Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En karolins berättelser om sina öden. Ur efterlemnade anteckningar af A. M. Dahlberg. IV. Pultava. - Fångenskap. - Giftermåls- och rymningsplaner - "Stadier på lifvets väg". E. v. Q.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200
på dem, om de icke upphörde, hvarpå de alla satte till
fötters, och oaktadt han sökte att få någon fast,
kommo de likväl alla undan; och fastän de sålunda
blefvo hindrade att helt plundra och afkläda mig,
hade dock en af dem skurit af min rock under armarna
och tagit den med sig.
Jag var då i det tillstånd, att jag intet kunde göra
reda för mig; emellertid lät denne gode herren föra
mig in i närmaste hus, begärande att de ville för hans
räkning skicka efter fältskär och sköta mig, hvarpå
han lemnade en af sitt folk hos mig, hvilken genast
skaffade en fältskär, som tvättade blodet af, förband
såren och gjorde omslag om svullnaderna. Omsider
kom jag mig så vida före, att jag kunde tala, men
besvimmade flera gånger, ty bröstet var mest illa
medfaret, emedan två refben på venstra sidan voro
bräckta. Sedan läkaren användt all sin flit att bringa
mig till rätta, kom jag mig ändtligen så vida före,
att jag öfvervann besvimningarna och förmådde berätta,
hvad sig med mig tilldragit, huru jag råkat uti denna
olycka och hvar jag hade mitt qvarter, begärande,
att de ville föra mig dit, hvilket läkaren inte
ville tillåta, förr än andra dagen, då min lekamliga
frälsare hade sitt sändebud dit och lät fråga, om jag
lefde, i hvilket fall han hade befallt, att låta föra
mig till mitt qvarter och medsände derjämte till min
upprät-. telsefemdukater i guld. Det, som mig nu mest
be-dröfvar, är att jag förgätit hans namn. Sedan antog
jag en af våra fältskärer, vid namn Alexander Lemke,
hvilken ock använde all flit till mitt upphjelpande,
så att jag efter sju veckor nödtorf-teligen kunde gå
omkring i rummet med hjelp af käpp och kryeka, men var
ej ii stånd att komma utom porten,, förr, än tre må-
nader voro förlupna; dock voro mina kamrater
så hederliga, att de lemnade mig lika del med sig
af hvad på verkstaden förtjentes. Yår värdinna, en
gammal ärlig gumma, viste all den ömhet för mig, som
en moder kunde visa mot sitt eget barn, under den tid
jag hvarken förmådde vända Celler hjelpa mig sjelf,
men hon hade ock ett eget intresse dervid. Hon hade
en brorsdotter, vid namn Pruskovia Fedorowna, efter
deras vis en rätt vacker flicka; denna ville hon
smörja mig på halsen, under löfte om många stora
förmåner. Jag, som såg mig endast genom hennes
trogna och ömma skötsel kunna komma till helsan,
ingick uti detta mitt elände ett sådant kontrakt,
ifall jag skulle blifva vid lif, och bejakade allt,
hvad hon mig föreslog. Hon hade ock intet ospardt, som
kunde tjena till min helsas återställande, och fick,
utom fältskären, den hon heder-ligen betaide, ingen
handtera mig utom hon sjelf, såväl med badningar,
som smörjningar, hvarvid väl en annan skulle tröttnat,
Så glad jag nu än var öfver helsans återvinnande, så
bekymrad var jag ock öfver min öfverenskommelse med
min värdinna, hvilken äfven intet underlät att påminna
om uppfyllandet. Jag var i olidelig ångest och visste
intet hvad jag skulle företaga, men ville. hellre dö,
.än öfvergifva min
tro och antaga den grekiska religionen. Skulle jag
undvika själavåndan, så måste jag sätta mitt lif i
fara, som jag också hellre utvalde och beslöt, att
frälsa mig genom rymmande, hvilket jag omsider för
mina kamrater uppenbarade, hvilka då voro beslutna att
göra sällskap. Under det denna rådplägningen före-li
ades, träffade mig emellertid ånyo en stor o-lycka,
som hindrade hela anläggningen.
Keltiskt tempel ("Stonehenge" i England).
"Stadier på lifvets
fr£ Hafvae, lånat titeln på denna lilla uppsats från
ett arbete af den bekante danske skriftställaren
Sören Aaby Kierkegaard, hvilken på sin tid väckte
stor uppsÄdelse.
Man lefde så innerligen gladt i det lilla;
Danmark. Skalder och konstnärer förde spiran
öfver landet. Köpenhamn tillade sig med stolthet
benämningen Nordens Athen. Universitetets professorer
skrefvo moralfilosofi, och studenterna förkunnade
den skandinaviska tanken. Man gick ordentligt om
söndagarna i kyrkan och iakttog den allmänneliga
kristendomens goda seder och bruk. Man steolle
säkert hafva kännt sig fullkomligt lycklig, hade icke
slesvig-holsteinismen varit!
Då hördes oförmodadt en stämma, sona med häftigaste
lidelse, hårfinaste dialeMik och skönaste klang
förkunnade: ^Konsten, skönheten äro endast bedräglig
njutningslystnad. Den moraliska lifsuppfattningen
leder till förtviftei. Kyrkan, den kristna
församlingen^ står utanför den äkta kristendomen. Allt
detta är endast stadier på lifvets väg. Lifvet
sjelft, det sanna lifvet, är isolering, lidande,
köttets fullkomliga dödande, offret af mensklighetens
tillvaro. Först då, när hela slägtet dött ut, är hvar
och en enskild frälst.»
Man kan tänka sig verkan af denna likpsalm i
Danmarks yppiga boklundar. Nordens athenare råkade
i liflig uppståndelse, liksom fordom söderns,
när den ironiske filosofen sökte på gatorna "en
menniska». Många förklarade Sören Aaby Kierkegaard
för en tempelskändare. Andra ansågo honom för det
religiösa medvetandets återställare. Midt under den
strid, som han framkallat, skyndade sig den stackars
Kierkegaard sjelf i sin graf. Striden fortsattes
ännu vid grafven. Kierkegaards köttslige broder, som
var biskop och familjefader, slungade efter honom
den kristna kyrkans och det kristliga samhällets
bannstråle.
Sören Kierkegaard var sjuk till själ och kropp, det
vet man nu; men han var ingen tempelskändare och ändå
mindre en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
