Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frid? Egerius - "Hvarför gifter inte farbror sig?" Skiss af Abel Sylvester. (Forts. fr. sid. 196.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
L e’n af muntra bäckar höres bruset, ^Sippan stiger
på sin stjelk mot ljuset,
Trast och fink till vårens sångarfest
Stämma upp preludiet som bäst.
Snart skall jorden hafva bytt omsider
Helt sin svepning ut mot hoppets drägt,
Lik en Julia, men en i tider
Af Eomeo-solens kyssar väckt.
Lyktad nu är yxans gång i skogen, Men sin gång kring
fälten börjar plogen, Ser du, redan näst till vägen
här Ban för åkerns gyllne slägt han skär. Känn,
från mullen huru frisk en ånga: Sommarminnen, som
fått luft igen! Så ett bröst, försegladt tider långa,
Andas ut vid mötet med en vän.
Se blott: här vill sjelfva ljuset bida; Har du märkt
det förr så långsamt skrida, Förr’n det skiljer sig,
vid vesterns port, Från den nejd, hvars sällhet det
har gjort? Sjelfva tiden vill en gång stå stilla:
All dess oro kunde tyckas släckt, Möttes den ej än
af skyn, den lilla, Sakta jagad af en vestanfläkt. -
Säg, o, säg! Är här ej godt att vara? Stunder ges,
som verlden skönt förklara-, Dagas ej ett bättre
tingens skick Här, vid lärkans slag och solens
blick? Kan du undra väl, om jag vill dröja, Midt i
lifvets offerdigra strid. I den krets, som ensam kan
förnöja Hjertats heta längtan efter frid?
Dröj ock du-, en lärdom lönar dr oj ar n:
Lifvets stridsman, tag den mot af plöjarn,
Lär dig kämpa, lär dig, om du kan,
Segra lika ärofullt som han!
Du, som dömts att se hur väsen digna
Vid de slag, du blott till nödvärn slår:
Kunde dina offer ock välsigna
Så, som hans, som jorden sina sår!
Dröj! Hur -kan du redan vilja skynda,
För att åter trängas, åter synda,
Äter sprida eller lida qval,
Hän till torgen från min lugna dal?
Här man ingen kränker, ingen krossar . . .
- »Huru, filosof! Hvi tystnar du?
Och hvad är det, du från torfvan lossar?-’ -
Blott en mask, som plogen - skar itu!
Egerius.
’Hvarför gifter inte farbror
Skiss af Abel
blef vår, Djurgården började åter utöfva sin
vanliga dragningskraft på stockholmarna, och de
små ångbåtarna, som legat i dvala öfver vintern,
återtogo sina vanliga turer. Tillsammans med en af
mina vänner, en kunglig sekter, hade jag ätit middag
på ett af de täcka värdshusen på Djurgården, derifrån
vi foro hem på en ångbåt. Här sammanträffade vi med
en gammal majorska, som min vän var bekant med och
för hvilken han presenterade mig. Vi konverserade
en stund, under det hennes lilla ostyriga knähund
roade sig med att rifva och bita sönder fransarna,
på majorskans kappkrage.
»’Fy, Azor!’ utropade hon och ämnade straffa honom
med ett lätt slag med handen, då hunden lekande
sprang undan, hoppade upp på relingen och föll i
sjön. Majorskan skrek och kunglig sektern tog upp
sin lornjett, under det jag grep Azor i nacken och
drypande våt nedlade honom för sin herrskarinnas
fötter. Hennes tacksamhet föreföll mig nästan
litet öfverdrifven, och då jag hjelpte henne inlinda
favoriten i eno ylleschal,- bad hon mig komma följande
dag och se om Azor. Ångbåten stannade, vi voro framme,
jag förde majorskan i land, der hon emottogs af en
ung, ovanligt vacker blondin, som hon presenterade
som sin dotter, ’lilla Mia’.
»Då jag skilts ifrån dem, berättade kunglig sektern,
att majorskan var enka, utan någon vidare förmögenhet,
och lefde med sin enda dotter mycket indraget, men
hade likväl en liten nätt våning på Regeringsgatan.
»Dagen derpå följde min vän med mig dit på visit. Vi
kommo upp i en korridor, der en dörr stod öppen till
ett kök, det trefligaste och prydligaste man ville
se, med blankskurade koppargrytor och kastruller,
brokiga porslins tallrikar, symmetriskt ordnade kring
väggarna, ja, sjelfva jernspiseln var så blänk-skurad,
som om den aldrig begagnades. En behaglig lukt af
nybakadt eller rostadt hvetebröd inandades jag med
välbehag, men trefligast af allt var den husliga
fröken Mia, som, med ett hvitt köksförkläde och
uppkaflade klädningsärmar, var sysselsatt att vispa
till något i ett fat.
Sylvester.
’ (Forts. fr. sid. 190.)
»Hur mycket vackrare är det ej att se en ung
dam med mjöldoft på händerna, än med bläck på
fingrarna, tänkte jag och såg med beundran på
den unga flickan. Hon bad oss artigt stiga in
genom tamburdörren till hennes mamma, som var i
förmaket. Majorskan satt vid sin reflexionsspegel
med en stickstrumpa i handen, Azor på knäet och en
roman framför sig. Den gamla damen emottog oss ’mycket
nådigt och en stund derefter inkom fröken Mia - utan
köksförkläde - och tog fram sitt broderi. .Hon var
enkelt och anspråkslöst klädd, men i mina ögon just
derigenom så mycket vackrare.
»Se der en flicka, som jag skulle vilja ha till
hustru, tänkte jag, hon tyckes vara huslig och flitig,
är fri från koketteri och i hög grad intagande. Med
saknad tog jag afsked, men blef lyckligtvis ombedd
att återkomma, om det roade mig. Att jag så snart som
möjligt förnyade visiten, faller af sig sjelft, Jag
hade sedan ofta med mig nya romaner till majorskan,
blommor till fröken Mia och konfekt åt Azor. Någon
gång blef jag qvarbjuden på tesupe, den mest subtila
man kan tänka sig. På små assietter lågo tunna,
genomskinliga skifvor kött, korf och dylikt, ja, allt,
till och med brödet, var så fint och eteriskt, att det
fordrades en viss konst att supera der. "Det enda, som
fanns i öfverflöd, var det svaga teet, som serverades
i stora mandarinkoppar. Som majorskan aldrig uraktlät
att förmana lilla Mia, att ej lägga socker i teet,
emedan det totalt förderfvade tänderna, så ansåg jag
mig också böra spara derpå och drack mixturen med god
min. Då vi uppstego från bordet var merendels hälften
af anrättningen qvar, och öfverlefvorna betraktades
med snåla ögon af den bleka, utmärglade pigan, då
hon bar ut brickan.
»’Det är en stackars fattig flicka, som jeg af
barmhertighet tagit till mig’, sade majorskan, ’men
då hon någon tid lar vara här i min kost, hoppas jag
att hon skall få ett annat utseende.’
»Ibland blef fröken Mia längre ute i köket än vanligt,
då teet skulle serveras, och jag kunde då vara säker
på, att vi blefvo trakterade med en god efterrätt. Än
var det äpeltårta,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
