Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vårt solsystem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om en sådan ring vore fullkomligt likartad i alla sina
delar, skulle den antingen komma att äga ett varaktigt
bestånd, såsom förhållandet är med Saturni ring,
eller åtminstone hålla samman en ansenlig tid. Men
en dylik homogenitet, som hör till de sällsynta
undantagen, fanns icke hos den från solen afskilda
ringen, hvilken brast sönder på flera ställen. Genom
det smälta tillståndet förenade sig de särskilda
styckena till ett klot, hvilket allt sedan sin
bildning vände sig omkring sin axel i samma riktning,
som det större klotet eller solen. Den nya kroppen
var högst sannolikt Neptunus, ty då vi tillskrifva
planeternas uppkomst en dylik afsöndringsprocess,
som den här beskrifna, måste den aflägsnaste planeten,
eller Neptunus, anses såsom den först uppkomna.
Vid afsöndringen spelade centrifugalkraften en
ingripande roll. Under det nämnligen gravitationen
eller tyngdkraften städse drager en roterande kropp
till den punkt .- centrum - kring hvilken rörelsen
sker, sträfvar deremot centrifugalkraften att aflägsna
honom från centrum. Sistnämnda kraft uppstår i hvarje
fyra, Saturnus åtta, Jupiter fyra, Mars två och Jorden
en. Venus och Merkurius sakna deremot drabanter.
Hos Saturnus möter oss den högst märkliga företeelsen
af ringar, som ännu bibehålla sin ursprungliga
form, fastän ständiga förändringar äga rum i
dem. Dessa ringar äro således månar, som stannat i
sin utvecklingsprocess. De äro af stor vetenskaplig
betydelse, emedan de synbarligen ådagalägga, huru en
verldskropp bildas ur en centralkropp.
Saturni ringsystem har en genomskärning af 39,000 mil
och ett omfång af nära 120,000 mil-, dess tjocklek
uppgår endast till 29 mil, men dess bredd till 6,000,
så att ur Saturni-ringarnas massa skulle kunna
framställas omkring fem jordklot. Ringsystemet är
skildt från planeten genom ett mellanrum af 2,000
mil och ligger i plan med hans eqvator. Den innersta
ringen är mörk och svår att urskilja; den derpå
följande är den bredaste och mest lysande; sedan
kommer ett mellanrum af 350 mil och derefter flera
smala, tätt på hvarandra följande ringar. Då detta
ringsystem ständigt är underkastadt föran-
Jorden sedd från Månen.
Jorden sedd från Mars.
ögonblick genom den i föregående ögonblick skedda
rörelsen i den roterande kroppen och är så mycket
större, ju snabbare kroppens rörelse i dess bana
är. Man fattar lätt, att hos ett roterande .klot, som
består af en smält massa, måste den snabbaste rörelsen
utveckla sig hos de delar, som äro belägna vid
klotets eqvator. Der får slutligen centrifugalkraften
öfverhand öfver centripetalkraften (som drager till
medelpunkten), och följden blifver afsöndrandet af
en ring, ur hvilken en planet uppstår. På detta
sätt bildades alla planeterna af solens massa,
som derigenom blef allt mindre. Näst efter Neptunus
uppstod Uranus, sedan Saturnus, derefter Jupiter. De
öfriga planeterna bildades i följande ordning:
Mars, Jorden, Venus och Merkurius, den yngste af
solens drabanter. Då några af planeternas massa utan
tvifvel länge förblef i smält tillstånd, afsöndrade
sig äfven från dem ringar. Af dessa formades sedan de
himlakroppar, som kallas månar och hvilka således äro
bildade ur planeternas massa, alldeles som dessa äro
bildade ur solens. Bland de planeter, som äga månar,
hafva Neptunus två, Uranus
dringar, antager man, att under gynnsamma förhållanden
månar ännu skulle kunna utveckla sig ur detsamma.
Såsom vi redan nämnt, har Saturnus äfven åtta månar
och hans system är således rikare och mångfaldigare än
någon af de öfriga planeternas. För att kunna förklara
orsaken till denna egendomlighet, måste vi först
och främst fästa våra läsares uppmärksamhet derpå,
att Saturni klot är 772 gånger större än Jordens. Men
ju större massa ett rullande klot har, dess lättare
försiggår ringbildningen vid eqvatorn. Deraf kommer
det sig tvifvelsutan, att de större planeterna hafva
flera månar, under det Jorden blott äger en och de
ännu mindre planeterna - Venus och Merkurius - icke
någon. Af de första ringar, som Saturnus afsöndrade,
bildades högst sannolikt hans åtta månar, under det
de följande, af orsaker som icke äro kända, bibehöllo
sin ringform.
Vi skola nu vända oss till en annan märkvärdig
företeelse i solsystemet, nämnligen den mellan Mars
och Jupiter befintliga gruppen af asteroider eller
småplaneter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
