utfattig. Men erfarenheten har lärt
mig försigtighet, och jag vet huru jag bör blanda
mina kort, för att inte sjelf få alla hackorna. A
la bonheur! Det blir ändå som det är; det finnes
ingen bland mina gamla vänner, som skulle vilja låna
mig hundra kronor, vid min ära, icke hundra kronor,
om jag uppträdde i den här kostymen!
Herr Ansberg betraktade sina bruna trådslitna byxor,
sina lappade stöflar, hvarefter han kastade en
sorgfull blick på högra axeln af sin gröna rock,
der man skönjde några hål, som voro särdeles nätt
igenstoppade.
»Nej»», återtog han och slog sig med kraftig hand på
sitt knä; »»nej, jag skulle inte få!»
Man gjorde icke några invändningar mot detta
påstående, och hans fru, som kanske kommit till en
och annan sorglig erfarenhet, sade sakta och liksom
för sig sjelf: »»Kläderna göra allt!»
»»Det är inte sannt», inföll herr Levall; »jag för
min del . . .»
»Kanske inte du», invände fru Ansberg med en lätt
suck, »men de flesta menniskor . . . Uppträder man med
fina kläder, blir man fint bemött, då tvärtom . . .»
Vilhelm Levall slog sin arm om systern; hennes svarta,
snäfva och i grått skiftande klädning och hennes bleka
ansigte lockade tårar i hans ögon - varma tårar, som
stego från ett varmt hjerta. Han höll henne smekande
och varsamt, liksom hade hon varit ett barn, och
under det i hans själ framstod tanken på en utländsk
resa, hvilken var honom nödvändig som konstnär,
öfverräknade han, huru mycket penningar han kunde
undvara, för att in netto göra denna resa . . . och
sedan, ja! Han smålog, En konstnär har ofta angenäma,
lyckliga drömmar!
Det var sannt, att hans svåger hade förstört de
tjugotusen kronor, som hans hustru medförde i
föräldraarf, dertill en del tusenden för honom
sjelf. Han hade kallat sig »för-dömdt godtrogen»,
för det han lånat sin svåger dessa penningar,
fastän han sjelf behöfde dem. Tänk blott, hvad det
kostade honom, att uppehålla sig vid akademien, och
dertill resor! Han erkände, att penningar liksom
runno honom sjelf ur händerna, han var icke någon
klok hushållare; räntorna hade för honom varit ett
intet, utan kapitalet, alltid kapitalet! Så noga på
öret visste han icke hvad han hade qvar; men nog
kunde han kanske ändå räcka en hjelpsam hand för
systerns skull - kanske det denna gång kunde blifva
ett bättre resultat, än det föregående! Herr Ansberg
hade ju bittert pröfvat lifvet, och der han nu satt
och åter bläddrade i sin anteckningsbok, syntes han
så djupsinnig och allvarlig, som om hans spekulationer
aldrig kunde slå fel; så fast och säker, som vore han
ett hälleberg, hvilket affärernas kastvindar aldrig
kunde rubba.
»’Vi skola se, vi skola se!» sade artisten och tryckte
systern fastare intill sig, och hon hviskade:
»»Robert är så snäll, stackars Eobert; han rår inte
för sina motgångar, han har tusen förslag!»» Att
han aldrig satte dem i verket eller ens försökte
detta och att hans arbetsamhet egentligen bestod i
att uppgöra planer, dervid var hans hustru så van,
att hon .icke vidare reflekterade deröfver, och hon
.tillade blott på sitt stillsamma, saktmodiga sätt:
»Jag tror, att om Robert bara kunde hålla sig till
ett, skulle det vara bättre; jag menar, om han
försökte få någon plats . . .»»
»Ja, detta var ett klokt ord; du borde verkligen
försöka . . .»
Herr Ansberg skakade på sitt stora hufvud, som om han
kände en sorts helig ömkan öfver verldens dårskap och
särskildt öfver de i hans närhet uttalade fåvitska
orden.
»En plats, mina vänner, det är godt och väl; antag
till och med, att jag lyckas vinna en sådan, men
hvad då? Jag skall aldrig lyckas förtjena tillbaka,
hvad jag har förlorat, och mannens sträfvan är ju,
att bli burgen karl?»
Herr Ansberg ansåg sig hafva afgifvit en förklaring,
mot hvilken icke någon invändning kunde göras, och
utan att af-vakta svar, tillade han, det han ofantligt
gerna skulle vilja
bjuda sin svåger på frukost, men att detta icke lät
sig göra, ty han vore »fullkomligt ren» - och nu
vände han ut och in på alla sina fickor och höjde
axlarna beklagande.
»Felas inte något annat?» sade Vilhelm Levall gladt
och lemnade sin syster fri dispositionsrätt öfver
sin portmonnä.
Herr Ansberg fick vid denna åsyn liksom nytt lif. Ett
leende lekte öfver fru Ansbergs bleka ansigte och
lilla Mia klappade händerna. Den aktade familjfadern
iklädde sig sjelf en tjenares skepelse och dukade
bordet, medan hustrun fick ett lifligt sysslande i
köket, och snart stodo upprågade asietter och fulla
flaskor på bordet.
»Det här är ju riktigt trefligt», sade herr Ansberg,
hvilkens läppar och ögon smålogo; »>nu skola vi
göra det beqvämt», och härvid drog han en stol till
bordet och började servera sig med en ifver, att man
väl kunde tro hans försäkran, det han icke hade ätit
på fjorton dagar. Det var en måltid full af gamman,
och då herr Levall lade ifrån sig knif och gaffel,
försäkrade han:
»Jag är riktigt nöjd, att jag kom hit, riktigt
nöjd! Jag kommer att stanna natten öfver och kanske
längre.»
»»Du skall bo hos oss», sade herr Ansberg, som
gäst-vänligt slog sin svåger på axeln. »Du får icke
för logis etc. etc. ge ut ett öre på hotell! Jaså,
du har bara en nattsäck, den kan jag hemta åt dig.»
Och med långa steg, en vana, som följde med hans
affärsverksamhet, mätte han rummet, och fastän vädret
var klart och vackert, tog han ett parapty, stödde
det mot axeln med en vårdslös rörelse, hvarpå han
mönstrade sig med en hastig blick. Ja, de små hålen
på axeln voro gömda! Herr Ansberg smålog; att gömma
hålen på rocken var en fiffig beräkning, som hela
denna sommar gjort honom oskiljaktig från paraplyet.
När efter ett par dagar Vilhelm Levall sade farväl
till sin svåger, lade han denne på hjertat, att
icke inlåta sig i andra spekulationer, än dem han
med bestämdhet visste vara vinstbringande, och herr
Ansberg vinkade med handen, att han kunde vara lugn -
och herr Ansberg stod så bredbent och trygg, klädd i
splitterny öfverrock samt höll händerna i fickorna,
glad, som han sade till sig sjelf, att ej längre
behöfva balansera med det fördömda paraplyet. Lilla
Mia var nätt som en docka och hennes moder så fin i
sin drägt, att hvarthelst hon än vände sig, hon kunde
vara viss om ett fint bemötande.
»Gud vare lof, att jag kunde hjelpa!» tänkte Vilhelm
Levall, i det han kysste sin syster.
»Han är en god tok!» tänkte herr Ansberg; »men jag
skall betala igen hvart enda öre, både hvad jag nu
har erhållit och det förut bekomna. Jag skall lura
ur Cedrén den sista ingrediensen, det är bara detta,
som återstår», och han hviftade med sin hatt samt
begaf sig med långa steg bort ifrån jernvägsperongen,
för att bjuda vännen Cedrén på en god frukost, och
under den, hvem kunde veta . . . kanske han till
sista fjädern skulle kunna plocka gåsen! . . .
Fru Ansberg följde sin man.
»Käre Robert», sade hon, »om du ville taga en plats;
nu kunde du nog få en på ett kontor, och vi kunde
då inrätta oss riktigt ordentligt med de penningar,
vi fått, samt lefva ett lugnt lif.»
»Min engel, affärer äro för dig som ett grekiskt
alfabet; du begriper deraf icke en bokstaf. Jag har
sjelf skött mig i öfver fyrtio år och tänker göra
det framgent.»
Herr Ansberg kastade härvid en stolt blick mot skyn,
som samm helt silfverhvit nere vid horisonten.
3.
»Jag har drömt om eld», sade assessorskan Kleve,
under det hon gjorde sin morgontoalett, »jag har
drömt om eld, hela min kjortel stod i ljusan låga,
och det var du och Claes som släckte den.’»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
