Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vårt solsystem - Jungfru Marie sänghalm. (Galium vere.) Tammelin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206
Det dröjde länge innan man upptäckte någon af dessa
himlakroppar. Emellertid uttalade redan Kepler
(f. 1571, d. 1630) den åsigten, att en planet måste
finnas mellan Mars och Jupiter, emedan ett tomrum af
90 millioner mil stod i strid med afståndet mellan
de öfriga planeterna i solsystemet, Han antog, att
planeten var för liten att kunna synas genom dåvarande
instrument, men att den en gång i framtiden skulle
varseblifvas. Men då man längre fram icke ens med
de starkaste fjärrglas kunde upptäcka ifrågavarande
himlakropp, framträdde Bode med den djerfva hypotesen,
att han måste hafva blifvit »»förstörd».
Men trots detta antagande upptäckte astronomen
Piazzi i Palermo den l Januari 1801 mellan Jupiter
och Saturnus en liten planet, som fick namnet
Ceres. Aret derpå fann Olbers en ny planet i närheten
af Ceres. Man upptäckte sedermera den ena lilla
planeten efter den andra i det ryktbara tomrummet, och
för närvarande är antalet af de kända småplaneterna
eller asteroiderna omkring 160. De äro mycket mindre
än månen och omkretsa solen på ett afstånd af 40 till
64 millioner mil samt på en tid af 3 */4-5 3/5 år.
Ända in i våra dagar hafva åtskilliga astronomer
antagit, att dessa små himlakroppar äro stycken af
en större söndersprängd planet. Detta antagande
har emellertid icke mäktat hålla stånd mot de
invändningar, som blifvit gjorda mot detsamma. Derför
tillskrifver man asteroiderna numera ett helt annat
ursprung. Man säger nämnligen, att de utgöra delar
af en från solen afsöndrad ring, som, genom Jupiters
dragningskraft hindrad att bilda ett klot, splittrats
i många stycken, hvilka sedan hvar för sig fingo
klotform och numera utgöra asteroiderna.
Dessa himlakroppar beteckna öfvergången från de
stora och lätta till de små och tunga planeterna i
vårt system. Neptunus, Uranus, Saturnus och Jupiter
kallas med ett gemensamt namn de yttre, Mars, Jorden,
Yenus och Merkurius de inre planeterna. De senare
äro smärre, hafva en större täthet och vända sig
långsammare omkring sin axel än de yttre. Dessas
täthet är så obetydlig, att de sannolikt till en del
ännu befinna sig i glödande, smält tillstånd. Denna
de inre och yttre planeternas olika täthet beror
äfven på en redan före afsöndringen från solen skedd
bildning af koncentriska * bälten i urämnet. De
tätare beståndsdelarna bildade nämnligen kärnan,
de tätare omhöljet kring den samma.
Här framställda teori eller lära om vårt solsystems
uppkomst har blifvit utbildad hufvudsakligen af den
tyske filosofen Kant och den franske matematikern
Laplace, hvarför den benämnes »>Kant-Laplaces
teori". Den står i fullkomlig samklang med
naturlagarna och har dessutom blifvit åskådliggjord
genom ett sinnrikt försök, som ytterligare styrker
dess sanning. Detta försök verkställes på följande
sätt: Om man häller en blandning vatten och alkohol
i ett glaskärl och med en pipett tillsätter en liten
qvantitet .olja, så antager denna genast klotform. Om
man sedan inför en axel med en liten skifva i
klotet - dock så att skifvan intager midten - kan
man genom axelns kringvridning försätta oljekulan i
rörelse. Vid långsam och jämn kring vridning afplattas
klotet, så att dess utsträckning i axelns riktning
blifver mindre, men vågrätt mot axeln större. Sker
kringvridningen hastigare - t. ex. tre slag i sekunden
- afsöndrar sig från oljeklotets eqvätor en ring,
hvilken vänder sig i samma riktning som klotet och vid
* Sådana, som hafva samma medelpunkt.
** Denna planet är här framställd i mån- och
ringbelysning.
fortsatt svängning slutligen sönderbrister för att
bilda smärre kulor, hvilka röra sig i kretsformiga
banor omkring centralklotet. Påskyndas rörelsen ännu
mer, bildas ingen ring, utan afsöndras då omedelbart
kulor eller klot, af hvilka de först uppkomna äro
de största. Man finner lätt likheten mellan denna
företeelse och förutnämnda teori.
Den framställning, som här blifvit gjord, visar att
en stor lag för himlakropparnas uppkomst, förändring,
bestånd och undergång harmoniskt beherrskar hela
universum. Genom fortsatta forskningar i den riktning,
som Kant-Laplaces lära angifver, skall menniskans
andliga synkrets allt mer vidgas, hennes förnuft slita
de bojor, hvari det i religionens namn ännu hålles
fängsladt, en mängd urgamla fördomar skola varda till
intet och en upplystare tid gry för vårt slägte.
IL
Yi behöfva icke säga, att jorden, denna försvinnande
prick i veiidsrymden, är fullkomligt osynlig från
hvarje fixstjerna, äfven från den, som befinner sig
närmast vårt solsystem. Inom detta system spelar hon
visserligen en mindre underordnad, men dock ingalunda,
någon framstående roll. För att ådagalägga detta skola
vi här lemna en framställning af jordens synlighet
från några af de öfriga planeterna, hänvisande till
de teckningar, hvarmed denna uppsats illustreras.
Låtom oss börja med Ner-Jcurius, solens närmaste
drabant. Der ter sig jorden som en stjerna,
hvilken vid midnattstid lyser bland Djurkretsens
bilder. Denna stolt lysande stjerna - på teckningen
sid. 204 utmärkt med en pil - är från Merkurius af
samma storlek och glans som Jupiter från jorden. Från
Venus visar sig jorden som en särdeles klar, i blått
skiftande stjerna, hvilken icke blott fördunklar
Sirius, utan äfven alla de öfriga stjernorna. Men
ännu praktfullare visar sig jorden, betraktad
från Hånen, på hvilkens himmel hon framställer en
skifva, fyra gånger större än månens, betraktad från
jorden. Liksom denna himlakropp erbjuder, j or den
skådespelet, af olika faser: ny, nedan, full j ord,
halfjord. Yid fulljord ser man med blotta ögat våra
fastland och haf, den hvita snön vid polerna och de i
vår luftkrets svarvande molnbildningarna. Från månen
begifva vi oss till Mars, hvilkens bana omsluter
jordens, liksom vår planet kretsar utom Merkurius
och Yenus. På Mars’ himmel är jorden en klar stjerna,
med ett ännu lifligare sken, än det Jupiter erbjuder
oss. På denna himmel spelar hon dessutom samma
roll, som Yenus på vår, nämnligen af morgon-och
aftonstjerna. Från Jupiter synes jorden som en liten,
försvinnande stjerna, hvilken kan iakttagas endast
med goda synrör. Om det finnes astronomer på Jupiter
och dessa anställa iakttagelser på soleri, se de tid
efter annan en liten svart prick långsamt skrida
öfver den strålande skifvan. Denna lilla prick är
jorden, om hvilkens utseende från Jupiter afbildningen
sid. 208 söker gifva en föreställning. Från de båda
yttersta planeterna, Saturnus** och Neptunus, är
jorden fullkomligt osynlig för blotta ögat, ja, för
att från dessa planeter upptäcka henne med beväpnadt
öga, skulle erfordras synrör af en förstoringsförmåga,
om hvilken vi icke äga någon föreställning.
Yi finna således, att bland den oräkneliga mängden
af himlakroppar, fixstjernor och planeter, gifves
det endast fem, hvilkas bebyggare (om sådana finnas)
veta att jorden finnes till. I sjelfva verket göra
vi således icke en så lysande figur i skapelsen,
som våra förfäder trodde.
i rots att du står vid vägens dam, Der djur och
menskor stryka fram, Du är dock ren och oskuldsfull
Och fägnar alla med ditt gull.
(Gcalium ver e.)
Ditt gull är ej en rå metall, Som stiftar ondt,
gör hågen kall: Från ondo och från trolleri En hvar,
som äger det, går fri.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
